Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zaragoza ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under militära hedersbetygelser. Förlusterna under
den 61 dagar långa belägringen uppges till för
fransmännen 3,000 man (sannolikt endast döda)
och för spanjorerna 22,000 man (”döda, sårade
och sjuka”). Enligt franska uppgifter skulle icke
mindre än 54,000 personer (af omkr. 100,000) ha
omkommit under belägringen, väl hufvudsakligen
på grund af i staden rasande epidemier. En
tredjedel af staden låg i ruiner. Aragoniens
berömda arkiv hade uppgått i lågor. Se Rogniat,
”Berättelse om Saragossas och Tortosas belägring”
(sv. öfv. 1820), och Lejeune, ”De begge belägringarna
af Saragossa åren 1808 och 1809” (sv.
öfv. 1841).
1. A. N–d. 2. A. N–d. H. J–dt.
Zaragoza [tharagå′tha], hertig af. Se Palafox
y Melzi.
Zarate [tha′-]. 1. Agustin de Z., spansk
historieskrifvare, d. omkr. 1566 (?), var först
sekreterare i k. rådet i Kastilien, förordnades 1528
till finanskontrollör, skickades 1543 af Karl V som
generalskattmästare till Peru och utnämndes efter
återkomsten till öfverintendent för finanserna i
Flandern, där han skref sitt verk Historia del
descubrimiento y conquista del Perú (1555; 3:e
uppl. 1729 o. följ.), en lidelsefull, men sanningskär
skildring af Pizarros bragder och som är en
af de bästa källorna för kunskapen om Perus
historia. Den öfversattes till it., höll. och eng. Se
Rivadeneiras ”Biblioteca de autores españoles”.
– 2. Francisco Lopez de Z., spansk
skald, f. omkr. 1580, d. 1658, var en tid
ämbetsman och gjorde sig därunder känd för sin
oförvitliga karaktär. 1651 utkommo hans Obras,
upptagande bl. a. tragedien Hercules furente y
Octa och hjältedikten La invencion de la santa
cruz por Constantino el grande (i 22 sånger). –
3. Antonio Z., spansk dramatiker. Se Gil
y Zarate.
1-2. Ad. H–n.
Zarate y Castronuevo [tha′-i-], Fernando
de, spansk diktare under 1600-talet, var synnerligen
produktiv, men många af hans arbeten äro
förkomna. Hans verksamhet på det dramatiska
området omfattar mellan 30 och 40 skådespel. Se
f. ö. Rivadeneiras ”Biblioteca de autores
españoles”, bd 47, som upptar de religiösa komedierna
Las misas de San Vicente Ferrer, El obispo de
Crobia och San Estanislao.
Ad. H–n.
Zarathuštra. Se Zoroaster.
Zaratit (Nickelsmaragd, Texasit),
miner., ett mineral, af A. Cesares 1851
uppkalladt efter spanske senatorn Zarate. Det
utgör ett basiskt nickelkarbonat med vatten, af
sammansättningen 3NiO . CO2. 6H2O, och förekommer
som smaragdgröna, genomlysande till genomskinliga
skorpor och är funnet tills, med magnetit nära
Cap Hortegal i Spanien samt med kromit i olivinsten
nära Kraubat i Steiermark och i samma
association vid Texas, Lancaster county,
Pennsylvania.
Hj. Sj.
Zarax, viktig hamn på Lakoniens östra kust,
som förstördes af Kleonymos 219 f. Kr. Cyklopiska
murar och andra ruiner finnas ännu kvar.
Zarew, tysk namnform för Tsarev (se d. o.).
Zarewitsch och Zarewna, tyska namnformer
för tsarevitj och tsarevna. Se Tsar.
Zarigrad, tysk namnform för Tsargrad.
Zarirzyn, tysk namnform för Tsaritsyn.
Zarizyno, tysk namnform för Tsaritsyno.
Zarkolokol (Tsarjkolokol). Se Kolokol.
Zarlino [tsarlīnå], Gioseffe, italiensk
musikteoretiker, f. 1517 i Chioggia, d. 1590 i Venezia,
studerade teologi och inträdde i minoritorden 1537,
men lärde samtidigt musik för Willaert och blef
1565 Cipriano di Kores efterträdare som
kapellmästare vid Markuskyrkan i Yenezia. Af republiken
fick han flera gånger uppdrag att musikaliskt
illustrera dess stora fester, men af hans kompositioner
finnes ingenting i behåll annat än ett band
Modulationes sex vocum, en mässa samt några
motetter. Sin stora betydelse har Z. vunnit genom
sina tre teoretiska verk Istituzioni harmoniche
(1558), Dimostrazioni harmoniche (1571) och
Sopplimenti musicali (1588), i synnerhet det
förstnämnda, som blifvit epokgörande därigenom, att det
en gång för alla fastställt Ptolemaios’ bestämmelser
för den diatoniska skalans intervall, nämligen tre
stora och två små heltoner med förhållandena 8 : 9
och 9 : 10 samt två stora halftoner med förhållandet
15 : 16. Ehuru häftigt angripet af Vincenzo
Galilei, som ville fastslå den pytagoreiska läran,
att alla heltoner äro stora och nalftonerna endast
ha förhållandet af ett ”limma” (d. v. s. 243 : 256),
blef Z:s system stadfäst af eftervärlden. Praktiskt
hade det sin betydelse hufvudsakligen därigenom,
att den förut som en dissonans betraktade tersen
blef konsonans. Z. hade redan, tre årh. före Hauptmann,
en klar uppfattning af durtreklangen och
molltreklangen som harmoniens grundval. Äfven
den långt senare införda, liksväfvande temperaturen
– som för öfrigt kan spåras tillbaka ända
till Aristoxenos – hade i Z. en förespråkare, och
i ”Istituzioni” gaf han dessutom en fullständig
framställning af läran om kontrapunkt. Biogr. af
Caffi (1836) och Bellemo (1884).
A. L.*
Zarncke [tsa′-], Friedrich Karl Theodor,
tysk litteraturhistoriker och språkforskare, f. 1825
i Mecklenburg-Schwerin, d. 1891 i Leipzig, blef
filos. doktor i Rostock 1847, docent i Leipzig 1852,
e. o. professor 1854 och ord. professor i tyska språket
och litteraturen där 1858. Urspr. lärjunge af
M. Haupt, intog Z. emellertid snart en fullt
själfständig ställning som vetenskaplig forskare och
lärare samt blef t. o. m. för en längre tid själfva
medelpunkten för den (sydtyska) studieriktning,
som alltmer trädde i skarp opposition mot den
(nordtyska) skola, i spetsen för hvilken Lachmann,
Haupt och Müllenhoff stodo. Jämte den sistnämnde
har Z. haft förmågan att omkring sig samla en
större krets af nitiska lärjungar, än öfver hufvud
någon annan germanist egt under samma generation.
Också äro flera af Tysklands mest framstående
samtida språkforskare i större eller mindre
grad Z:s lärjungar. Ett inflytelserikt kritiskt organ
har den zarnckeska skolan egt och eger ännu i den
af Z. redan 1850 uppsatta och af honom ända till
hans död redigerade tidskr. ”Literarisches zentralblatt”,
som ännu utges i Leipzig och som torde
vara Tysklands f. n. mest spridda vetenskapliga
litteraturtidning. - Af Z:s många lärda skrifter
må särskildt följande framhållas såsom de
viktigaste: hans i fråga om allsidig kritisk och
exegetisk behandling af ämnet ännu i våra dagar så
godt som enastående upplaga af Brants ”Narrenschiff”
(1854); Zur Nibelungenfrage (1854), ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
