Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångplog ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1085
Ångström
1086
ende i konstantbestämningar och erforderliga beräk-
ningar, med långa af brott sysselsatte honom under
20 års tid. Arbetet utgafs på svenska och franska
under titeln "Kongl. svenska fregatten Eugenies
resa omkring jorden"; de ifrågavarande magnetiska
observationerna innehållas i 3:e delen: Fysik. Ve-
tenskapliga iakttagelser (1858-74). - De af pro-
fessor Rudberg redan 1837 anordnade observatio-
nerna å jordtermometrarna fortsattes efter Rud-
bergs död till 1846 af bl. a. Å., som i Mémoire
sur la temperatur e de la terre à differentes prof on-
deurs (1851-55) angett beräkningen af dessa ob-
servationer och redogjort för de ur dem vunna
resultaten. Värmefortplantningen i metallstänger
utgjorde under en längre tid föremål för A:s fli-
tiga undersökningar, hvarvid en ny, af honom ut-
tänkt observationsmetod, bestående i periodiska
upphettningar och afkylningar, visade sig leda
till en pålitlig bestämning i absolut mått af
värmeledningsförmågan hos metaller, oberoende af
deras strålningsförmåga. Dithörande undersöknin-
gar, hvilka tilldrogo sig mycken uppmärksamhet
i utlandet, återfinnas i Recherches sur la conduc-
tibilité des corps pour la chaleur (1861), Ny
method att bestämma kroppars ledningsförmåga för
värme (s. å.) och Om kopparns och jernets led-
ningsförmåga för värme vid olika temperatur
(1862).
I afh. Om de monoklinoedriska kristallernas
molekulära konstanter (1850) redogjorde Å. för
sina bestämningar af "de 3 brytningsindices, klang-
figurerna, ledningsförmågan för värme i olika rikt-
ningar, utvidgningen m. m. hos kristalliserad gips,
hvilka undersökningar tillvunnit sig allmänt och
välförtjänt erkännande. Ännu märkligare voro dock
hans Optiska undersökningar (1853), hvilka, i den
mån de blefvo för utlandet bekanta, grundlade Å:s
sedermera stora vetenskapliga anseende. Han stu-
derade nämligen vid denna tid den elektriska
gnistans spektrum och fann detsamma sammansatt
af två särskilda spektra, det ena tillhörande den
gas, hvari gnistan fick öfverhoppa, det andra den
metall eller det ämne, hvaraf polytan bestod.
Lägges därtill den af Å. gjorda iakttagelsen, att
en kemisk förening af två metaller vid förgas-
ning i den elektriska gnistan ger båda metallernas
spektrallinjer äfvensom att en sammansatt gas ger
samma linjer i spektrum som dess beståndsdelar,
så inses lätt, hvilken viktig grund han därigenom
lade till den nya gren af optiken, benämnd "spek-
tralanalys", som få år därefter genom Kirchhoffs
och Bunsens gemensamma arbeten bragtes till an-
vändning. I samma afh. uttalar Å. den nu vik-
tiga absorptionsiagen, att nämligen en kropp är i
stånd att absorbera just de ljussorter, som den
i glödande tillstånd kan utsända; och då han yt-
terligare tillägger, att, vid jämförelsen mellan sol-
spektrum och det elektriska spektrum, de i sin
helhet betraktade ge det intryck, som vore det
ena spektret en så att säga ömvändning af det
andra, så berör han så nära som möjligt de vik-
tiga frågor, som kort därefter ledde till den i och
för sig och ännu mera genom sina viktiga följ-
der uppseendeväckande förklaringen af de fraun-
hoferska linjernas uppkomst i solspektret. Därför
anses ock Å. med rätta vara en bland dem, hvilka
stodo den gjorda upptäckten närmast och genom
sina grundläggande arbeten gett så kraftiga im-
pulser åt dessa undersökningar, att upptäckten af
spektralanalysen föll snart sagdt som en mogen
frukt i händerna på dem, som närmast därefter
upptogo ämnet till bearbetning. Också har Å. till
sist vunnit allmänt erkännande för sina gedigna
arbeten, och hans ryktbarhet ökades ännu mera
genom hans många fortsatta undersökningar på
detta område. Bland dessa bör i främsta rummet
här nämnas Spectre normal du soleil (med Atlas,
1866), hvilket arbete innehåller hans på gitter-
mätningar grundade våglängdsbestämningar för de
viktigaste af solspektrets fraunhoferska linjer; i
hans Atlas äro dessa linjers lägen för första gången
angifna efter våglängder och därmed befriade från
hvarje godtycklig skala. Denna Atlas har sedan
dess öfver hela världen tjänat som grundval för
alla senare våglängdsbestämningar, till följd hvaraf
beskaffenheten af en gifven ljussort först då ansetts
vara till fullo bestämd, när den blifvit angifven
i "Ä:s enheter", och sagda Atlas skulle sannolikt
under lång tid fortfarande ha kommit att ega samma
betydelse, därest icke det begagnade metermåttet,
användt för uppmätning af gitterbredden, olyck-
ligtvis varit behäftadt med några små fel, hvilka
inför de stigande anspråken på noggrannhet icke
ansetts kunna negligeras. - öfver norrskenets
spektrum, hvilket Å. först af alla lyckades ob-
servera, skref han en uppsats i Jubelbandet af
Poggendorffs "Annalen" samt meddelade där, lik-
som i några franska journaler, vissa resultat från
sina undersökningar ang. de enkla gasernas spektra.
Ett större arbete, rörande metalloidernas spektra,
var tillämnadt och delvis färdigt, men hann ej
fullbordas, medan Å. lefde.
Som akademisk lärare visste A. intressera sina
åhörare för sitt ämne; men som hans största för-
tjänst därvidlag torde böra framhållas, att han är
den förste, som vid svenskt universitet infört fysiska
laborationer för de studerandes räkning, hvarvid
dessa under lärarens ledning själfva få utföra för
dem lämpliga experiment och ur de anställda mät-
ningarna beräkna resultaten. - Å. var led af
Vet. akad. (1850), Vet. soc. i Uppsala (1851),
Fysiogr. sällsk. i Lund (1866), preussiska vet.
akad. (1867), Royal society (1870), Videnskaber-
nes selskab i Köpenhamn (1873) och Franska in-
stitutet (s. å.). Af Royal society erhöll han
1872 för sina arbeten inom optiken och värme-
läran Rumfordska guldmedaljen, hvilken utmär-
kelse förut icke tillfallit någon svensk. - Se
"Lefnadsteckningar öfver kongl. svenska Veten-
skaps akademiens efter år 1854 aflidna ledamöter"
(II, 1878-85).
3. KarlArendtÅ., den föregåendes bro-
der, mekaniker, f. 23 okt. 1821 på Lögdö bruk
i Medelpad, d. 27 dec. 1896 i Stockholm, blef
student i Uppsala 1841, deltog som frivillig i dan-
ska kriget 1848, aflade filos. kandidatexamen 1851
och genomgick 1851-53 Falu bergsskola, hvarefter
han öfvertog disponentbefattningen vid Tabergs
grufvor i Värmland och 1854 antogs till ingenjör
på Järnkontorets mekaniska stat. S. å. promovera-
des han till filos. doktor. 1864 utnämndes han till
professor i tillämpad mekanik vid Teknologiska
institutet i Stockholm och blef tillika, efter bergs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
