837 Zoologi 838 Dock uppträdde djuranatomicn ej ännu som själf- ständig disciplin, utan stod, som of van redan fram- hållits, i den praktiska medicinens tjänst: djur- anatomerna voro nästan utan undantag läkare. Af dessa må här nämnas Volcher Coiter (1535-1600), hvilken ej blott undersökte och be- skref ett stort antal zootomiska detaljer, särskildt skelettet, utan ock vissa stadier af hönsäggets ut- veckling; Hieron. Fabricius (1537-1619), hvilken sysselsatte sig med djuranatomi företrä- desvis för fysiologiens skull; M. Aurelio Se- verin o (1580-1656), hvilken i ett särskildt arbete ("Zootomia democritica") samlade den tidens zootomiska vetande och sökte genom fast- ställande af den metod, som djuranatomien har att följa, i någon mån vindicera dess rätt till en själiständigare ställning; Thomas W i 11 i s (1622-75), hvilken genom sina undersökningar särskildt öfver hjärnan kan betecknas som en af den jämförande anatomiens grundläggare. Af ofantlig betydelse ej blott för anatomiens utbild- ning, utan ock för kännedomen om de mindre, för obeväpnadt öga ej eller ofullkomligt uppfattbara djurformerna blef mikroskopets användning i zoo- logiens tjänst. Det är italienaren M a l p i g h i (1628-94) och holländaren Leeuwenhoek (1632-1723), hvilka som mikroskopiker ha inlagt stora förtjänster. Den sistnämnde undersökte först en del urdjur, upptäckte blodkropparna och vå- gade sig t. o. m. på hjärnans finare anatomi. Samtidig med dem var Swammerdam, be- römd för sina undersökningar öfver insekterna. Under denna period verkade äfven H a r v e y (1578-1657), blodomloppets frejdade upptäckare, som först påvisade en för allt lefvande gemensam utvecklingsprincip, i det att han betecknade ägget som all organisk substans' ursprung (omne ùvum ex ovo). I detta sammanhang förtjänar ock nämnas italienaren Red i (1626-97), hvilken angrep läran om uralstringen (generatio oquivoca), i det att han påvisade, att insektlarver ej uppkomma ur ruttnande ämnen, såsom dittills antagits, utan ur ägg. I början af 1700-talet finna vi en mängd forskare sysselsatt med studiet af de lägre dju- rens anatomi och utvecklingshistoria, medan tillika flera naturvetenskapliga expeditioner till aflägsna länder hemförde rika skatter af exotiska djurfor- mer, som då gjordes till föremål för mer eller mindre ingående, äfven anatomiska, undersökningar. Till höjandet af det naturvetenskapliga intresset och af det kritiska arbetet bidrog ock stiftandet af flera akademier och lärda sällskap, som hade till särskild uppgift att odla naturvetenskaperna och af hvilka de äldsta och mest betydande voro den tyska Academia naturæ curiosorum (1652), det engelska Royal society (1662) och den franska Académie des sciences (1699). öfversikten af denna period kan lämpligen afslutas med omnämnandet af en zoolog, som jämnat vägen för det arbete, hvilket kännetecknar det följande tidsskedet, näm- ligen John Ray 1. Rajus (1628-1705). Af banbrytande betydelse för den beskrifvande zoolo- gien (och botaniken) är införandet af arten (spe- cies) som ett strängt definieradt naturhistoriskt be- grepp. Om ock uttrycket "species" blifvit an- vändt före Rays tid, fattades det dock uteslutande i rent logisk formell betydelse och kunde lika väl beteckna en lägre som on högre naturlig grupp. Visserligen kan anmärkas, att artbegreppet är en konstgjord enhet; men lika obestridligt är, att art- hypotesen på den tid, då den framträdde, var af den allra största betydelse för de enstaka djur- (och växt-)formernas kännedom och för att preci- sera iakttagelserna rörande dem. Vid klassifika- tionen fäste Ray företrädesvis afseende på vik- tigare anatomiska förhållanden och införde skar- pare definitioner ej blott för arterna, utan ock för de högre kategorierna. Det af Ray själf utarbe- tade zoologiska systemet omfattade ryggradsdjuren och insekterna, medan hans vän Lister bearbetade blötdjur och maskar. - 2) Den linnéska perioden. Berättigandet att beteckna ett skede af zoologiens historia som det linnéska kan härledas ur den nya ställning, som biologien genom Linnés verksamhet kom att intaga i vår kulturs utveckling, och det inflytande Linné utöfvade på flera generationer af naturforskare. I viss mån kan Linné (1707-78) betecknas som zoologiens reformator, hvarför en något utförligare redogörelse för hans historiska betydelse, hvarvid vi i hufvudsak ansluta oss till den af Carus uttalade uppfattningen, här torde vara på sin plats. Skola allmänna sanningar kunna härledas ur enskilda iakttagelser, måste de senare återges så noggrant, att man under alla omständigheter vet, hvarom fråga är. Detta hade dock ända till Linnés framträdande ej varit möj- ligt, hvarken inom zoologien eller inom botaniken. Af djur hade man lärt känna ett ganska bety- dande antal, men ingen var i stånd att med sä- kerhet ange, om icke två eller flera beskrifnin- gar kunde passa in på ett och samma djur. Inom det filosofiska området skulle sedan århundraden ingen fallit på den tanken att ens tala om en vetenskap, såvida ej de ämnen, som togos i be- traktande, kunde på ett klart utprägladt språk så tydligt betecknas, att hvarje fackman redan vid anförandet af ett bestämdt namn fullkomligt insåg, hvad frågan gällde. Men om man kastar en blick i de naturhistoriska arbetena af Linnés närmaste föregångare, en Ray, en Klein m. fl., så fram- träder det missförhållandet särdeles kännbart, att man i stället för korta, de enskilda formerna fullt motsvarande uttryck finner mer eller mindre ut- förligt hållna bestämmelser, som visa sig otillräck- liga i alla de fall, i hvilka frågan är att åtskilja en nära besläktad form från en annan och igen- känna en redan skildrad. Enskilda försök att fast- ställa terminologien hade väl blifvit gjorda, men icke på ett följdriktigt och omfattande sätt. Linnés sträfvan gick då ock i första rummet ut på att fastställa en terminologi för naturalhistorien. För hvarje klass uppgjorde han listor, i hvilka de yttre och de inre organisationsförhållandena, olik- heterna i byggnad, form, läge o. s. v. betecknas med en gång för alla fastslagna termer. Förme- delst dessa blef det möjligt att känneteckna arten genom korta, allmänt begripliga definitioner eller "diagnoser". Men ännu mycket betydelsefullare blef det följdriktigt genomförda systemets kate- goribildning i klasser, ordningar, släkten, arter och varieteter. Linné framhåller dock själf, att dessa kategorier i viss mening äro artificiella, att däremot uppdagandet af ett naturligt system bil-