Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zoologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
835
Zoologi
836
Kroton (omkr. 520 f. Kr.); detsamma uppges om
Demokritos. Den egentlige grundläggaren af zoo-
logisk vetenskap är Aristoteles (d. 322 f.
Kr.), enär han samlade föregående forskares strödda
rön och sammansmälte dessa på ett metodiskt sätt
med sina egna vidsträckta iakttagelser. De vik-
tigaste af hans zoologiska skrifter behandla "dju-
rens tillkomst", "djurens delar" och "djurens
historia". Aristoteles är ej att uppfatta som
blott beskrifvande zoolog; han betraktade fast-
mera djuret som en lefvande organism i dess för-
hållande till den omgifvande naturen, tog hänsyn
till djurens utveckling, byggnad och lifsyttringar
samt skapade sålunda en i viss mening jämfö-
rande zoologi. Sålunda är ock Aiistoteles’ indel-
ning af de olika djurformerna ej att uppfatta som
ett system i vanlig bemärkelse, utan som en skild-
ring af det vi numera skulle benämna djurens
anatomi och fysiologi. Om ock de af honom an-
vända två stora hufvudrubrikerna "bloddjur"
(e’naima] och "blodlösa djur" (a’nálma) bero på
en oriktig iakttagelse - för resten lätt förklarlig
med hänsyn till de honom till buds stående un-
dersökningsmedlen -, i det att inga af honom an-
förda djurformer äro i saknad af blodvätska, så
bör dock ihågkommas, att dessa kategorier sam-
manfalla med mycket senare zoologers (se nedan)
särskiljande af ryggradsdjur och ryggradslösa djur
(Aristoteles själf har framhållit förhandenvaron af
en ryggrad hos "bloddjuren"), äfvensom att han
ej användt dessa uttryck för att egentligen beteckna
sina hufvudgrupper, utan att han uppfattar dem
blott som skillnader, hvilka kunna användas som
väsentligare eller oväsentligare kännetecken för att
karakterisera dessa grupper. För resten är, såsom
nedanstående öfversikt visar, flertalet af hans
grupper uppställdt på grund af ett större antal
karaktärer och sålunda till sin princip att upp-
fatta som grunddrag till ett naturligt system,
sådant som det först i långt senare tid och med
mycket rikligare tillgångar har kunnat utbildas.
Aristoteles’ nio hufvudafdelningar äro: 1) fyrfota-
djur, som föda lefvande ungar (= däggdjur med
undantag af hvaldjuren), 2) fåglar, 3) äggläg-
gande fyrfotadjur (= kräldjur och amfibier), 4)
hvaldjur, 5) fiskar, 6) mjukdjuren (= hufvudfo-
tingar), 7) djur med mjukt skal (= högre kräft-
djur), 8) flerfotade leddjur (= insekter, spindlar,
tusenfotingar och maskar) och 9) fotlösa skaldjur
(företrädesvis = snäckdjur och musslor). Till
denna sista grupp hänför Aristoteles också såsom
"egendomliga släkten" ett antal lägre djur, af
hvilka senare zoologer bildat gruppen zoofyter.
Inom de nämnda nio grupperna urskilde han vi-
dare underafdelningar, utan att dock uppställa
dem som kategorier af olika rangordning. - Efter
Aristoteles har forntiden att uppvisa endast en
nämnvärd zoologisk skriftställare, P l i n i u s d. ä.
(d. 79 e. Kr.). Själfständig forskare var dock
Plinius ej, utan blott en flitig kompilator. Han
citerar ofta Aristoteles, men missuppfattar honom
ej sällan och upptar okritiskt fabelaktiga upp-
gifter, hvilkas värdelöshet redan Aristoteles ådaga-
lagt. Äfven Plinius’ indelning af djurriket i
landdjur, vattendjur och flygande djur, hvilken
ända till Gesner (1500-talet) blef den förhärskande,
är underlägsen den aristoteliska.
b) Medeltiden. Det är gifvet, att den i auk-
toritetstron fängslade människoanden hvarken kunde
känna behof af eller ega förmåga till själfständig
naturvetenskaplig forskning. Som en zoologiens
främjare mot sin vilja förtjänar påfven Bonifatius
VIII att nämnas, hvilken förklarade alla dem,
som undersökte människolik, i bann. Till följd
däraf tvungos läkarna att taga sin tillflykt till
studiet af en del djur, hvarigenom särskildt i
däggdjurens anatomi ej obetydliga kunskaper för-
värfvades. Om vi bortse från en mängd skrifter
af arabiska författare, hvilka lämna beskrifningar
af åtskilliga djurformer, förtjäna att nämnas blott
dominikanmunkarna Tomas af Cantimpré, Al-
bertus Magnus och Vincent de Beauvais, hvilka
lefde i midten af 1200-talet och först ställde sig
till uppgift att med begagnande af Aristoteles’
skrifter framlägga en omfattande bearbetning af
den tidens zoologiska vetande. Den mest bety-
dande af dessa var Albertus Magnus, hvil-
kens förnämsta förtjänst ligger däri, att han för
sin samtid framställt Aristoteles som naturfilosof
och zoologisk läromästare och dessutom återupp-
tagit ett själf ständigt naturstudium.
c) Nyare tiden. 1) Den för-linnéska perioden.
Boktryckarkonsten, de iakttagelser och samlingar,
som föranleddes af större och mindre upptäckts-
färder, bildandet af akademier och vetenskapliga
sällskap samt framför allt försöken att frigöra sig
från det kyrkliga herraväldet, hvilka karakterisera
den nyare tidens början, inverkade väckande och
befruktande äfven på de biologiska vetenskaperna.
Sålunda måste engelsmannen E. Wottons (1492
-1555) 1552 utkomna arbete "De differentiis ani-
malium" betecknas som ett för sin tid synnerligen
lyckligt försök i zoologisk systematik. Ännu be-
tydelsefullare för zoologiens utveckling under 1500-
talet voro de arbeten, som K. Gesner (1516-
65) och Ulisse Aldrovandi (1522-1605)
utförde. Hos båda spåras bemödandet att bringa
något slags ordning i det alltmer tillväxande ma-
terialet och vinna en öfversikt af de på den tiden
kända djurformerna. Att diagnoserna sakna skärpa,
beror väl i främsta rummet på saknaden af art-
begreppet samt af en sträng terminologi och no-
menklatur. Gesner införde först goda af bildningar
i de zoologiska beskrifningarna; så har t. ex.
ingen mindre än Albrecht Diirer lämnat bidrag
till hans arbete. I samma riktning och efter huf-
vudsakligen samma plan var den verksamhet, som
skotten John Johnstone under 1600-talet ut-
öfvade. Vid sidan om de nämnda encyklopediska
arbetena utkommo under 1500- och 1600-talen allt
talrikare beskrifningar och afbildningar öfver exo-
tiska djurformer, hemförda af sjöfarande, men före-
trädesvis af läkare (af dessa ofta i farmakologiskt
syfte) och missionärer från de nyupptäckta världs-
delarna. Äfven sammanfattande, delvis på egna
iakttagelser grundade beskrifningar öfver större
djurgrupper, såsom Belons bok öfver fåglarna,
Rondelets öfver fiskarna och Mouffets öfver insek-
terna, tillhöra detta tidsskede. Medan de hittills
omtalade zoologiske författarna så godt som ute-
slutande egnade sig åt beskrifningen af djurens
yttre former, upptagas under denna period, för
första gången efter Aristoteles, återigen undersök-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
