äfven tänka sig en yta lagd genom en kropp. Jfr Konisk yta. E. O. S.* Ytbergarter, geol., ett annat namn på effusiva bergarter (se d. o.). Ytblixt. Se Blixt, sp. 702. Ytcentrum, geol. Se Jordskalf, sp. 162. Ytepitel, histol. Se Epitel, sp. 722. Ütersen l. Uetersen, stad i Holstein, vid den lilla, men segelbara strömmen Pinnau, 8 km. från dess mynning i Elbe, 21 km. n. v. om Altona. Omkr. 6,500 inv. Skeppsbyggeri. Tillverkning af textilvaror, läder, cement och maskiner. A. N-d. Ytharfvar, landtbr. Se Harf, sp. 1466. Ytkondensor. 1. Maskint. Se Cirkulationspump. - 2. Mek. Se Kondensor och Ånganläggningar. Ütliberg (Uetliberge), berg. Se Albis 1. Ytmikrometer, astron. Se Astronomiska instrument, sp. 298. Ytmorän, geol. Det på en glaciärs yta befintliga moränmaterialet (midt- och sidomoräner) kallas ytmoräner i motsats till den under glaciären befintliga bottenmoränen. Se Glaciärer, sp. 1245, och Morän. E. E. Ytmått. Se Metersystemet och Kvadratmått. Ytmätare, detsamma som planimeter (se d. o.). Ytre Holmedal, enligt k. resol. 6 dec. 1912 omdöpt till Fjaler, norskt härad, omfattande Fjaler pastorat med Dale, Holmedal och Guddal socknar i Sunnfjord s. ö. om Florö, Sogn og Fjordane fylke (före 1919 Nordre Bergenhus amt). 505,36 kvkm. 3,711 inv. (1920). Jordbruk, betydande boskapsskötsel. K. G. G. Ytre Rendal, härad och socken under Rendal pastorat, längst i s. i Rendalen, ö. om Österdalen, Hedmark fylke, Norge. 1,413,32 kvkm. 1,745 inv. (1920). Skogstrakt. K. G. G. Ytre Sandsvær, härad, omfattande Eftelöt, Komnes och Tuft socknar af Sandsværs pastorat i Numedal, v. om Holmestrand, Buskerud fylke, Norge. 280,36 kvkm. 3,616 inv. (1920). Skogs- och jordbruksområde; industri, i synnerhet cellulosafabriker. K. G. G. Ütsch-Kilissi, kloster. Se Etjmiadzin. Ytspänning, fys. Se Kapillaritet, sp. 843. Ytstrilkylare. Se K yla p p ar a t, sp. 448. Ytströmmar. Se Underströmmar. Ytsväll. Se Sväll, sp. 1331. Ytteragnar, bot., detsamma som skärmfjäll (se Gramineæ, sp. 99, och Palea); ett annat namn på grässmåaxets skärmfjäll är tomfjäll. G.L-m. Ytterbark, löt. Se Bark l, sp. 928. Ytterbit, miner. Se Gadolinit. Ytterbium, kem., ett sällsynt, metalliskt grundämne, hvars oxid upptäcktes 1878, som beståndsdel i "erbinjord" (se Erbium och Jordartmetaller). En monografi öfver dess föreningar utgafs 1902 af Astrid Cleve. Emellertid visades det 1907 (se Lutetium), att Marignacs ytterbiumoxid var en blandning af 2 oxider, hvilkas metaller erhållit namnen lutetium och neoytterbium (af grek. neos, ny), det senare numera vanligen utbytt mot det gamla namnet ytterbium. Ytterbiumoxiden är färglös och ger färglösa salter, men hör till de svagast basiska af de sällsynta jordmetallernas oxider. Rena ytterbiumföreningar äro hittills föga undersökta, och metallen karakteriseras hufvudsakligen genom sina spektrallinjer. Dess atomvikt, som tecknas Yb, är 173,5. K. A. V-g. Ytterbiumoxid, kem. Se Erbium och Ytterbium. Ytterblomfjäll, bot., detsamma som det nedre blomfjället i ett grässmåax (se Gramineæ, sp. 99). Ytterbrant, befästningsk., detsamma som kontereskarp (se d. o.). Ytterby, socken i Göteborgs och Bohus län, Inlands Södre härad. 3,325 har. 1,294 inv. (1920). Annex till Kungälfs stad, Göteborgs stift, Älfsyssels södra kontrakt. Ytterby fältspatsbrott, ett på östra ändan af Resarön, omkr. 3 km. n. om Vaxholms stad beläget, ganska storartadt brott eller en grufva, hvarest för vinnande af fältspat (och kvarts) en mellan diorit och gnejs innesluten betydande förekomst af pegmatit tillgodogöres. Kvarts- och fältspatspartierna äro afskilda i rätt stora körtlar och linser. Fältspaten är hufvudsakligen ortoklas, men icke heller plagioklas är sällsynt. Den förra är genom sin lättsmältbarhet särdeles användbar vid porslinstillverkningen (Rörstrand). Förekomsten är vid brytningen följd till icke obetydligt djup under jordytan, från hvilken den sänker sig med nordlig stupning. Jfr Erbium och Yttrium. E.E. Ytterenhörna, socken i Södermanlands län, Salebo härad. 5,164 har. 895 inv. (1920). Y. bildar med Öfverenhörna ett pastorat i Strängnäs stift, Södertälje kontrakt. Ytterera. Se Outrera. Ytterfoder, bot., blad, som likna foderblad och sitta strax nedanför fodret eller mellan foder- bladen. Det förra är fallet hos malvacéer (se Malva), där ytterfodret utgöres af högblad; det senare förekommer hos rosacéer (se P o t e n t i 11 a), där det uppkommit genom parvis sammanväxning af foderbladens stipler. G- L-m. Ytterf ors. Se Y11 e r s t f o r s. Yttergran, socken i Uppsala län, Håbo härad. 1,190 har. 390 inv. (1920). Annex till Öfvergran, Uppsala stift, Håbo kontrakt. Yttergrund, fyr i Bottniska viken, Finland, på holmen Y. utanför Sideby udde, uppförd 1892. Fast hvitt sken, 43,5 m. ö. h., lysvidd 18,8 sjömil, ljusstyrka 20,600 hefnerljus. O. B-n. Ytterhogdal, socken i Jämtlands län, Svegs tingslag. 1,193 kvkm. 2,062 inv. (1920). Y. bildar med Öfverhogdal ett pastorat i Härnösands stift, Härjedalens kontrakt. Ytterholmen, kustfyr af 1:a kl., på en holme v. om Sandnessjöen, Nordland fylke, Norge. 2 snabba blinkar hvar 15:e sekund. Ljusstyrka 165,000 normalljus, lysvidd 18,5 kvartmil. K. G. G. Ytterit, miner. Se Gadolinit. Ytterjord, kem. Se Yttrium. Ytterjärna, socken i Stockholms län, Öknebo härad. 4,370 har. 806 inv. (1920). Annex till Öfverjärna, Strängnäs stift, Södertälje kontrakt. Ytterlandet. Se Grönland, sp. 492. Ytterlännäs, socken i Västernorrlands län, Boteå tingslag. 23,466 har. 6,828 inv. (1920). Y.