673 Zakut-Zaleski 674 han damer a, såsom för det mesta bosatt i Peters- burg, i mindre mån än förut. Han entledigades 1831, med anledning af åtgärder, som han vidtagit mot kolerafarsoten i Ryssland, från generalguver- nörsämbetet och sina öfriga befattningar, lefde där- efter i sexton års tid såsom privat person, men återinträdde 1848 i statstjänst som krigs-general- guvernör öfver moskovska generalguv., hvarjämte han inkallades i rikskonseljen. Han erhöll afsked från dessa ämbeten 1859. Z:s brefväxling 1808- 52 finnes utgifven af H. Dubrovin i Ryska hist. samfundets "Sbornik", d. 73 (1890) och d. 78 (1891), där äfven en biografi öfver honom med- delas. Jfr "Finsk tidskr.", d. 43 (1897). M. G. S. Zakut (äfven Zacuto), Moses ben Mordekai, judisk kabbalist och poet, f. omkr. 1625, d. 1 okt. 1697 i Mantua, uppges, ehuru osäkert, ha varit född i Amsterdam. Visst är, att han studerat där hos rabbinen Morteira och varit studiekamrat med Spinoza. För vidare talmudiska studier företog han resor till Posen, var 1645--73 rabbin i Venezia och därefter i Mantua. Redan i sin ungdom visade han böjelse för mystiska grubblerier och blef en af sin tids förnämsta kännare af den judiska mystiska filosofi, som finns nedlagd i "Kabbala". Venezia och Mantua blefvo under hans ledning ansedda säten för dessa studier. Han skref en hel del liturgiska dikter i kabbalistisk anda, vidare dikten Toftē ʿārūk eller L'Inferno Figurato (Toftē = Tofet, jfr Es. 30, 33) med skildringar af helvetesstraffen (1715, 1744) och Jesōd ʿōlām ("världens grundläggning"), den nyhebreiska litteraturens äldsta dramatiska verk, utg. af A. Berliner (1874). Z. befordrade också den stora kabbalistiska skriften "Zohar" till trycket (1663). H. S. N. Zakuto (Sakūt), Abraham ben Samuel, spansk astronom af judisk börd, f. i Salamanca, d. före 1515, var astronomie professor där under senare delen af 1400-talet. När judarna fördrefvos ur Spanien 1492, flydde Z. till Portugal, hvarest han blef konung Emanuels astronom och kronograf. Högst i anseende bland hans många arbeten stod Juchasin (Släktledningar; 1566), ett kronologiskt verk, i hvilket han framställer den oafbrutna kedjan af judiska lärde från Mose till 1500. Alla följande bibliografer och kronologer i den judiska litteraturen stödja sig på Z. Vidare märkas hans Almanach perpetuum omnium planetarum motuum (1502) och hans astronomiska taflor (1496). L. L. Zakyntho (grek. Ζάκυνθος, lat. Zacy'nthus, it. Zante), en af de s. k. Joniska öarna, v. om Peloponnesos utanför kusten af landskapet Elis, från hvars västligaste udde den skiljes af ett ungefär 18 km. bredt sund. Areal något öfver 400 kvkm. De västra och södra delarna af ön är till stor del uppfyllda af kalkberg, hvilkas största höjd är 830 m. Midtlandet är en stor, väl odlad slätt, som utgör en snart sagdt sammanhängande rad af träd- och vingårdar, här och där afbruten af ett betes- eller sädesfält. Den lågt liggande östra kusten erbjuder med sin yppiga vegetation (oliv-, fikon- och myrtenträd och andra subtropiska växter) seglaren en härlig anblick. För sin skönhet och bördighet har ön af italienarna fått namnet Fior di Levante ("Levantens blomster"). Ön exporterar olja, vin och i främsta rummet korinter (vissa år producerades på Z. 1/5 af hela Greklands korintskörd). Af vulkaniska krafters verksamhet visar ön många spår och har ofta hemsökts af jordbäfningar, senast jan.--april 1893, då en hemsk förödelse framkallades. Redan Herodotos omnämner på öns sydvästra sida befintliga källor af bergbeck, hvilkas afkastning ännu i dag tillgodogöres. Z. befolkades i uräldsta tider af achajer från Peloponnesos och räknas i de homeriska sångerna till Odysseus' rike. Efter att länge ha utgjort en själfständig fristat, ehuru under växlande inflytande från Aten och Sparta, kom det under macedonskt och sedan, i 2:a årh. f. Kr., under romerskt välde. Från Öst-Rom eröfrades det på 1000-talet af normanderna, bildade sedan 1200-talet (efter det s. k. fjärde korståget) jämte Kefallenia ett herrskap för familjen Orsini, sedermera för familjen Tocca, som hade det i län af huset Anjou i Neapel, och tillhörde från 1300-talet till 1797 Venezia. Därefter delade det samma öden som de öfriga Joniska öarna. Det långa venezianska herraväldet har lämnat många spår efter sig: nästan hela adeln påstår sig härstamma från Venezia, de högre klasserna tala både italienska och grekiska, och en stor del af befolkningen tillhör romersk-katolska kyrkan. Z. har nu likasom i forntiden blott en enda stad, Zakyntho (Zante), med omkr. 16,000 inv., hvilken är belägen på östra kusten och till en del i ruiner efter senaste jordbäfningar. Ön bildar en egen nomos, med 42,502 inv. (1907), näst nomos Korfu den tätast befolkade i Grekland. Se B. Schmidt, "Die insel Zakynthos" (1899). A. M. A. Zala [sala], Szalad, komitat i sydvästra Ungern, omfattande området s. v. om Balaton-sjön till Drau. 5,995 kvkm. I v. sträcka sig hitin utlöpare från de steiermarkska alperna; eljest är landet mestadels en vågformig slätt med svag lutning mot s. ö. Komitatets vatten afbördas dels genom Mur till Donau, dels genom Zala till Balaton-sjön. Mellan Mur och Drau befinner sig det fruktbara och folkrika landskapet Muraköz (ty. Mur-insel). Af säd odlas mest hvete, råg och majs. Vingårdarnas areal utgjorde 1903 18,196 har. Skogsarealen (mest ek och bok) var s. å. 147,174 har. Fisket i Balaton-sjön är ansenligt. Af befolkningen, 466,333 pers. (1910), voro s. å. 74,5 proc. ungrare och 92,9 proc. romerska katoliker. A. N-d. Zalaegerszeg [sa'la-e'gerseg] l. Szalaegerszeg, stad i ungerska komitatet Zala, vid floden Zala (till Balaton-sjön), 25 km. s. ö. om Steinamanger. 10,844 inv. (1910), mest katolska ungrare. Kreatursmarknad. A. N-d. Zaleski [sa-], Jozéf Bogdan, polsk skald, f. 1802 i Ukraina, d. (blind) 1886 i Villepreux nära Paris, tillbragte hela sin ungdom i Ukraina, hvarvid han under flera år för sin hälsas skull var inackorderad hos en enkel lillrysk bonde på stäppen. Han blef student i Warschau 1820, debu- terade där som skald med en mängd romantiska smådikter (samlade i Dumy 1822), som i ett slag förvärfvade honom enorm popularitet, som han sedan lifvet igenom behöll. Han lefde därpå några år som informator i en del polska adels- familjer, tog verksam del i resningen 1830, inval- des i polska riksdagen och utmärkte sig som officer vid nationalarmén. Efter Warschaus fall 1831 emi- grerade han till Paris och deltog där med Mickie-