det ekonomiska området föranledde, att han 28 sept. 1874 utsågs till statsråd och chef för Finans- departementet, ett ämbete, som han emellertid läm- nade redan 11 maj 1875, emedan han fann framläg- gandet af sistnämnda års värnpliktslag olämpligt. Han valdes 1875 och 1884 af Stockholms läns landsting till led. af Första kammaren, som gaf honom plats i lagutskottet (1876-77), i särskildt utskott (1877) och i bankoutskottet (1879-89), hvars ordf. han var i flera år. Under fjorton år (1876-89) var han därjämte ordförande-fullmäk- tig i Riksgäldskontoret. Hans riksdagsarbete kom således alltmer att koncentreras på frågor, som rörde bankväsendet och riksgälden. När tullstriden trädde i förgrunden, slöt Å. sig 1886 till skyddspartiet, motiverande sin ståndpunkt med jordbrukets svåra betryck och faran af ökad skuldsättning till utlandet. I den protektionistiska ministären Bildt inkallades Å. 12 juni 1889 som utrikesminister, men öfvertog redan 12 okt. s. å. som statsminister främsta platsen inom statsrådet. Under hans ministär åvägabragtes flera viktiga förbättringar i försvaret, Norra stambanans byggande påskyndades kraftigt, Gällivarebanan blef statsegendom, en hypoteksbanksreform genomfördes, mellanrikslagen reviderades, en ny sjölag antogs, och en kompromiss genomdrefs i väghållningsfrågan. Genom lagen om upplåtande af jordtorp samt förlänande af byggnadsunderstöd åt nyodlare på kronans skogsmarker i Norrbottens län af sågs en kraftigare kolonisation i dessa trakter. Vid ett enskildt möte inom Första kammaren 3 maj 1891 för öfverläggning om det kungl. förslaget rörande utsträckning af de värnpliktiges tjänstgöringstid till 90 dagar fällde A. några ord om att vid behof kunna "tala svenska både mot öster och väster", hvilka, lösryckta ur sitt sam- manhang, ostentativt framställdes i oppositionspres- sen såsom innehållande ett hot mot Norge. Ehuru 34 ledamöter af Första kammaren 11 maj offent- ligen betygade, att en sådan innebörd ej kunde tilläggas hans yttrande, och ehuru Å. själf lät inför den norska allmänheten dementera den mening man gett det, begagnade man sig af den sensation hans yttrande framkallat: i Sverige för att göra hans ställning omöjlig, i Norge för att vid stor- tingsvalen ytterligare öka den anti-unionella stäm- ningen. Å. fann sig då föranlåten att 10 juli s. å. lämna sin plats i regeringen, hvilken emellertid behöll sin skyddsvänliga karaktär under ledning af den till statsminister utsedde protektionistiskt sinnade godsägaren E. G. Boström. Vid de allmänna valen till Andra kammaren hösten 1893 blef Ä. vald i sin gamla valkrets, Södra Eoslags domsaga, som han tillhörde till 1895, då han under pågående riksdag 18 april valdes af Stockholms läns lands- ting till led. af Första kammaren. Han var vid nämnda års riksdag ordf. i Första särskilda ut- skottet och tillhörde sedan 1896 konstitutions- utskottet, där han 1899 utsågs till ordf. Han var under många år ordf. i sågverksegarnas garanti- förening och i styrelsen öfver allmänna hypoteks- banken. 1875 blef han hedersled, af Akademien för de fria konsterna och 1880 led. af Landtbruksakad. 1876 blef Å. öfverstekammarjunkare. 1891 utgaf han i en för vänner af sedd liten upplaga (65 ex.) Otium. Två tolfter dikter. 6. Albert Lars Evert Å., friherre, tillhörande grenen Å. af Blombacka (se of van), äm- betsman, politiker, f. 14 april 1846 i Stockholm, d. där 7 maj 1920, blef student i Uppsala 1863 och efter där 1869 aflagd examen till rättegångsverken vice häradshöfding 1872, riddarhuskanslist 1873, kanslisekreterare 1876 och kansliråd och byråchef i Finansdepartementet 1878 samt var därjämte 1884-89 sekreterare och ombudsman vid Riddarhuset. Expeditionschef i Finansdepartementet 1888, ingick han sept. s. å. som konsultativt statsråd i Bildts protektionistiska ministär. Från statsrådsämbetet afgick han 1899 och var 1899--1911 president i Kammarrätten. Som led. af Första kammaren för Göteborgs och Bohuslän 1899--1913 intog han en inflytelserik, bemärkt och aktad ställning äfven utanför den längst till höger stående fraktionen, hvars ledande och förnämste märkesman han tidigt blef. Han var led. af talmanskonferensen sedan 1900 och af unionsutskottet vid urtima riksdagarna 1905 samt vice talman oktoberriksdagen s. å. Han var ock led. af högerpartiets förtroenderåd sedan 1902. Å:s starkt utpräglade konservatism föranledde honom att reservera sig mot framläggandet af det synnerligen moderata Annerstedtska regeringsförslaget i rösträttsfrågan 1896 såsom opåkalladt och egnadt att rubba karaktären i representationen och garantierna för en lugn samhällsutveckling. I rösträttsdebatten 1902 bestred han, att en utsträckning af rösträtten skulle vara en konsekvens af 1901 års beslut i försvarsfrågan och att några löften därvid blifvit gifna. Han skulle rösta för af slag för att i nödtvång välja Billingska linjen. Vid behandlingen af 1904 års regeringsförslag i rösträttsfrågan genmälte han mot Boströms bekanta replik om, att den politiska tyngdpunkten låge i Andra kammaren, att det icke vore någon sanning, men kunde bli det, om regeringsförslaget antoges. Hans motstånd mot regeringens förslag i rösträttsfrågan 1907 och dess accepterande af sammanjämkningsförslaget var prägladt af bitterhet och vemod. Regeringens beteende påminte, sade han, bl. a., om en auktion, där man icke bjöde öfver andras bud, utan öfver sina egna. 1865 års Riddarhus hade fallit på sin öfvertygelse, men 1907 års Första kammare vek för en opinion. I unionsfrågan tillhörde Å. Alinska riktningen, men det föll på hans lott att vid andra urtiman 1905 som ordf. underteckna särskilda utskottets förslag att godkänna unionens upphäfvande samt att försvara det emot de ända in i det sista missnöjde inom kammaren. Å. var sekreterare i kommittén ang. döfstumsundervisningens ordnande (1876-78) och led. i kommittén för domänförvaltningens ordnande (1880). 1907 kreerades han till juris hedersdoktor i Uppsala. 7. Anna (Annie) Vilherlmina Elisabet