Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zeitschrift des vereins für volkskunde ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Zeller [tse’l-]. 1. Karl August Z., tysk
pedagog, f. 1774 i Württemberg, d. 1840, lärjunge
till Pestalozzi, var 1809-13 föreståndare för barn-
hemmet i Königsberg, som han förändrade till en
normal seminarieanstalt, samt verkade ifrigt genom
kurser, upprättande af seminarier och examina för
främjandet af folkskolundervisningen. Sedan han
därefter en längre tid lefvat som privatman, var han
1834–37 föreståndare och lärare vid den på hans
initiativ upprättade räddningsanstalten i Liechten-
stein. – 2. Christian Heinrich Z., den
föregåendes broder, pietistisk pedagog, f. 1779, d.
1860, var ledare för skolväsendet i Zofingen och blef
1820 inspektor för den genom Chr. Fr. Spittlers
uppträdande på frivillig väg upprättade "Armen-
schullehreranstalt" i Beuggen i Baden (20 km.
från Basel), som för första gången började utbilda
lekmän för den kristliga kärleksverksamheten. Z.
utgaf sedan 1829 "Monatsblatt aus Beuggen". Se
H. Thiersch, "Chr. H. Z:s leben" (2 bd, 1876),
och Th. Schölly, "Chr. H. Z." (1901). 1-2. KS-e.
Zeller [tsel-], Eduard, tysk filosof, f. 22 jan.
1814 i Kleinbottwar (Württemberg), d. 19 mars
1908 i Stuttgart, blef privatdocent i Tübingen 1840,
professor i teologi 1847 i Bern och i Marburg 1849
samt var professor i filosofi i Heidelberg (1862–72)
och i Berlin (1872–94). Han utgick från Hegels
åsikter och är ett af de förnämsta exemplen på,
huru andan inom dennes skola kunde utveckla det
historiska sinnet. Men han var aldrig någon trogen
hegelian; redan 1862 fordrade han en återgång till
Kants kritiska forskningsmetod, och han blef den,
som införde termen "kunskapsteori", liksom han
ock sökte uppvisa möjligheten af en på erfarenheten
grundad metafysik. Sin största betydelse har Z.
emellertid som forskare inom filosofiens historia.
Die philosophie der griechen (1844-52; 5:e uppl.
i 6 bd 1879-1909) är ett klassiskt arbete, som blif-
vit epokgörande för uppfattningen af den antika
filosofien. Han hade förberedt detta arbete genom
Platonische studien (1839) och sammanfattade i
korthet dess hufvudinnehåll i Grundriss der ge-
schichte der griechischen philosophie (1883; 9:e
uppl. 1908). Äfven till den moderna filosofiens
historia gaf han värdefulla bidrag genom Geschichte
der deutschen philosophie seit Leibniz (1872; 2:a
uppl. 1875), D. Fr. Strauss (1874) och Friedrich
der grosse als philosoph (1886). Bland hans många
öfriga skrifter må nämnas Vorträge und abhand-
lungen (1865, 2:a uppl. 1875; "Zweite sammlung"
1877, "Dritte sammlung" 1884), Kleine schriften
(utg. af O. Leuze, 3 bd, 1910-11) och Erinnerun-
cjen eines neunzigjährigen (1908). Z. var led. af
sv. Vet. akad. (1907). – Jfr Bibelkritik, sp.
239, och Tübingenskolan, sp. 503. Se H. Diels,
"Gedächtnisrede auf Z." (1908).
S–e.
Zeller [sellär]. 1. Jules Sylvain Z., fransk
historiker, f. 23 april 1820 i Paris, d. där 25 juli
1900, blef 1854 professor i historia vid fakulteten i
Aix, 1858 lärare vid École normale i Paris (och
föreläsare vid Sorbonne), 1863 professor vid École
polytechnique (efter Duruy) och 1876 därjämte ge-
neralinspektör öfver det högre undervisningsväsen-
det. Han valdes 1874 efter Michelet till medlem af
Franska institutet. Bland Z:s arbeten märkas
Histoire de Vitalie depuis Vinvasion des barbares
jusqu’à nos jours (1852; 6:e uppl. 1906), Les
empereurs romains, caractères et portraits historiques
(1863; 4:e uppl. 1876), Histoire d’Allemagne (7
bd, 1872-91) och Histoire résumée de l’Allemagne
(1888). Han redigerade 1860–63 årsrevyn "L’an-
née historique". – 2. Berthold Z., den före-
gåendes son, fransk historiker, f. 1848 i Kennes, d.
