- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
839-840

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zoologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

839 Zoologi 840 uppfattade artbegreppet, framgår af lians bekanta uttalande: "Det finnes så många arter, som ur- sprungligen skapats." Den af Kay först fram- hållna synpunkten har af Linné blifvit fastslagen i en dogmatisk form. Men endast arter och släk- ten uppfattade Linné som naturliga (i naturen själf grundade) former, hvaremot han ansåg ord- ningar och klasser åtminstone delvis för artificiella kategorier. Som ett synnerligen lyckligt grepp måste slutligen den af honom införda namngifnin- gen af växt- och djurarten betecknas, den s. k. binära nomenklaturen: hvarje art erhöll två, van- ligen ur latinet eller grekiskan hämtade namn, som betecknade släktet och arten. Om ock Linnés sy- stem (jfr art. Djur) med rätta har jämförts med ett fackverk, hvars förnämsta förtjänst skulle bestå dämti, att i detsamma alla kända och framdeles upptäckta djurformer lätt kunde inordnas, och om det ock på grund af de ofta använda ytliga in- delningsgrunderna numera måste anses vara öf- vervägande artificiellt, kan å andra sidan ej för- nekas, att det principiellt eftersträfvade att ge en föreställning om djurformernas verkliga släkt- skapsförhållanden samt att Linné åtminstone för de större grupperna lade anatomiska karaktärer, så mycket den tidens kunskaper tilläto, till grund för indelningen. För hans oförvillade och omfat- tande blick i berörda afseende talar det faktum, att han inordnade människan i sitt djursystem, ett steg, hvilket hvarken Ray eller hans samtida vågat taga och som klandrades t. o. m. af Buffon, hvilken eljest ej led af några dogmatiska betänk- ligheter. Linnés hufvudarbete, "Systema naturæ", utkom i tretton väsentligen omarbetade upplagor. Linnés snillrike samtida Buffon (1707-88) uppträdde skarpt mot den förres stränga systema- tisering. Hela hans lysande framställningssätt bär en annan prägel: han skildrar världsalltet, jor- dens utveckling o. s. v. ända ned till de enstaka organiska formerna; han redogör ej blott för dessas form, utan ock för deras fädernesland, vanor, in- stinkter m. m. och söker påvisa sambandet mel- lan de enstaka naturföreteelserna. Genom sitt samarbete med Daubenton, hvilken öfvertog den anatomiska delen af de i Buffons arbeten före- kommande framställningarna, vann Buffon en något säkrare utgångspunkt för sina jämförelser mellan de olika djurformerna. Härmed sammanhänger ock på det närmaste hans betydelse för clen bio- logiska vetenskapens vidare utveckling: han upp- fattade arten ej som oföränderlig, utan anade åt- minstone det genetiska sambandet mellan alla organismer, i det att han i alla, växter och djur, förutsatte samma grundsubstans. - Det intresse för naturalhistoria, hvilka sådana män som Linné och Buffon uppväckt, visade sig på mångahanda sätt. Zoologer i stort antal företogo resor för att lära känna främmande länders fauna; samlingar anlades, och de enstaka djurgrupperna bearbetades efter större måttstock och på grundvalen af ett rikare material. De fleste af Linnés efterföljare nedsjönko dock till den zoografiska ståndpunkten och nöjde sig att i det gifna systemet inregistrera nya former. Bland undantagen förtjänar i första rummet nämnas Pallas (1741-1811), hvilken i sin verksamhet i viss mån förenade Buffons och Daubentons arbetsmetod med linnésk systematise- ring. - 3) Den moderna morfologiens uppkomst. Det naturhistoriska faktum såsom sådant är ej längre forskningens mål; sträfvan efter att be- gripa fakta, att ur kombinationen af fakta härleda allmänna lagar framträder allt tydligare hos de män, som möta oss i början af denna period. Re- dan K. F. Wolf f (1733-94), hvilken är att be- trakta som den nyare embryologiens grundläggare, och F. Vicq-d'Azyr (1748-94), hvilken in- lagt stora förtjänster om den jämförande anato- mien - ej minst genom att påvisa förekomsten af rudimentära (d. v. s. helt eller delvis gagnlösa) organ -, äro att anse som banbrytare för den nyare riktningen. Mest kännetecknande för början af detta skede är dock den s. k. naturfilosofien. Man finner ofta nog "naturfilosofernas" verksam- het ganska omildt bedömd såväl af samtida som af senare författare. Men äfven om det ej kan förnekas, att de ej alltid förmådde stödja sina hypoteser på ett tillräckligt bredt underlag af fakta, och äfven om de invecklade, dunkla fra- serna ej sällan dolde brist på logik, torde dock å andra sidan medges, att deras uppträdande bil- dar en för vetenskapen synnerligen hälsosam reak- tion mot den råa empirismen, hvilken i inregistre- randet af isolerade fakta, i en andelös zoografi vördade blomman af vetenskaplighet, alldeles från- sedt, att ur naturfilosofiens dunkel småningom de grundtankar bryta fram, som utvecklats och grun- dats af den moderna biologien. "Naturfilosofien var den tidens signatur och behärskade äfven så- dana, som trodde sig vara fullkomligt obesmittade af henne. För nästan alla då lefvande mera be- tydande anatomer har hon bildat en genomgångs- period ; äfven de, som förklarade sig själfva vara naturfilosofiens motståndare, ha mottagit impul- ser af henne. Det ofta obegripliga och lyriskt öfverspända språket, som ej sällan betjänar sig af de djärfvaste bilder, har mycket bidragit att sätta den i vanrykte" (Gegenbaur). Sålunda har ock Okens (1779-1851) verksamhet blifvit myc- ket olika bedömd. Medan somliga f rånkänna honom tankeskärpa och naturvetenskaplig metodik samt reducera hans betydelse för biologiens utveckling väsentligen till spridningen af intresset för natur- vetenskaperna inom vidsträckta kretsar, uppskatta andra - och detta väl med rätta - hans för- tjänster betydligt högre. De framhålla, att Oken antagit en gradvis försiggående utveckling inom organismernas värld, att han först insett sanningen af det faktum, som af nyare (Hæckel) formulerats sålunda: individens utveckling är en rekapitula- tion af artens (stammens), en upptäckt, som af Carus tillskrifves Kielmeyer (1793). Äfven verte- berteorien, d. v. s. åsikten att hufvudskålen lik- som ryggraden ursprungligen består af kotor (seg- ment), som först framhölls af ingen mindre än Goethe, hvilken som naturforskare likaledes är att räkna till naturfilosoferna, har Oken s j älf stän- digt utvecklat. Nästan samtidigt utbildade sig i Frankrike en besläktad riktning, hvars främste representant var E. Geoffroy Saint-Hi- laire (1772-1844). Denne, hvilken utgick från Buffons idéer rörande den djuriska organisatio- nens enhet, ådagalade för första gången mera ut- förligt, att samma organ hos olika djur kan ha

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0454.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free