systematiken ej, såsom man stundom föreställer sig, i någon motsättning till morfologien och fysiologien; den har fastmera till sitt högsta och egentliga mål att samla morfologiens och fysiologiens vä- sentligaste resultat till en öfversiktlig framställ- ning, till ett helt, och att antyda genom förening eller särskiljande af större och mindre formgrup- per eller kategorier (typer, klasser, ordningar, familjer, släkten, arter, varieté ter), hvilka insikter rörande djurformernas släktskapsförhållanden vi vunnit genom morfologiens och fysiologiens under- sökningar. Enligt denna uppfattning blir således systemet ett kort, pregnant uttryck för den biolo- giska forskningens ståndpunkt för tillfället. Men för att systematiken verkligen skall kunna mot- svara sin här framställda uppgift, kan den ej nöja sig med att taga hänsyn endast till de nu lef- vande djurformerna, utan måste äfven i sig upp- taga dem, som numera äro utdöda (fossila). På den grund måste äfven en annan vetenskapsgren flyttas in på zoologiens område, nämligen pale- ontologien, eller läran om de djurformer, som under flydda geologiska perioder befolkat vår jord. Denna art af paleontologi, hvilken som en väsentlig beståndsdel ingår i zoologien, kunna vi beteckna som morfologisk paleontologi i motsats till den art af paleontologien, som står i geologiens tjänst vid bestämmandet af de geologiska aflagringarnas relativa ålder och som kan betecknas som stratigrafisk paleontologi. Den morfologiska paleontologien bildar alltså den i egentlig mening historiska grenen af zoologien. Såsom sådan utgör den en viktig del af en disciplin, som af flertalet biologer, hvilka hylla descendensteorien, benämnes fylogeni (fylogoni), d. v. s. djurartens eller djurstammens utvecklingshistoria - i analogi med "ontogeni", eller individens utvecklingshistoria - och har till uppgift att söka efter det genetiska sambandet mellan de olika djurformerna. Bortser man från de teoretiska förutsättningarna, skulle sålunda fylo- genien vara identisk med systematiken, som ju har att ge ett uttryck för detta - från fylogeniens ståndpunkt fullt verkliga, ej blott tänkta - genetiska samband (se ofvan) under form af det zoologiska systemet (organismernas "stam- träd"). - Det är tydligt, att den uppfattning af systematikens väsen, som här framställts, ej sam- manfaller med det man - förr allmänt och stun- dom ännu - menar med zoologisk systematik, som skulle vara en disciplin, som har till uppgift att namnge, beskrif va, lära urskilja och inregistrera i de systematiska förteckningarna de olika djur- formerna. Såsom uteslutande beskrifvande saknar denna art af systematik fullständigt karaktären af vetenskap - alldeles frånsedt att, såsom erfaren- heten lärt, densamma vid sina beskrifningar före- trädesvis fäster sig vid den yttre formen, t. ex. skalen hos blötdjuren (däraf den gängse benäm- ningen "konkyliologi" för kunskapen om denna djurgrupp i st. f. malakozoologi). Sin praktiska betydelse får emellertid denna art af zoologisk verksamhet, hvilken vi skulle kunna beteckna som zoografi (djurbeskrifning), för de zoologiska sam- lingarna (museerna), där densamma af lätt in- sedda skäl företrädesvis odlas och utgör liksom dessa samlingar själfva ett nödvändigt underlag och i viss mening ett förarbete för den rent vetenskapliga zoologien. - Praktiska tillämpningar af zoologien äro skogszoologi (se d. o.), jaktzoologi o. s. v. II. Den moderna zoologiens historiska utveckling. A) Allmän öfversikt. Få vetenskaper ha att uppvisa en egendomligare utvecklingsgång än nu- tidens zoologi, i det att flera af de olika discipliner, som enligt ofvan lämnade framställning måste anses konstituera zoologien, utbildats fullkomligt skilda från hvarandra, men delvis i intimt samband med andra, för zoologien främmande discipliner. Så- lunda sysselsatte sig de, som kallade sig "zoolo- ger", länge förnämligast med det, som ofvan be- tecknats som zoografi och ekologi, alltså med be- skrifvande af djurformernas yttre och lefnadssätt; från anatomien hämtades förnämligast blott sådana karaktärer, som kunde vara till gagn för arternas särskiljande. De mef eller mindre artificiella sy- stem, som framgingo ur denna verksamhet, denna "systematik", gestaltade sig under sådana förhål- landen till knappast annat än fackverk, i hvilka de nyupptäckta formerna bekvämligen kunde in- ordnas. Fysiologien, anatomien och embryologien - särskildt de högre djurens - ha ända till 1800-talets början utvecklats så godt som alldeles oberoende af de nyss skildrade grenarna af zoolo- gien. De uppkommo i en annan vetenskaps, den praktiska medicinens, tjänst. Det var läkaren, som, då han för sina studier ej alltid kunde erhålla människolik, nödgades taga sin tillflykt till studiet af en del djur, särskildt däggdjur. Först under 1700-talet började man åter upp- taga det under hela medeltiden fullkomligt för- summade studiet af de lägre djurens anatomi. Och först i början af 1800-talet sammanfattade Cuvier de under tidernas lopp hopade anatomiska fakta för att däraf uppbygga en jämförande ana- tomi i strängare bemärkelse. Samtidigt vann ock insikten af det inre sambandet mellan den sist- nämnda vetenskapen och "systematiken" alltmera insteg, hvaraf slutligen en sammansmältning af dessa båda discipliner blef en nödvändig följd. Bekant är likaledes, att paleontologien har upp- kommit och odlats ända till på allra senaste tid så godt som uteslutande af geologerna samt att psykologien ansetts höra till den spekulativa filo- sofiens domän. Först sedan denna sammansmältning af de på skilda vägar uppkomna och utbildade zoologiska disciplinerna egt rum, har zoologien kunnat öfvervinna det rent empiriska stadiet och utveckla sig till en vetenskap i egentlig bemärkelse. B) Kronologisk redogörelse jör zoologiens ut- veckling, a) Den klassiska forntiden. Den mest elementära och därför äldsta art af zoologiskt vetande framträder i kännedomen om och sär- skiljandet af de enstaka djurformerna. Tydligtvis blefvo först de djur föremål för människans upp- märksamhet och teoretiska intresse, hvilka på ett eller annat sätt ingrepo i hennes hushållning, så- lunda i första rummet husdjuren, vidare de vilda matnyttiga eller skadliga djuren samt slutligen äfven de, hvilka utmärka sig genom påfallande yttre, storlek eller egendomligt lefnadssätt. Dock kan man äfven under den för-aristoteliska perioden spåra några kunskaper om djurens byggnad. Den äldste forskare, om hvilken det berättas, att han sysslat med djurs anatomi, är Alkmaíon i