867 Zubov-Zuckerkandlska biorganen 868 kår (uppsatt 1S60 af general Lamoriciòre, upplöst ' 1870) på 2 legioner (en Iransk-belgisk och en irländsk). - Jfr K. B. Lilliehöök, "Tvenne år bland zuaverna" (1861). C. O. N. Zubov [subåffj, Platon Aleksandro- vitj, furste, rysk militär, kejsarinnan Katarina II:s siste älskare, f. 1767, d. 1822, var endast gardeslöjtnant, då han 1789 tilldrog sig kejsarin- nans uppmärksamhet genom sitt ståtliga yttre. Han blef hennes adjutant, utnämndes genast till öfverste och 1791 till generalfälttygmästare, vann särskildt efter Potemkins död s. å. stort inflytande, öfver- hopades med rikedomar och upphöjdes 1796 af kejsar Frans II till romersk riksfurste. Z:s makt upphörde med kejsarinnans död s. å.; kejsar Paul förvisade honom till hans gods och beordrade ho- nom senare att resa utomlands. Han fick 1801 tillåtelse att återvända till Petersburg, var s. å. en af de mest nitiske deltagarna i mordsamman- svärjningen mot Paul och utöfvade efter mordet en kort tid jämte Pahlen och Bennigsen stort politiskt inflytande, men föll snart i onåd och nödgades draga sig tillbaka till privatlifvet. - Z. hade äfven lyckats draga fram sina bröder till gunst och ämbeten: Nikolaj Z., f. 1763, d. 1805, blef generalmajor, vann stora rikedomar och förmäl- des med fältmarskalk Suvorovs enda dotter; och Valerian Z., f. 1771, d. 1804, fick 1795 befäl öfver hären i kriget mot Persien, hvarunder han in- tog Derbent. Han återkallades 1796 af kejsar Paul och deltog 1801 jämte sina bröder i sammansvärj- ningen mot denne. (V. S-g.) Zucca [tso'kka], it., bot. farm. Se Citrullus, sp. 357. Zuccarelli [tsokkare'lli] 1. Zuccherelli, Francesco, italiensk målare, f. 1704 i Piti- gliano nära Florens, d. 1788 i Florens, var lär- junge af Paolo Anese, G. M. Morandi i Kom och Marco Kicci i Venezia, arbetade i sistnämnda stad, men besökte därjämte Tyskland, Holland. Frankrike och England, där han vistades i London fem år och åtnjöt det största anseende. Han åter- kom dit 1752, åtnjöt hofvets och aristokratiens beskydd och var en bland de stiftande ledamöterna i Royal academy 1768. Sina sista år tillbragte han i Rom och i Florens. Han var urspr. figur- målare, men öfvergick sedan till landskapsmåleriet I hans landskap spelar staffaget, rikt och brokigt som det är, stor roll. Men hans skapelser göra mest intryck af behagliga dekorationsbilder. En af hans bästa målningar är Stormlandskap med Macbeth och häxorna (hertigen af Westminster i London). Hans taflor finnas dels i England (Windsor, Dulwich m. fl. platser), dels i Venezia (kungliga palatset), dels i andra norditalienska städer. Andra taflor af honom finnas i Wien (kejserliga galleriet och galleri Liechtenstein), i Budapest, i Petersburg (Eremitaget), Darmstadt, Hamburg (Kunsthalle) och i Nationalmuseum i Stockholm Landskap med brygga och vattenfall. Han målade äfven figurer i taflor af Bellotto o. a. (G-gN.) Zuecarello [tsokkarerllå], ort i Italien vid Ligu- riska alpernas sydutsprång i Nevaströmmens dal- gång, genom hvilken Albengavägen går för att öfver Gol di S. Bernardo nå Tanarodalen. Det för vägens spärrande gynnsamt belägna Z. har därför befästs. I dalen ligger sålunda Z.-spärren; till hvilken ansluta sig forten Areno, Fonte calda och Arnasco på högra samt forten Due Fretelli och Balestrino på vänstra stranden. L. \V:sonM. Zuccari [tsokkäri], AnnaRadius-Z., pseud. Neera. Se Italienska litteraturen, sp. 1099. Zuccarini [tsokk-], Joseph Gerard, tysk bo- tanist, f. 10 aug. 1797 i Mimenen, d. där 18 febr. 1848, fick 1820 uppdraget att bearbeta delar af Martius' botaniska samlingar från Brasilien, blef 1823 adjunkt vid vet. akad. i München och lärare i botanik vid stadens lyceum, 1824 äfven vid med. anstalten, blef 1826 e. o. professor i landtbruks- och skogsbotanik vid universitetet, som då flyttades från Landshut till München, och 1835 ord. pro- fessor. Z:s författarskap låg delvis inom organo- grafien, men dock mest inom den deskriptiva bota- niken, dels som Martius' medarbetare: Nova genera et species plantarum I (1824), dels som bearbetare af von Siebolds japanska samlingar: Flora japonica (1835-44, med 127 kolor. taflor), hvarjämte han utgaf Flora der gegend um München I (1829), läroböcker m. m. och en diktsamling (1839). O.Lmn. Zuccaro [tsokkärå], italienska målare. 1. T a d- deo Z., f. 1529 i S. Angelo in Yado (nära Urbino), d. 1569 i Rom och bisatt i Pantheon vid sidan af Rafael, kom vid fjorton års ålder till Rom, kämpade i början med svår nöd, men sträf- vade nitiskt med att studera Rafael och lyckades 1548 vinna anseende genom fasadmålningar på Palazzo Mattei (numera försvunna). De många uppdrag han erhöll gjorde honom till snabb- målare och manierist. Bland hans verk äro fresker ur familjen Farneses historia, målade i det af Yignola byggda slottet Caprarola (mellan Rom och Viterbo), där han med målningar fyllde 12 stora salar och dessutom gallerier? trappor och kupoler. I Palazzo Farnese i Rom utförde han bilder ur påfven Paul III:s lif, i Vatikanen målade han Sala regia. Från hans bästa sida lär man känna honom i den yttre och inre utsmyckningen af Villa di papa Giulio utanför Rom och den lilla Villa Pia i Vatikanens trädgård. - 2. F e d e- rico Z., f. omkr. 1542 i S. Angelo in Vado, d. 1609 i Ancona, den föregåendes broder och med- arbetare i dennes fresker i Vatikanen, Caprarola m. fl. Han fullbordade efter broderns död dennes påbörjade arbeten. Han genomvandrade hela Italien och efterlämnade verk i Florens, Venezia, Milano, Turin (i Florens fullbordade han de af Vasari påbörjade målningarna i domkyrkokupolen). Han reste också i västra Europa och besökte Lon- don, Paris och Madrid. Han målade äfven porträtt, ibland utmärkta, såsom af Maria Stuart och af hertig Guidobaldo (i Palazzo Pitti i Florens), ibland öfverdrifna, såsom af drottning Elisabet (i Hampton court). Som skriftställare lämnade han ett svulstigt verk, Uidea de' scultori, pittori e architetti (1697). Han var en af stiftarna af Accademia di San Luca i Rom och dess förste ordf. ("principe"). 1-2. C. E. N.* Zuccherelli, F. Se Z uccar el l i, F. Zuckerhiitl [tsorkk-], bergspets. Se S t u b a i- alperna. Zuckerkandlska biorganen [tsokk-], anat. Se