Àkerhielm 9(50 hindra Sveriges anslutning till hannoverska allian- sen. Efter holsteinska partiets fall aflägsnades han ur kansliet och utnämndes 1728 till president i Åbo hofrätt. Som ämbetsman erkändes A. allmänt som en ovanligt duglig och skicklig person, begåfvad och kraftfull, men han var hätsk och oförsonlig och lät som partiman hänföra sig till ytterligheter, som ingalunda kunna försvaras. Trots sitt aflägsnande från ärendenas medelpunkt blef han en af Arvid Horns farligaste motståndare, som vid riksdagarna arbetade emot hans politik med växande anseende och kraft, så att franske ambassadören 1732 ansåg honom för den ende, som lämpligen kunde upp- ställas såsom chef för ett nybildadt holsteinskt parti. Redan 1731 samlade Å:s namn vid landt- marskalksvalet en del af den lilla minoritetens röster, och konung Fredriks ynnest upphöjde honom s. å. i friherrligt stånd. 1734 var Å. nära att bli vald till landtmarskalk och skulle troligen ha besegrat Lewenhaupt, om ej konung Fredrik oför- siktigt nog förordat hans kandidatur. I sekreta utskottet och Mindre sekreta deputationen var Å. både 1734 och 1738 en af krigspolitikens ifrigaste målsmän och arbetade nitiskt på den äfventyrliga förbindelsen med Frankrike och Turkiet. Han yrkade i sekreta utskottet redan på hösten 1738 truppers öfverförande till Finland, deltog synner- ligen verksamt i angreppet mot Horns rådkammare och redigerade själf en god del af anmärkningarna, pådref med ifver den olagliga förföljelsen mot Arckenholtz och gaf uppslaget till den oböjlige prosten Serenius' utstötande ur sekreta utskottet. Såsom en af det segrande hattpartiets hänsynslö- saste på samma gång som dugligaste anhängare valdes Å. på våren 1739 främst af alla till medlem af den nya rådkammare, som skulle realisera de bålstora entusiastiska förhoppningar om svenska stormaktsväldets återställande, hvarmed det nya partiet samlat skaran af anhängare och bragt sig själf till makten. Men han var för mycket stats- man att icke inse det orimliga i krigspolitiken och lär ha yttrat, då man ville göra honom till kansli- president, att han gärna af stod åt Gyllenborg att bryta halsen af sig på utförandet af omöjliga före- skrifter. Å. hade väl också knappt kommit in i rådet, förr än han började skilja sig från sitt parti och med ifver förfäkta den politik, hvars främsta målsmän han själf med alla krafter bidragit att drifva från makten. Å:s söndring från hattplurali- teten framträdde redan i aug. 1739, då han i rådet med ihärdighet och skarpsinne bekämpade det olyckliga beslutet att öfverföra en armé till Fin- land, och sedan i hans följande afstyrkanden af de nya politiska kombinationer, med hvilka hattarna sökte ersätta Turkiets bristande medverkan. Vid 1741 års riksdag uttalade Å. sig skarpast af alla rådets ledamöter mot det af görande krigsbeslutet; och när det ömkliga fälttågets oerhördt nesliga ut- gång bragt hela riket i fara och fruktan för det kommande ansvaret gjorde hattarnas representanter i rådet tveksamma och modfällda, framträdde han alltmer som den dominerande personligheten i rådet, för hvars kraft de öfrige böjde sig eller gingo ur vägen. Han är nu mösspartiets förnämste man, den ledande i de hemliga rådslag, som be- stämma partiets operationer under riksdagarna, och den, som mellan riksdagarna i regeringen före- träder mössornas åsikter i utrikespolitik och pen- ninghushållning, l den beryktade principalatsfrå- gan tog Å., liksom mössorna i allmänhet, parti iör den uppfattning, som i de till riksdag valde representanterna såg endast de väljande menighe- ternas eller valmännens ombud, hvilka borde följa sina principalers instruktioner och af dem kunde dragas till ansvar och afsättas. Å. klandrade hattarnas åtgärd att göra Riksbanken till penning- förläggare för alla möjliga industriella anläggnin- gar mot ringa säkerhet och motarbetade den alltför stora sedelemission, som därmed stod i samband. Då K. M:t 1745 måste på bankofullmäktiges en- trägna anhållan inskränka och till slut alldeles inställa inväxlingen af bankens sedlar mot reda mynt, talade Å. ifrigt emot dessa beslut och för- ordade, att K. M:t icke skulle taga någon befatt- ning alls med bankens styrelse. Stridens hetta dref emellertid Å. till en allt lidelsefullare partihåll- ning, och vid den afgörande kampen mellan hattar och mössor vid 1746-47 års riksdag var han djupt invecklad i mössledarnas intima förbindelser med ryska sändebudet von Korff. Mösspartiets chefer tvekade icke att bruka ryskt guld för att stärka och sammanhålla sitt parti, att ge Rysslands am- bassadör goda underrättelser och råd, att tillstyrka ryska kabinettet truppsammandragningar vid finska gränsen och hotande demonstrationer för att störta de gemensamme politiske motståndarna. Å., som länge prisats som den "svenske Cato", har för- lorat mycket af sitt patriotiska anseende, sedan de utländska, särskild! de ryska, arkivens öppnande för forskningen bragt ljus öfver det intrigspel, som sammanknutit den europeiska diplomatiens trådar med de inre partimotsatserna i Sverige under 1700- talet. Det bör dock påpekas, att de ryska minister- depescherna tydligen vittna, att Å., åtminstone så länge han satt i rådet och således kunde utöfva något inflytande, aldrig för egen räkning emottagit några ryska penningar eller gåfvor under någon form. Å:s föregående bana i hattpartiets led och hans följande hållning gjorde honom till en syn- nerligen hatad fiende. Då Uppsala universitet i febr. 1747 valde Å. till kansler, ehuru tronfölja- ren föreslagits af minoriteten, begagnade man sig däraf att ge universitetskonsistorium en sträng skrapa, trots det att Å. skyndat att af säga sig den erbjudna hedern. Efter hattarnas definitiva seger under våren 1747 angreps han för sina åsikter i principalatsfrågan och sina uttalade råd mot ban- kens stängning samt tvangs att begära afsked utan pension från riksrådsämbetet och den indräktiga befattningen som öfverste marskalk, hvartill han 1741 blifvit utnämnd. Å. tillbragte sin åter- stående lefnad på sin egendom Margretelund i Uppland, hvilken han 1718 inköpt. Förbindelserna med ryska sändebuden v. Korff och Panin synas ha fortfarit en tid och Å:s råd inhämtats i djupaste hemlighet, men faran af dylika förbindelser och Rysslands ändrade politik gjorde snart slut på hvarje deltagande från Å:s sida i det politiska partilifvet. Redan följande riksdag med sin för- sonligare partistämning gaf Å. pension, och när mössornas seger 1765 bragt hans politiska och eko- nomiska åsikter till makten, betygade riksens stän- der honom sin tacksamhet för de rådslag han gett