organisation och åligganden, landskapsnämndens sammansättning äfvensom dess och landtrådets åligganden. Riksregeringen företrädes af landshöfdingen, som utnämnes af rikets president. Han omhänderhar, jämte statens centrala myndigheter, de till rikets allmänna förvaltning hörande åliggandena inom landskapet. Landskapet eger rätt att för sina behof använda inkomsterna från mantalspenningar samt närings- och nöjesskatter äfvensom besluta om dessa. Landstinget har likaså rätt att besluta om en tilläggsskatt till statens allmänna inkomstskatt att utgå enligt enahanda grunder som denna, att pålägga tillfällig extra beskattning och bestämma om de afgifter, som skola uppbäras vid anlitandet af landskapets myndigheter och inrättningar. Dock eger landshöfdingen rätt att förbjuda verkställighet af beslut ang. beskattning, om han finner detta försvåra varuutbytet mellan in- och utlandet eller landskapet och fastlandet, innefatta oskäliga eller för trafiken skadliga afgifter å anlitandet af allmänna vägar, farleder eller inrättningar eller uppenbarligen förfördela enskilda skattdragande eller olika samhällsklasser; beslutet bör i sådant fall underställas rikets presidents pröfning. Nyttjanderätten till statens egendom inom landskapet tillkommer landskapet med undantag för boställen samt egendom, som används för statsverkets behof. Om beskattningen inom landskapet för själfförvaltningens ord. behof är i förhållande till af landskapet åtnjutna förmåner proportionsvis högre än beskattningen i medeltal för motsvarande ändamål annorstädes i riket, skall bidrag ur statsmedel utges åt landskapet. Landskapets invånare äro befriade från värnpliktens fullgörande, men äro skyldiga att göra motsvarande tjänst vid lots- och fyrinrättningen. Statsmyndigheternas ämbetsspråk inom landskapet är svenska. Beträffande finsktalande sakegares rätt att i egen sak använda sitt eget språk gäller hvad i allmän språklag stadgas ang. svensktalandes rätt i område med finsk befolkningsmajoritet. Skriftväxlingen mellan landskaps- och statsmyndigheterna föres på svenska. Stadgandena i lagen få ändras, förklaras och upphäfvas blott med landstingets bifall och i den ordning, som om grundlag är stadgadt. Val till landstinget skola första gången ega rum 8 maj 1922 och landstinget sammanträda 8 juni s. å. På grund af Nationernas förbunds råds beslut 24 juni 1921 har emellertid riksdagen för sin del ändrat och kompletterat lagen i följande punkter. Landshöfdingen utnämnes af rikets president efter öfverenskommelse med ordf. i landstinget; om samförstånd ej ernås, utser han därtill en af fem personer, som förordats af landstinget och hvilka erbjuda erforderliga förutsättningar för, att landskapet skall väl förvaltas och statens säkerhet tillvaratagas. Landstinget och kommunerna äro ej skyldiga att bidraga till underhållet af andra skolor än sådana med svenskt undervisningsspråk. I de undervisningsanstalter staten underhåller skall undervisningsspråket vara svenska. Utan vederbörande kommuns samtycke får undervisning i finska ej meddelas i folkskola, som underhålles eller understödes af staten eller kommun. Finländsk medborgare, som inflyttar till Å., erhåller kommunal rösträtt och rösträtt vid val till landstinget först efter det han under 5 år haft laga bo och hemvist där. Landskapet tilldelas rätt att utöfver ofvan uppräknade skatter använda halfva inkomsten af grundskatten. I händelse fastighet försålts till någon, som ej har laga bo och hemvist inom landskapet, eger landskapet, den kommun, inom hvilken fastigheten är belägen, samt enskild person, som har laga bo och hemvist på Å., rätt att inlösa fastigheten, såsom i en särskild lag närmare anges. I händelse klagomål af Å:s landsting anföres öfver tillämpningen af lagen, bör regeringen öfverlämna detta jämte egna anmärkningar till Nationernas förbunds råds pröfning. O. B-n. Å:s språk intar en mellanställning mellan Sveriges och Finlands svenska munarter. Åländskan kan ej, som helhet betraktad, med någon bestämdhet sägas visa närmare anslutning åt det ena eller andra hållet. I prosodiskt hänseende är dock öfverensstämmelsen med Sverige afgjordt större, i det att man i de flesta delar af Å. utan svårighet kan konstatera fortvaron af två accentsystem och allestädes utan undantag, att förbindelse af kort tryckstark vokal och följande kort konsonant uppgetts. De delar af Å. åter, där accentskillnaden blifvit minst resp. upphäfts (Kumlinge, Kökar, Sottunga, Föglö delvis), ansluta sig prosodiskt närmast till nordöstra Uppland, i fråga om kvantiteten det nordligare Uppland öfver hufvud med former som stretta "streta", flåtta "flotte", behkk "beck" etc. Med afseende på ljudkvaliteten torde förekomsten af det för åländskan mycket karakteristiska och starkt rotfasta, i någon mån å-liknande ö-ljudet äfven framför andra ljud än r, det labiala uttalet af sje-ljud och det dorsogingivala af d samt väl en relativt stark aspirering af explosivor och den absoluta saknaden af europeiskt u-ljud öfver hufvud böra betraktas som, delvis visserligen blott halfva, speciella öfverensstämmelser med svenskan i Sverige. I motsatt riktning visar saknaden åtminstone som motsvarighet till äldre u:o, af det i Sverige mycket vanliga å-ljud, hvilket kan betecknas som ett mellanljud mellan å, ä och ö, samt måhända bibehållandet, enligt hvad det tyckes, i hela landskapet af urspr. ld, t. ex. feld "fäll". -- Vanliga ord och uttryck, som i allmänhet mycket snart röja ålänningen, hvarifrån han än är, äro: der, "där", her, "här", såmmår "sommar", åm måran "i morgon". -- De östligaste åländska målen (Brändö, Kumlinge, Kökar) skilja sig mycket starkt från språket på Fasta Å. och Eckerö. Ett öfvergångsområde bilda Lemland, Lumparland, Föglö, Sottunga och Vårdö, där svaga femininer liksom i ö., men ej i v. i allmänhet generaliserat den gamla oblikformen, t. ex. kanno, "kanna", en äldre best. pl. af enstafviga femininer på vokal väsentligen bevaras, t. ex. konnar "korna", och en klass af adjektiv har en från femininum skild form på -gär, hvilken äfven västerut, ehuru den gamla genusskillnaden bland substantiven på obetydliga undantag när fortbestår, används feminint. Större öfverensstämmelse visar det nämnda öfvergångsområdet dock västerut. Endast i Brändö, Kumlinge och Kökar förekomma sådana former med ä för äldre a som lädo "lada", väre, "varit" samt j-haltiga (palatala) l- och n-ljud; former med g, k, sk förmjukade till dj, j, tj, sj inuti ord ha däremot, åtminstone ännu för några år sedan,