Åkerbär (Rubus arcticus). T. v. frukt (åkerbäret).
Västmanland och Värmland, men sparsamt mot söder. De
växa på gräsmark och ej på åkrar, hvadan namnet
"åkerbär" är mycket olämpligt.
O. T. S.
(G. L--m.)
Åkerbönan, bot. Se
Vicia.
Åkerfräken, bot. Se
Equisetaceæ.
Åkergrodan, zool. Se
Amfibier, sp. 837.
Åkergyllen, bot. Se
Erysimum.
Åkerharf, landtbr. Se
Harf, sp. 1465.
Åkerhielm, svenska adliga ätter, som härstamma
från kyrkoherden i Nyköpings Östra församling
Magnus Agriconnius (d. 1655), som var
född i Skäggesta by, Åkers församling, och tog
sig namn efter födelsebygden (af grek. agrofs, åker,
och ko'nnos, skägg). Hans son
Samuel Månsson
Agriconius (se Å. 1) adlades 1679
med namnet Å. Två af dennes söner, Samuel
(se Å. 2) och Lars (f. 1695, generalmajor af
kavalleriet 1747, d. som general 1767), upphöjdes
i friherrligt stånd, den förre 1731, den senare
1751. Från den förre härstammar friherrliga ätten
Å. af Margretelund (Öster-Åkers socken, Kosla-
gen), från den senare friherrliga ätten Å. af Blombacka
(Vinköls socken, Västergötland). - Från
Samuel Å:s styfson, Jakob Hartzen (d. som
titulärt bergsråd 1733), hvilken 1704 adopterades
på sin styffaders namn och nummer, härstammar
den nu lefvande adliga ätten Å.
1.
Samuel Månsson Agriconius Å.,
ämbetsman, f. 29 aug. 1639 i Åkers prästgård,
Södermanland, d. 25 juni 1702 i Stockholm, blef
1657 student i Uppsala och tillbragte åren 1661-63
vid Leidens universitet. Därefter var Agriconius
handledare ("hofmästare") för åtskilliga
adliga ynglingar under deras vistelse i utlandet,
sedan 1666 för riksskattmästaren Gustaf Bondes
son Karl, med hvilken han uppehöll sig i Paris,
Tyskland och Holland. När efter hemkomsten Karl
Bonde 1671 utnämndes till kansliråd, blef Agriconius
handsekreterare hos rikskansleren M. G.
De la Gardie. 1672-75 var han anställd som
sekreterare hos ambassadörerna P. Sparre
och E. Ehrensteen vid deras fredsmäklingsvärf
i London, Aachen, Köln och Haag, utnämndes
1676 till sekreterare i kansliet och
inlade som sekreterare vid fredskongressen i
Nijmegen 1676-79 sådana förtjänster, att
de svenske ambassadörerna där, B. Oxenstierna och
J. P. Olivekrans, gåfvo honom den varmaste
rekommendation hos K. M:t, "ett vittnesbörd",
yttrade de, "som af sig själf skall sannas,
när det arbetet, som vid denna kommissionen är
gjordt, kan bli inlevereradt i E. K. M:ts kansli".
1679 adlades Samuel Monsson, såsom han vanligen
skref sig före adlandet, och återtog sin syssla
i kansliet, i hvars memorial och betänkanden han lämnat
en mängd bevis på sin rastlösa flit och ämbetsmannaförmåga.
1697 utnämndes Å. till direktör för postväsendet i
riket och 1700 till statssekreterare.
2.
Samuel Å. d. y., friherre, den föregåendes
son, riksråd, f. 14 dec. 1684 i Stockholm,
d. 11 mars 1768 på Margretelund, studerade i
Uppsala och Åbo och en tid äfven i Oxford (enligt
en uppgift på engelska drottningen Annas bekostnad),
anställdes efter slutade studier i kansliet
och kallades efter sitt giftermål, 1712, med
Anna Kristina Feif (dotter till Karl XII:s
inflytelserike gunstling Kasten Feif) till Bender
för att tjänstgöra i konungens kansli där
samt utnämndes i jan. 1714 till sekreterare
vid Krigsexpeditionen. Å. följde sedan Karl
XII som tjänstgörande i Krigsexpeditionen
både under vistelsen i Stralsund och
under fälttågen i Norge. Vid kansliets omorganisation
1719 blef Å. en tid utan plats, till dess
han utnämndes till krigsråd. Vid frihetstidens
första två riksdagar (1719 och 1720) var Å.
medlem af sekreta utskottet och utmärkte sig
såsom en af de ifrigaste förfäktarna af ständernas
allmakt. 1723 kom han ånyo in i kansliet, som
statssekreterare för krigsärendena. Denna utnämning
skedde trots Kanslikollegiets och rådets motstånd
genom konung Fredriks bevågenhet eller politiska
beräkningar. I kansliet slöt Å. sig emellertid
ifrigt till holsteinska partiet, hvars främste
man, riksrådet Cederhielm, var hans hustrus svåger,
och han gjorde hvad på honom ankom för att
