sjö, den högst belägna i Götaland, och tre dammar. Fordom bevuxet med vacker ekskog, utgjorde berget en prydnad för Falbygden. Nordöst om Å. ligger Karleby, där västgötarna omkr. 1130 ihjälslogo Ragnvald Knaphöfde, och där bortom vidtar Åsle mosse, som var skådeplatsen för "slaget vid Falköping". Ållonö. Se Ollonö. Ålnate, bot. Se Potamogeton. Åloppe, arkeol., by i Nysätra socken, Lagunda härad, Uppsala län, bekant för sina boplatser från stenåldern. Dessa upptäcktes 1901 och ha undersökts af olika forskare, framför allt af O. Almgren. På Å. mark känner man f. n. fyra boplatser; till samma kulturområde höra emellertid ännu några boplatser å Mjölkbo och Rysjö egor i den närgränsande Österunda socken i Torstuna härad. Den s. k. Åloppekulturen är en jägar- och fiskarkultur; åkerbruk och husdjur voro ännu okända i dessa delar af mellersta Sverige; bebyggelsen var bunden vid den dåtida hafsstranden, som i djupa vikar skar in till Åloppetrakten. Landet låg omkr. 38 m. lägre än nu, hvilken siffra alltså anger boplatsernas nuv. h. ö. h. En mängd ben af vilda däggdjur, framför allt af vikarsäl, vildsvin och älg, samt af fiskar, såsom mört, aborre och gädda, utgör lämningar från måltiderna. Bland föremål tillverkade af människor märkas talrika krukskärfvor, ornerade dels med intryckta gropar, dels med streck i olika anordningar; vidare ha funnits yxor af grönsten med rund eller oval genomskärning, knifvar och spetsar af skiffer m. m. På boplatsen vid Norrskog ha funnits Sveriges äldsta kända skulpturer i lera, nämligen små älghufvuden; på samma boplats ha anträffats hyddbottnar med bevarade stolphål samt en graf med skelett utsträckt på rygg. Åloppekulturen torde till sin tyngdpunkt tillhöra den äldre delen af den s. k. gånggriftstiden, alltså midten af 3:e årtusendet f. Kr. Almgren har om densamma framställt den hypotesen, att den uppburits af en icke-skandinavisk, antagligen urfinsk, befolkning, som under stenålderns senare århundraden utträngdes af en germansk åkerbruksbefolkning. Det är dock möjligt, att kulturskillnaden mellan den östsvenska "boplatskulturen" och den sydskandinaviska "megalitkulturen" betingats endast af geografiska omständigheter och ej af någon rasskillnad. Jfr Stenåldern, sp. 1284-85 samt fig. 24 och 25. Boplatser tillhörande samma kulturkrets ha anträffats i Västmanland, Närke, Södermanland, Östergötland, Gottland, Blekinge, Norrland samt ännu några platser i södra Sverige. Litt.: O. Almgren, "Uppländska stenåldersboplatser" (i "Fornvännen", 1906), "Några svensk-finska stenåldersproblem" (i "Antikvarisk tidskr.", d. 20, 1914), "De pågående undersökningarna om Sveriges första bebyggelse" (i "Fornvännen", 1914), J. V. Eriksson, "Studier öfver Upplands förhistoriska geografi" (i "Upplands fornm:sfören:s tidskr.", XXIX, 1913); G. Ekholm, "Studier i Upplands bebyggelsehistoria", I (1915), och S. Lindquist, "En uppländsk gårdsanläggning från stenåldern" (i "Fornvännen", 1916). Br Sr. Ålreckesund, den forna farleden och hamnplatsen mellan Stora Ålö och Bokö i Gryts socken, Östergötlands skärgård. 1439 af slöts där stillestånd mellan Karl Knutsson och konung Erik af Pommern. Gustaf I utfärdade därifrån åtskilliga bref. V. G. Ålrätter, kokk., beredas i regel af sötvattensål (se Ål). Barbariskt är bruket att, då ålen skall tillredas, flå den lefvande. Djurets dödskamp kan betydligt förkortas, om hufvud och stjärt afskäras. Ålen kan anrättas på många olika sätt, kan kokas, stekas, griljeras, rökas; den kan tillredas som soppa m. m. Emellertid är den alltid något "mäktig" och lämpar sig ej för svaga magar. Kokt kan den serveras med maître d'hôtelsås (se d. o.) och, efter somligas smak, med något citron; den kan anrättas à la matelote (se Matelote); den kan stekas i smör, rifvebröd, med morötter, lök, gräslök, persilja, madeiravin, lagerblad, peppar och salt; den kan griljeras och serveras med remouladesås (se d. o.); den kan halstras, hvarvid i tillredningen ingår chalottenlök. Färserad ål är en af många högt skattad, men dyrbar rätt; i tillagningen ingå, utom fiskfärs, vanligen tryffel, gåslefver och pistacie. Ålskaft. Se 2:a illustrationssidan till art. Boktryckarkonst. Ålsläktet, Anguilla, zool., tillhör fam. Murænidæ. Kroppen är trind, baktill afsmalnande, med små fjäll dolda i den slemmiga huden. Underkäken skjuter framom öfverkäken, de yttre gälöppningarna äro små, belägna vid bröstfenornas bas. Ryggfenan börjar långt bakom bröstfenorna. Hit hör ett fåtal arter: europeiska sötvattensålen, A. vulgaris, som finns på den europeiska sidan af norra Atlanten från nordligaste Norge till norra Afrika, den amerikanska ålen, A. rostrata, som förekommer vid amerikanska sidan af norra Atlanten från sydspetsen af Grönland till nordligaste delen af Syd-Amerika. Dessa båda arter äro enfärgade, men i Indiska oceanen och vid asiatiska kusten af Stilla oceanen finnas äfven fläckiga arter. Därvarande arters karaktärer äro dock ännu ganska outredda, och senare undersökningar gå i riktningen att starkt minska antalet af förut beskrifna arter från dessa haf. Släktet Anguilla saknas i södra Atlanten och vid amerikanska kusten af Stilla oceanen. Ålsläktets arter liksom öfriga murænider genomgå i sin tidigaste utveckling egendomliga larvstadier, hvilka beskrifvits som särskilda arter, Leptocefalider (se Ål). K. A. A-n. Ålsta, Medelpads folkhögskola, i Torps socken, Västernorrlands län, upprättades 1873. Under lång tid flyttade den mellan skilda platser, men sedan 1899 har den varit förlagd i Å. Vinterkursen, från början endast för manliga lärjungar, mottager sedan 1920 äfven kvinnliga. Fr. o. m. 1909 finnas sommarkurser för kvinnliga lärjungar. Elevantalet har 1912-22 varit sammanlagdt 436. Föreståndare (sedan 1908) är filos. kandidaten Ali Nordgren. Ålstäket, ett näs på Värmdön i Stockholms skärgård (se kartan till art. Värmdö). Förslag föreligger att medelst en kanal genom näset förbinda Torsbyfjärd med Grisslingefjärden, hvarigenom infarten till Stockholm skulle afsevärdt förkortas. Fr. E. Ålsätra kraftverk, beläget i Kolbäcksån omkr. 18 km. ofvanför åns utlopp i Mälaren. Fallhöjden