591 Yrke-Yrkesfara 592 tjänstfullt särskilda epoker af Finlands historia, men värdet af hans arbeten minskas genom den nationella färgläggning, som ofta är genomgående. Han fortsatte tillika sin publicistiska verksam- het, skref i finska tidningar om olika samhälls- frågor, bl. a. om ekonomiska förhållanden, och upprepade oaflåtligt det redan af J. V. Snell- man framlagda yrkandet, att den svenskspråkiga bildade klassen enligt den nationella principens kraf borde förvandlas till finskspråkig. Han var en af grundläggarna af tidningen "Helsingin uuti- set" (1863), där "jung-fennomanerna" (se F e n- n o m a n i, sp. 40), såsom hans vänner till skill- nad från de äldre moderate finskhetsvännerna kal- lades, samlade sig. Ett yttrande i "Suometar", hvari han beskyllde senaten för bristande vilja att genomföra K. M:ts språkförordning af l aug. 1863, föranledde åtal för högmålsbrott och en process, som slutade med böter. Äfven sedermera vände han sig gärna i språkfrågan mot senaten, medan han ej underlät att prisa regentens välvilja för det finska folket. Han var 1869 en af grundläg- garna af "Uusi Suometar", och från 1866, då det litterära månadsbladet "Kirjallinen Kuukauslehti" grundlades, en af dess hufvudredaktörer (1876-80 utgifvare). Genomförandet af finska språkets an- vändning i det officiella lifvet och skolornas för- finskning voro de ämnen, som oaflåtligt behand- lades. Ett omedelbart inflytande på det politiska lifvet vann han som representant vid 1872 års landtdag för Borgå stifts skollärare, hvilka han represente- rade äfven vid landtdagarna 1877-78 och 1882. Han var ej någon lysande talare, men följde med ihärdig uppmärksamhet ärendena, bl. a. som med- lem af statsutskottet, och blef den afgjordt ledande i ståndet; han var äfven bankofullmäktig. Yid 1877-78 års landtdag medverkade han till an- tagandet af värnpliktslagen. Han anslöt sig till grefve Heiden, som 1881 utnämndes till general- guvernör och, oaktadt hans kända panslavisti- ska riktning, af det fennomanska partiet häl- sades med jubel. Som fennomaniens ledare inkal- lades han i senaten, utnämndes 1882 till chef för kammarexpeditionen samt upphöjdes 1884 i adligt stånd, hvarvid han, som nämndt, antog namnet Y. 1897 blef han friherre. Vid landtdagarna var han som medlem af adeln mindre bemärkt. Hans inflytande i senaten växte därigenom, att parti- vänner inträdde i styrelsen. W. v. Daehn slöt sig till honom, och K. E. F. Ignatius samt W. Eneberg voro hans anhängare. 1885 utnämndes Y. till chef för ecklesiastikexpeditionen och kunde på denna plats främja den finska lärda skolans utveckling, som fortgick med rask fart genom grundläggandet af ett stort antal finska läroverk. Folkskoleväsen- det gick tillika framåt. Emellertid tilltog Y:s afvoghet mot den svensk- språkiga bildade klassen. Då de ryska angreppen mot Finlands autonomi på 1890-talet blefvo allt mera hotande, såg han i det svenska partiet, som dåmera organiserat sig och som enligt hans me- ning från rysk synpunkt måste betraktas med miss- troende, en hufvudfara för landet. I en anonym skrifvelse, som utdelades inom det finska partiet vid 1891 års landtdag, då fråga förelåg om det ryska projektet att sammanslå en del finländska förvaltningsgrenar med motsvarande ryska, yrkade han, att det svenska partiet i de frågor, som voro uppe, skulle åtnöja sig med en tillbakaskjuten roll. Det nationella partiet vore ensamt i stånd att taga ledningen i sina händer. En splittring uppkom nu bland fennomanerna, af hvilka "de unge" bil- dade ett särskildt parti med frisinnadt program och skarp motsättning mot de ryska anspråken. I senaten uttalade han sig, då fråga var om pro- mulgation af manifestet af 15 febr. 1899 (se F i n- 1 a n d, sp. 324), jämte de fleste af sina anhängare för promulgation. Den förbittring, som "promul- ganternas" handlingssätt framkallade, vände sig främst mot honom och gaf sig till känna i kränkande demonstrationer. Omedelbart därefter tog han af- sked från senaten, emedan han, såsom han sade, ej mera åtnjöt sitt partis förtroende. Men tillika inlade han i senatens protokoll ett diktamen mot prokuratorn W. Söderhjelm, som motsatt sig pro- mulgationen. Han verkade därefter genom tidnings- artiklar och broschyrer för undfallenhet emot de ryska kraf ven och understödde ifrigt senaten, som allt mera gaf vika för generalguvernören Bobrikov. På sin 70-årsdag, 10 dec. 1900, meddelade han i "Uusi Suometar" ett öppet bref till sina vänner, där han klagade öfver, att det finska partiet för tillfället syntes alls ej existera. Som förutsättning för dess återuppståndelse fordrade han, att all förbindelse med det svenska partiet skulle afbrytas och senaten understödjas. För den s. k. mass- adressen och andra motståndsåtgärder, hvilka stodo i samband med det "passiva" motståndet, som väsentligen leddes från svenskt håll, stod han främ- mande och motarbetade, då den "ryska" värn- pliktslagen af 1901 skulle genomföras, planen, att ungdomen skulle underlåta att infinna sig vid värn- pliktsuppbåden. Han hade till ej ringa del lyckats rekonstruera sitt parti, då han afled. - Y. utsågs 1874 till Finska litteratursällskapets ordf. samt valdes, då han afgick från denna post, 1893 till sällskapets hedersordf. Han var en af Finska hi- storiska samfundets stiftare 1875. M. G. S. Yrke, en fortgående verksamhet af likartade funktioner, som bedrifves i afsikt att bereda idkarens uppehälle. Se Näringsfrihet. Yrkesfara är den af flerfaldiga orsaker betingade risk till lif och hälsa, för hvilken den i industriellt yrke sysselsatta personalen i denna sin verksamhet är utsatt. Bland dessa orsaker märkas först och främst dålig luft i arbetslokalerna, det skadliga dammet, farliga gaser, abnormt lufttryck o. s. v. Men yrkesfarlighet framkallas äfven af arbetslokalernas dåliga beskaffenhet, särskildt med hänsyn till utrymme, ventilation, renlighet, belysning, afstånd från afträden samt af det tvång arbetets art ålägger arbetaren, att alltför länge intaga vissa ohälsosamma kroppsställningar, sitta eller stå alltför mycket, ensidigt använda vissa muskler o. s. v. (se Yrkessjukdomar). Slutligen framkallas yrkesfara af det alltför trånga utrymme, som, särskildt i spinnerier och väfverier, beredes maskinerna, af bristen på tillräckliga säkerhetsanordningar på farliga maskiner, transmissioner o. d. Särskildt farliga i detta afseende äro metall-, maskin-, kvarn-, textil-, glas-, lergods-, pappers- och de kemisk-tekniska industrierna. 1889 års s. k. yrkesfarelag (se d. o.) med