4 april 1899 i Paris som lärare vid Sorbonne, skref
bl. a. Henri IV et Marie de Médicis (1877), Études
critiques sur le règne de Louis XIII (2 bd, 1879-
80) och Marie de Médicis. Richelieu ministre
(1899). 1881-90 utgaf Z. samlingsverket "L’his-
toire de France racontée par les contemorains".
1–2. V. S–g.
Zeller [tse’l-], Karl, österrikisk tonsättare, f.
1842, d. 1898, juris doktor i Wien, hofråd i
undervisningsministeriet, skref sånger och körer,
den komiska operan Joconde, operetterna Kapitän
Nicol ("Carbonari"), Der vogelhändler ("Fågel-
handlarna") och Der obersteiger, de två senare
mycket omtyckta.
Zellhorn [tsellhårn], ty., benämning på celluloid.
Zell-Sjön [tsell-], ty. Zeller-see. Se Bodensjön.
Zelo domus Dei (lat., "af nit för Guds hus"),
begynnelseorden i den därefter benämnda bulla,
som påfven Innocentius X utfärdade 20 nov. 1648
som protest mot westfaliska freden.
Zeloso [tseläså], it., mus., "ifrigt".
Zelot (af grek. zelos, nit, ifver), nitälskare, blind
ifrare (särskildt i religionsfrågor). – Zeloter
(hebr. Kenaim) kallas ett ur fariseismen utgånget
judiskt parti, som hade till sin upphofsman Judas
Galiléern (se denne), hvilken omkr. år 6 e. Kr. satte
i gång ett uppror mot romarna. Zeloterna hade
samma religiösa karaktär som fariséerna: de voro
stränga ifrare för lagen och höllo noggrant såväl på
den mosaiska lagens yttre föreskrifter som på "fä-
dernas stadgar". Men de skilde sig från de mera
stillsamme och fredsälskande fariséerna därigenom,
att de utgjorde ett utprägladt politisk-nationellt
parti, som hyste oförsonligt hat mot romarna och
deras öfvervälde. Den religiösa karaktären trädde
småningom tillbaka för den politiska: zeloternas
parti blef ett politisk-nationellt revolutionsparti, som
i sig upptog alla missnöjda element bland
judafolket och uppsatte som sitt mål judafolkets befrielse
från romarväldet. Detta parti blef upphofvet till
och själen i det uppror ("det judiska kriget"), som
utbröt år 66 och som blef orsaken till Jerusalems
förstöring och judafolkets förskingring år 70. Ehuru
de icke få förblandas med de afskyvärde sikarierna,
som under detta krig bedrefvo sina
ogärningar i det olyckliga landet, synas de dock för sina
ändamål stundom ha begagnat sig af dessa banditer,
och de begingo dessutom själfva i sin fanatism
excesser, som föranledde fariséerna att afsäga sig all
gemenskap med dem. Under Jerusalems långvariga
belägring utöfvade zeloterna i den belägrade
staden ett skräckvälde, fullt jämförligt med kommu-
nisternas i det belägrade Paris 1,800 år därefter.
— Förteckningen på apostlarna i Luk. 6: 14-16
upptar "Simon, som kallas Ifraren (Zeloten)",
hvilket binamn troligen betyder, att Simon, innan
han blef apostel, tillhört det zelotiska partiet.
Källan till kunskapen om detta parti är den judiske
historieskrifvaren Josefos historia om judiska kriget
J. P.
Zelotisk (se Zelot), trosifrig, blindt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
