spänningar, 10,000–12,000 volt. Äfven lågspänning kan dock användas. Elektriska ångpannor ha under senaste åren kommit i bruk vid flera fabriksanlägg- ningar i Sverige (Vargöns a.-b., A.-b. Papyrus, Göta sulfitfabrik), och goda modeller ha utarbetats af Apparat-a.-b. och Hjalmar Löfquists elektriska a.-b., båda i Stockholm. ^{T. L–k.} Ångpanneföreningar. Det under senare delen af 1800-talet alltmer framträdande behofvet af att genom lagstadganden skydda arbetare mot olycksfall under arbetet gaf upphof till inrättandet af yrkesinspektioner. Huru nyttig och berättigad den statliga kontroll, som sålunda erhölls, än må vara från det allmännas synpunkt, måste dock en sådan kontroll för ångpanneegarna te sig mindre tillfredsställande, då densamma enbart afsåg att trygga den allmänna säkerheten, samt onödigt betungande, då en statsmyndighet vid utöfning af kontrollen måste vara bunden vid vissa bestämda, i många fall obehöfligt stränga lagstadganden. Tanken på att göra den nödvändiga ångpannekontrollen i minsta möjliga mån kännbar för ångpanneegaren samt att med denna kontroll jämväl förena tillsyn däröfver, att bästa möjliga resultat af ångpannedriften erhålles, hade i utlandet ledt till bildande af ett stort antal ångpanneföreningar, som med statsmyndigheternas medgifvande öfvertagit kontrollen öfver föreningsmedlemmarnas ångpannor. I Sverige bildades efter ett inom Tekniska samfundet i Göteborg 1893 framställdt förslag 1894 Södra Sveriges ångpanneförening, som 1895 räknade 102 medlemmar med 349 pannor och 1920 resp. 852 och 2,194. Sedan inom Svenska teknologföreningen 1894 fråga väckts om bildande af en ångpanneförening för mellersta Sverige, konstituerades i juni 1897 Mellersta och norra Sveriges ångpanneförening, som redan 1898 hade 96 medlemmar representerande 393 ångpannor; motsvarande siffror 1920 voro resp. 941 och 3,261. Utom ångpannor äro äfven kokare för cellulosa och andra ändamål samt kokgrytor under tryck föremål för föreningarnas kontrollverksamhet. Båda föreningarna, som arbeta efter ungefär samma principer, på grundval af gällande förordningar (se Ångpannelagar), upprättade snart, vid sidan af besiktningsverksamheten, som är föreningarnas hufvudändamål, en konsulterande af delning, afsedd att stå medlemmarna till tjänst med råd och upplysningar rörande ångpannekonstruktioner och anläggningar samt deras ekonomiska drift. Enligt vederbörande myndigheters beslut äro medlemmarna befriade från besiktningar och prof m. m. från yrkesinspektionens sida å sina under föreningarnas kontroll stående ångpannor. I den mån elektrisk drift började bli mer allmän och statsinspektion af elektriskt drifna verk och inrättningar bli föreskrifven, framkommo önskemål, att äfven de elektriska besiktningarna skulle utföras af resp. föreningar. Detta gaf upphof till, att inom dessa bildades elektrotekniska afdelningar. Under Södra föreningens första verksamhetsår i detta afseende (1910) voro 126 elektriska anläggningar inregistrerade; antalet hade 1920 stigit till 964. Norra föreningen hade under sitt första år (1913) 49 medlemmar med 55 inregistrerade anläggningar; 1920 hade dessa siffror stigit till resp. 294 och 386. De elektrotekniska afdelningarna drifva äfven konsultationsverksamhet i likhet med de ångtekniska. Äfven byggnadsåskledare samt elektriskt drifna hissar äro numera föremål för föreningarnas inspektion. Gränsen mellan de båda föreningarnas verksamhetsområden kan sägas vara en linje dragen från Västervik öfver Nässjö till Varberg. Södra föreningen har sitt säte i Malmö, den Norra i Stockholm med filialer i Göteborg och Sundsvall. ^{T. B–l.} Ångpannelagar, lagbestämmelser rörande ångpannors konstruktion, armatur, uppställning, kontroll, besiktning och profning, ha utfärdats i de flesta europeiska länder, till största delen under senare delen af 1800-talet (bl. a. i Danmark 1875, i Finland 1888 och i Norge 1895). Dessa lagstadganden kunna med afseende på affattningen skiljas i två olika system, ett strängare och ett liberalare. Det förra (användt t. ex. i Tyskland) afser hufvudsakligen ett reglementerande af, huru en ångpanna såväl till material, konstruktion, utrustning, uppställningssätt m. m. skall vara beskaffad för att få användas; vidare profning af myndighet, huruvida en till användning ifrågasatt panna står i öfverensstämmelse med berörda bestämmelser, däraf betingadt tillstånd (koncession) af myndigheten och slutligen periodiska besiktningar. Det andra, liberalare, systemet (gällande t. ex. i Frankrike), är grundadt hufvudsakligen på principen, att det icke är pannans beskaffenhet i och för sig, utan dess uppställningssätt och användning, som företrädesvis påkalla kontroll. I Sverige finns ingen af statsmakterna stiftad egentlig och detaljerad ångpannelag. Mer eller mindre direkta, på administrativ väg tillkomna kontrollbestämmelser funnos visserligen rörande vissa kategorier af pannor. Å vissa, staten tillhöriga ångpannor utöfvades kontroll af vederbörande statsmyndighet enl. utfärdade reglementen och instruktioner, hvilka dock i detta hänseende i flera fall hade synnerligen allmänt affattade och knapphändiga bestämmelser. För ångpannor, som användes ombord på passagerarångfartyg, funnos föreskrifter, som meddelats i k. förordn. 12 febr. 1864 ang. "hvad i afseende å passagerarefartygs byggnad, utrustning och begagnande iakttagas bör", jämte däri senare intagna ändringar. Först i sammanhang med den 1890 inrättade yrkesinspektionen tog en systematisk tillsyn af ångpannor i allmänhet en (ringa) början. Yrkesinspektionens 22 jan. 1898 utfärdade cirkulär n:r l med "anvisningar rörande ångpannors beskaffenhet, armatur och skötsel" kan betraktas som grundstommen och första ansatsen till en svensk ångpannelag. Till 1906 års riksdag aflämnades en k. proposition med förslag till lag ang. kontroll å ångpannor, men den afslogs af riksdagen. "Lag om arbetarskydd" af 29 juni 1912 säger i § 4: "Sådan ångpanna, kokare eller annat kärl under tryck, som genom explosion kan förorsaka olycksfall, skall med hänsyn till material, konstruktion och utrustning erbjuda betryggande säkerhet och för den skull underkastas besiktning och profning på sätt, som för utrönande af dess säkerhet i berörda afseenden kan anses tillfyllestgörande". Genom k. kung. ang. registrering och besiktning af vissa ångpannor m. m. af 23 maj 1919 kompletterades paragrafen med vissa detaljbestämmelser