- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1065-1066

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångpanna l. Ånggenerator

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upphettas vattnet till en temperatur, som svarar mot ångbildning vid det önskade trycket, och vid ytterligare värmetillförsel afkokas ånga vid detta tryck samt öfverhettas äfven vanligen i en särskild till ångpannan hörande del, benämnd öfverhettaren, till högre temperatur än ångbildningstemperaturen. I början af ångpannans historia, under Newcomens och Watts tid, var ångpannetrycket synnerligen obetydligt, endast några tiondels kg. pr kvcm. Watt hyste stor respekt för ångpannan och ansåg den mycket explosionsfarlig, hvilket ej är förvånande, när man betänker dåtidens ringa möjligheter att framställa betryggande ångpannematerial. Ångpannan konstruerades äfven ogynnsamt ur hållfasthetssynpunkt med tämligen plana sidoväggar, och den hade ofta mycket stora volymer och därmed äfven stora vattenrum, hvarmed menas den del af pannan, som är fylld med vatten. Den ofvanför vattenrummet belägna delen af pannans innehåll benämnes ångrum. (Fig. 1 visar en Watts ångpanna från slutet af 1700-talet. Dessa tidigare ångpannor tillverkades ofta af kopparplåt, sedan af gjutjärn, och först när valsverkstekniken nått långre i utveckling, öfvergick man till järn- och stålplåt. Innan plåtar af något så när stora dimensioner kunde valsas, lappades pannorna ihop af en mångd små plåtar med ett otal af nitar. Det är klart, att dylika pannor lämnade åtskilligt öfrigt att önska i fråga om täthet, i synnerhet som sammannitningen var mycket bristfällig. Småningom förbättrades tillverkningsmetoderna, liksom äfven konstruktionerna togo mera hänsyn till det inre tryckets fordringar. ångtrycken stego, och ångpannan omformades till en lång cylinder, antingen med underliggande eldstad eller försedd med ett eller två eldrör. Ångpannan med ett eldrör utbildades under början af 1800-talet, särskildt i Cornwall i England, och benämnes därför ofta allt fortfarande Cornwallpanna. Ångpannan med två eldrör benämnes af motsvarande anledning ofta Lancashirepanna (fig. 2). Gemensamt benämnas de eldrörspannor. Dessa pannor gjorde på sin tid den engelska industrien stora tjänster och användas i stor utsträckning allt fortfarande, om ock jämförelsevis få numera tillverkas nya. Småningom tillkommo nya typer, hvilka emellertid alltjämt utmärktes för stora vattenrum. Dessa storvattenrumsångpannor hade ock på den tiden nära liggande fördelar framför hvarje annan tänkt konstruktion. De voro lätta att göra rena och tålde jämförelsevis stora ångvariationer utan större tryckändringar. Så långe ångtrycken voro tämligen låga, fanns ingen anledning att öfvergå till andra typer. Emellertid ökades ångtrycken småningom, och pannplåtarnas tjocklek måste ökas i proportion därmed. På 1850-talet hade ångtrycken i regel nått 5-6 kg. och på 1880-talet 8-10 kg. Man började nu allt allmännare inse, att storvattenrumsångpannan snart nog måste hindra ångtryckens vidare höjning och därmed äfven en mycket viktig sida af ångteknikens utveckling. Det blef nödvändigt att se sig om efter nya konstruktioner. Redan på 1840-talet hade tyske ingenjören Albans konstruerat en vattenrörsångpanna, och han sökte i denna drifva upp ångtrycket ända till 40-60 kg. Albans måste betecknas som en stormlöpare långt före sin tid och misslyckades närmast därför, att den tidens tillverkningsmetoder ej voro tillräckligt långt komna, för att en driftsäker vattenrörpanna skulle kunna byggas, i all synnerhet ej för ofvannämnda höga tryck. När frågan efter 40 års förlopp ånyo blef aktuell, hade tillverkningsmetoderna kommit väsentligt långre, och samma hinder mötte ej då, åtminstone ej vid relativt måttliga tryck. Vattenrörspannan, den må vara af hvilken konstruktion i öfrigt som helst, utmärkes därigenom, att de delar af densamma, som utsättas för invändigt tryck, ej utföras som stora cylindrar, utan i form af rör, kamrar eller cylindrar af relativt liten diameter. Fig. 3 visar sålunda en typisk vattenrörspanna. Den viktigaste delen af denna utgöres af en mångd vattenfyllda lutande tuber, omkr. 100 mm i diameter. Dessa tuber fastpressas i en främre och en bakre vattenkammare, som stå i förbindelse med en öfverpanna, som delvis är fylld med vatten, men vanligen ej utsatt för eldstadsgaserna. Eldstaden är i regel belägen under pannan, och förbränningsgaserna omspola de ofvannämnda vattentuberna. Därigenom uppvärmes vattnet, cirkulation inträder, och vid starkare upphettning bildas ångblåsor, som strömma upp genom tuberna och främre vattenkammaren samt uppsamlas i öfverpannans ångrum. Bland vattenrörspannans olägenheter gentemot storvattenrumspannan må framhållas, att den innehåller relativt mindre vatten och till följd däraf är mera känslig för variationer i den uttagna ångmängden, att på grund af den lifliga cirkulationen och öfverpannans små dimensioner alstras relativt lätt fuktig ånga, att verkningsgraden gärna blir lägre vid mindre storlekar, beroende på de stora murytor, som omge pannan och genom hvilka lätt luftläckor uppstå, samt att den är betydligt svårare att göra ren och därför känsligare för pannstenbildande matarvatten. Å andra sidan erbjuder vattenrörspannan en del vägande fördelar gentemot de äldre typerna. Först och främst kan vattenrörspannan byggas för högre tryck än de äldre pannorna. Under det att gränsen för dessa senare kan sägas utgöra 14 kg., byggas vattenrörspannor f. n. för 25 kg. tryck, och det förväntas, att trycket ganska snart skall kunna väsentligt höjas. Vattenrörspannans cirkulation är mycket effektivare än de äldres. Den kan uppbyggas lämpligare i förhållande till eldstaden, så att största möjliga strålningsvärme från denna kan tillvaratagas. Detta befordrar kraftigt afdustningen. Vattenrörspannan blir i större storlekar billigare än storvattenrumspannan och tar mindre plats i anspråk än denna. Slutligen kan vattenrörspannan snabbare uppeldas och är mindre farlig för explosioner. Jämföras fördelar och olägenheter å ömse håll, finner man, att fördelarna samtidigt innebära de fordringar, som ångtekniken numera kräfver af ångpanneanläggningen. För ekonomisk ångdrift fordras högt ångtryck, och den ekonomiskt gynnsammaste gränsen har ännu ej uppnåtts. Vidare är utrymmesfrågan viktig, och det är, särskildt i stora ångkraftcentraler, nödvändigt att komprimera ångpanneanläggningen i möjligaste grad. Vattenrörspannans nackdelar ha fördröjt dess allmännare införande, men knappast mera. Visserligen är vattenrörspannan känsligare för ångvariationer, men denna olägenhet får allt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0577.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free