741 Zerrissenheit-Zesen 742 horn, de rättslöse till rätt och som af står t. o. m. från egen familjelycka för att kunna odeladt egna sig åt det hopplösa arbetet för proletariatets bästa. En milstolpe i 2:s författarskap utgör året 1905, den första ryska revolutionens år, då de förhopp- ningar, som från polsk sida knutits till den ryska frihetsrörelsen, i och med ryska reaktionens seger åter gäckades. Pessimismen tar åter öfverhand i 2:s författarskap: han ger uttryck däråt i två sinsemellan ganska heterogena verk. Det ena är det "osceniska dramat" Roza (Kosen), publiceradt under preudonymen Józef Katerla, ett ståt- ligt, men dunkelt prosapoem, fylldt af gripande klagan öfver de marter, som Polens folk under sin långa passionshistoria haft att utstå, men också af djup bitterhet öfver det mångt och mycket själf- förvållade i det egna folkets vanmakt. Det andra är den stora romanen Dzieje grzechu (En synds historia), en med brutal kraft skildrad hemsk histo- ria om en ung älsklig kvinna, som faller och sjunker allt djupare i dyn, en sinnebild för, hur det sköna och rena här i lifvet är dömdt till obarmhärtig undergång; arbetet, där författaren låter de polska hufvudpersonerna under diverse rafflande upplefvelser irra Europa rundt och där han med skoningslös uppriktighet gisslar den polska karaktärens mörka sidor, väckte på sin tid en storm af förbittring i Polen och utdömdes, med all rätt, som en melodramatisk sensationsfilm. Samma grundidé, människans hopplösa kamp mot lifvets onda makter, ligger också bakom 2:s största arbete, trilogien Walka z szatanem (Striden mot Satan), hvars första delar, Judas' omvändelse och Snöstormen (1916), hufvudsakligen utspelas i den polska emigrantkolonien i Paris och hvars sista del, Charitas (1919), är förlagd till Polen: det är guldet,, som här är människans förbannelse - en jätteförmögenhet, af sedd att användas för det polska folkets bästa, störtar den ene efter den andre af sina innehafvare i fördärfvet. Trots sin i dessa verk framträdande mörka lifssyn kan dock förf. icke helt släppa tron på lifvet och särskildt icke på sitt folks framtid. I romanen U röda Zycia (Lifvets fägring; 1909) skildrar han, hur en i Petersburg uppvuxen polack, son till en insurgent från 1863, i sitt hemland vaknar upp till polsk patriotism, hur han gör sin insats i det foster- ländska arbetet genom att konstruera ett polskt luftskepp och hur han, då fartyget förolyckas vid en färd öfver Östersjön och han bärgas som "en naken man, tillhörande ett folk, som tillhör alla nationer", i alla fall icke uppger hoppet, utan upprepar sitt stolta "jag vill!" Ai okufvadt patriotiskt patos uppbäras också ett par mindre arbeten, tragedien Sulkowski (1910), där förf. tecknar bilden af den i Napoleons fälttåg del- tagande polske frihetssvärmaren med detta namn, och romanen Wierna rzeka (Den trogna floden, 1913; svensk öfv., svag, 1921), en episod från polska upproret 1863. Polens befrielse hälsas af 2. i den lilla skriften Wisla (Weichsel), som efter en blick tillbaka på Polens lidanden i det förflutna och ödeläggelsen under Världskriget utmynnar i en hymn till fosterlandet och modersmålet. Men samtidigt reagerar han inför bolsjevikiaran: Polens strider mot bolsjevikerna utgöra bakgrunden för hans drama Ponad snieg (Hvitare än snö), som haft en jättesuccés på polska scenen; dramats hjälte protesterar mot de nye barbarerna, som visserligen krossat det gamla oket, men vilja tvinga män- niskorna under ett tusenfaldt värre och tyngre, och siar om den roll, som i striderna mot dem skall spelas af Polen, "den helige Georg, som med sin dygd och makt förgör det sekellånga moskovitiska tyranniets drake". - Af Polens nutida författare har ingen i högre grad än 2. sitt folks öra, och få ha utöfvat större inflytande än han på sin gene- ration. Trots en del i ögonen fallande svagheter i hans verk, såsom en ibland rätt klumpig kom- position och tröttsamma longörer, är han också otvifvelaktigt en författare af mycket betydande mått, jämbördig med eller öfverlägsen nutidens andra stora polska författare Reymont. A. Kgn. Zerrissenheit [tserr^ssenhajt; ty., af zerreissen, sönderslita], "sönderslitenhet", sargad själ, ohar- moniskt själstillstånd, sådant som tagit sig starka och ej sällan dominerande uttryck i Europas poe- tiska litteratur alltsedan senare delen af 1700-talet. Jfr Weltschmerz. Zer-sjahi, alnmått. Se G u z. Zerubbabel, stundom begagnad, mindre korrekt form af Serubbabel (so d. o.). Zesen [tse-], P h i l i p p von, tysk skald och språkrensare, f. 1619 nära Bitterfeld, d. 1689 i Hamburg, studerade i Wittenberg, hvarest han vardt filos. magister, och i Leipzig samt stiftade 1643 i Hamburg språksällskapet Teutschgesinnte genossenschaft, som egde bestånd till 1705 och i hvilket han var själen. Han vistades därefter som litteratör en längre tid i Holland, vidare i Frankrike och norra Tyskland, utan ämbete eller fast anställ- ning, men vann genom sina dikter på tyska och äfven på andra språk så högt anseende, att han 1648 invaldes i den förnäma Palm-orden (se d. o.), adlades och utnämndes till kejserlig pfalzgrefve, kröntes som skald och erhöll rådstiteln. - Z. vardt kanske mest bekant genom sina många med entu- siasm skrifna arbeten öfver tyska språket, i hvilka han gick långt i puristisk ifver att ur sitt moders- mål utmönstra alla främmande ord, äfven sådana, som längesedan fått burskap, och ersätta dem med inhemska, vid hvilkas nybildande han ofta gjorde sig skyldig till löjlig smaklöshet. Dock ha åtskilliga af dessa nya ord bibehållit sig. Han ifrade också hänsynslöst för en ljudenlig stafning. Sina åsikter om språk, poesi och metrik nedlade han i Hoch- deutsche Helikon (1640; 3:e uppl. 1656), Hoch- deutsche sprachiibung (1643) och Rosenmohnd (1651) m. fl. arbeten samt i företalen till sina dikt- verk. I musikaliskt klangrika visor upplifvade han med en viss innerlighet den medeltida minnesångens kvinnodyrkan och längtansfulla vemod (Fruhlings- lust, 1642; Dichterische jugend- und liebesflammen, 1651; de andliga sångerna Gekreuzigte liebesflam- men, 1653; Dichterisches rosen- und lilienthal, 1660). Hans epigram äro ganska goda. Z. var den, som införde romanen i tyska litteraturen, dels ge- nom sina öfversättningar från m:lie Scudéry, dels genom egna alster. Hans första roman, Die adria- tische Rosemund (1645), är en kärlekshistoria uti italiensk stil, medan Assenat (1670) och Simson (1679), bägge med ämnen ur bibeln, lida af ett vidtsväfvande framställningssätt i Scudérys maner,