omery sålde Å. till direktör C. Arfvedsson, och genom gifte kom det sedermera till öfverstelöjtnan- ten S. E. G. Leijonhufvud, som 1900 sålde Å. till ingenjören G. F. Enderlein, hvars änka f. n. (1922) innehar Å. E. A-t. Åkeshof, landtegendom i Bromma församling, Stockholm, 1,5 km. n. ö. om Nockeby (se kartan "Stockholm med omgifningar" Dl, till art. Stockholm), omfattar med underlydande 5 3/8 mtl med 584,46 har areal och 337,000 kr. tax. värde (1921). Hufvudbyggnaden är ett tvåvå- nings stenhus med plåttak, uppf. vid midten af 1600-talet och ofvanför portalen bär släk- terna Stierncronas och Amyas alliansvapen. Det var urspr. försedt med ett sedermera borttaget trapptorn samt praktfull inredning med må- lade väggpannåer inom rika rokokoramar från 1700-talets midt, delvis ännu bibehållen. Å., urspr. Nockeby, omtalas redan på 1400-talet och egdes då af Stockholmsrådmannen Peder Ålän- ning, tillhörde från 1624 translatorn Ericus Schro- derus, kom sedermera till riksmarskalken Åke Axelsson (se Natt och Dag 11), som började uppföra det efter honom uppkallade Å. omkr. 1650, och dennes mag amiralen K. Bielkenstierna, som fullbordade slottet. 1690 blef Å. reduceradt, innehades därefter af riksmarskalken J. G. Sten- bock (se d. o. 9) och hans kusin generallöjtnanten E. G. Stenbock (f. 1662), som 1720 sålde det till frih. G. Stierncrona, hvilken släkt Å. till- hörde som fideikommiss till 1853, då det kom i släkten v. Friesendorffs ego. 1904 inköptes Å. af Stockholms stad för 400,000 kr., och i hufvudbygg- naden är sedan 1917 inrymd en sinnesslöanstalt. Åkeson, Nils Peter, historiker, f. 29 sept. 1853 i Barkåkra, Kristianstads län, d. 29 okt. 1918 i Hälsingborg, filos. doktor i Lund 1886, lektor i modersmålet, historia och geografi vid Hälsingborgs högre allm. läroverk 1891, skref Gustaf III:s förhållande till franska revolutionen (I, 1885, II, 1886) och Förmyndarestyrelsens planer rörande Gustaf IV Adolfs förmälning (1891). Åkesson, Karl Olle Jonas, målare, f. 6 sept. 1879 i Malmö, son till en arbetare, var husar vid Kronprinsens husarregemente, var elev vid konstakademien i Stockholm 1901-03, vann kungl. medaljen för ett porträtt, studerade i Paris vid Ecole des beaux-arts 1904-05 och med akade- miskt resestipendium 1908-11 i Paris, Neder- länderna och Spanien. Å. har sedan mest varit bo- satt i Skåne och hufvudsakligen idkat porträttmå- leri: Ung flicka (Malmö museum), Gustaf Ceder- ström, doktor K. Herslow (Malmö stadsfullmäktige), Konstnärens moder m. fl. G-g N. Åke Svensson, sektstiftare. Se Åkianer. Åkfors kraftverk, beläget i Nyköpingsåns till- flöde Åkeforsån l km. ofvanför dess utlopp i sjön Yngaren. Fallhöjden utgör 3 m. och den installe- rade maskineffekten för elektrisk drift 200 kilo- watt och för direkt drift af kvarn 50 turbinhkr. Kraftverket tillhör A.-b. Kantorps malmfält. C. K. Åkianer (Åkeaner), en separatistisk sekt inom Elmeboda församling i Småland, som uppkom 1784 under ledning af bonden Åke Svensson i Östergöl, efter hvilken sekten fick sitt namn. Denna rörelse stod troligen i något, om också ej omedelbart och direkt, sammanhang med den reli- giösa väckelse, som i dessa trakter uppstått genom Peter Murbeck i Fridlefstad och Anders Elfving i Vissefjärda. Rörelsen började så, att den ofvan- nämnde Åke Svensson, sedan han själf erfarit en kraftig väckelse, kände ett behof att hålla upp- byggelsesammankomster med sina närmaste, hvilka sammankomster snart besöktes äfven af främmande åhörare. Anledningen till separationen från stats- kyrkan var, att församlingens prästerskap nekade Åke och hans vänner att hvarje vecka, såsom de begärde, få gå till nattvarden. Åke tog då själf hand om sakramentets förvaltning bland sina an- hängare och utträdde jämte dem ur kyrkan, som därefter blef föremål för deras bittra hat. Egen- domsgemenskap infördes efter föredömet af den äld- sta församlingen i Jerusalem; äktenskapets band lossades i så måtto, att ett äktenskap ingånget i det oomvända tillståndet ej ansågs bindande för kontrahenterna, sedan de blifvit omvända; de jor- diska kallelseplikterna åsidosattes o. s. v. Åkia- nerna trodde på möjligheten att förverkliga en full- komlig tingens ordning redan här i tiden, hvilken tro sammanföll med kiliastiska förväntningar. Rö- relsen hade föga utbredning och räknade endast få anhängare, af hvilka de fleste tillhörde Åkes släkt. Emellertid grep domkapitlet in, anställde förhör med partiets medlemmar och öfverlämnade därpå saken åt Göta hofrätt, som 12 dec. 1785 förklarade 8 af de anklagade vara "alldeles fallna i galen- skap och från deras förnufts rätta bruk", hvarför de dömdes att i Danviks dårhus "tills vidare un- dergå den skötsel och vård, som deras tillstånd fordrade". På grund af denna dom affördes de till Danviken, där Åke själf jämte två andra ej långt därefter afledo. De öfrige utskrefvos efter några år som friska och återvände hem, utom två kvinnor, som frivilligt kvarstannade som sköter- skor och på sin ålderdom fingo pension af anstal- ten. Den åkianska rörelsen upphörde småningom, sedan ledarna afförts till dårhuset. J- P- Åkirkeby. Se Aakirkeby. Åklagare, jur., är den statsmyndighet, som har att åtala brott af beskaffenhet att vara under- kastade offentligt åtal. Man skiljer emellan all- männa och speciella åklagare. Allmänna åklagare ega behörighet att åtala brott i allmänhet och äro icke hänvisade uteslutande till något särskildt brottsområde; speciella åklagares åtalsbehö- righet omfattar däremot blott någon särskild brotts- kategori. Man kan vidare skilja mellan myndig- heter, som ega besluta om åtal, men icke själfva lägga hand vid utöfningen, samt myndigheter, som såväl ha åtalsrätt som ock till uppgift att själfva utföra talan. Såsom högste åklagare bör nämnas konungen. Sina åtalsbeslut eger han, såsom för- hållandet är med regeringshandlingar i allmänhet, fatta i statsrådet. Utförandet kan anförtros åt hvilken behörig åklagare som helst. Till följd af den ämbetsställning justitiekanslern intar uppdrar konungen regelmässigt åt honom utförandet af så- dant beslut (se § 27 R. F.). F. ö. finnes icke någon enhetlig organisation af åklagarmakten. Skillnad måste göras emellan landsbygden och stä- derna. Inom hvarje län åligger det länsstyrelsen att utöfva noggrann tillsyn däröfver, att begångna brott bli lagligen beifrade (se § 6 i k. instr. 12 april 1918 för landhöfdingarna i rikets län m. m.).