A är den 26:e bokstafven i det svenska alfa- betet och håller i våra dagar på att upp- tagas i det danska och norska, där, liksom i öfrig europeisk skrift, hittills eget tecken för å-ljud saknats. I svenskan däremot har denna bokstaf 400-åriga anor. I vår äldsta litteratur betecknades visserligen, liksom i alla andra på det latinska alfabetet byggda skriftsystem, å-lju- det med bokstafven o; men då omkr. 1400 det långa (med o betecknade) å-ljudet öfvergått till vårt nuv. slutna o-ljud (i broder, förut uttaladt brådher), under det att ung. samtidigt (eller något tidigare) det långa (med a eller aa beteck- nade) a-ljudet utvecklats till å-ljud (i gå, förut uttaladt ga), så uppstod därigenom en svår viller- valla i fråga om å-ljudets beteckning, i det att å ena sidan det från gammal tid ärfda korta å- Ijudet fortfarande betecknades med o (t. ex. folk). å andra sidan det nya (af a uppkomna) långa å- Ijudet kunde på två olika sätt återges. Dels kunde man nämligen i enlighet med det nya uttalet skrifva t. ex. go, "gå", hvilket dock var så till vida förvillande, som o i t. ex. bo, "bo", o. d. numera representerade ett helt annat uttal; dels - och detta var oftare fallet - kunde man af konservatism behålla den gamla skrifningen ga eller gaa, hvarigenom dock uppstod en likadan inkonsekvens i fråga om betydelsen af a-typen, som ju sålunda fick ange både å- och a-ljud. Under det att denna äfven för danskan och nor- skan förefintliga svårighet i dessa språks alfabet löstes på så sätt, att det nya långa å-ljudet beteck- nades med dubbelskrifningen aa, och a reservera- des för a-ljud samt o för o-ljud och kort å-ljud, så sökte man i Sverige på vida radikalare sätt af- hjälpa villervallan. Några skrifvare företogo sig nämligen i senare hälften af 1400-talet att i st. f. aa använda en alldeles nyskapad typ, å, vare sig nu att denna är af dem fritt uppfunnen och till- kommen genom en kompromiss mellan de båda befintliga å-typerna (o och a) på det sätt, att den ena placerades öfver den andra eller att, såsom åtskilliga forskare förmenat, å är en modifikation af det i åtskilliga danska handskrifter från 1300- och 1400-talen använda tecknet a, där (liksom i de samtida skrifningarna c, i o. s. v.) tecknet w efter plattyskt föredöme användts för att utmärka vokallängd. Emellertid förblef den nya typen till att börja med mycket sällsynt i svensk skrift och visar sig aldrig i våra äldsta tryckalster. 1526 ändrar sig detta förhållande med ett slag, i det att bok- tryckaren Richolff vid Kungl. boktryckeriet i Stock- holm uti de från hans officin då utgående tryck- alstren använde en ny stilsort, där de i föregående tryck nyttjade beteckningarna aa, á och o' äro ersatta af resp. å, ft och g. Det äldsta svenska tryckalster, i hvilket samtliga dessa typer uppträda, är "Een nyttwgh wnderwijsning", där den nya stilsorten ännu blott i fråga om dessa tre typer användts, under det att den i sin helhet brukas i de s. å. från samma tryckeri utgångna "Een skön nyttugh vnderwisningh" och "Thet Nyia Testa- mentit". På grund af särskildt denna sistnämnda boks vidsträckta spridning samt Kungl. boktryc- keriets hart när uteslutande herravälde inom bok- marknaden blef å-typens användning fr. o. m. 1526 hastigt spridd, och den började snart använ- das äfven som tecken för kort å-ljud, vare sig af långt a uppkommet (t. ex. lång, ålder, stånd) eller gammalt (t. ex. bart, tapp, låft, sarg). Emot denna sistnämnda användning, som särskildt under tiden mellan Stiernhielm och Dalin var mycket vanlig, började senare en reaktion visa sig, hvilken i de flesta fall lyckats återinföra o som tecken för gammalt kort å-ljud. Däremot har den först omkr. 1700 allmännare uppträdande tendensen att be- teckna äfven gammalt långt å-ljud med å, t. ex. tråg, tåla, skåda o. s. v. (hos Spegel o. a.), småningom vunnit alltmera terräng och kan nu trots vissa undantag (kol, son, konung, tjog m. fl.) anses vara i regel genomförd. I våra dagar vilja de längst gående "nystaf varna" i fråga om både kort och långt gammalt å-ljud återupptaga vår storhetstids traditioner och i likhet med Stiern- hielm, grammatikern Tiällmann och deras samtida skrifva icke blott kål (träkol) o. d., utan äfven stålt, kart, kamma o. s. v. - I Danmark upp- trädde Rask vid början af 1800-talet med det sedermera af honom och de fleste yngre danske och norske språkmän ifrigt förfäktade förslaget att i st. f. aa införa å äfven i dansk och norsk skrift.