Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångplog ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestående i konstantbestämningar och erforderliga
beräkningar, med långa afbrott sysselsatte honom under
20 års tid. Arbetet utgafs på svenska och franska
under titeln "Kongl. svenska fregatten Eugenies
resa omkring jorden"; de ifrågavarande magnetiska
observationerna innehållas i 3:e delen: Fysik.
Vetenskapliga iakttagelser (1858–74). – De af
professor Rudberg redan 1837 anordnade
observationerna å jordtermometrarna fortsattes efter
Rudbergs död till 1846 af bl. a. Å., som i Mémoire
sur la temperature de la terre à differentes
profondeurs (1851–55) angett beräkningen af dessa
observationer och redogjort för de ur dem vunna
resultaten. Värmefortplantningen i metallstänger
utgjorde under en längre tid föremål för A:s
flitiga undersökningar, hvarvid en ny, af honom
uttänkt observationsmetod, bestående i periodiska
upphettningar och afkylningar, visade sig leda
till en pålitlig bestämning i absolut mått af
värmeledningsförmågan hos metaller, oberoende af
deras strålningsförmåga. Dithörande
undersökningar, hvilka tilldrogo sig mycken uppmärksamhet
i utlandet, återfinnas i Recherches sur la
conductibilité des corps pour la chaleur (1861), Ny
method att bestämma kroppars ledningsförmåga för
värme (s. å.) och Om kopparns och jernets
ledningsförmåga för värme vid olika temperatur
(1862).
I afh. Om de monoklinoëdriska kristallernas
molekulära konstanter (1850) redogjorde Å. för
sina bestämningar af de 3 brytningsindices,
klangfigurerna, ledningsförmågan för värme i olika
riktningar, utvidgningen m. m. hos kristalliserad gips,
hvilka undersökningar tillvunnit sig allmänt och
välförtjänt erkännande. Ännu märkligare voro dock
hans Optiska undersökningar (1853), hvilka, i den
mån de blefvo för utlandet bekanta, grundlade Å:s
sedermera stora vetenskapliga anseende. Han
studerade nämligen vid denna tid den elektriska
gnistans spektrum och fann detsamma sammansatt
af två särskilda spektra, det ena tillhörande den
gas, hvari gnistan fick öfverhoppa, det andra den
metall eller det ämne, hvaraf polytan bestod.
Lägges därtill den af Å. gjorda iakttagelsen, att
en kemisk förening af två metaller vid
förgasning i den elektriska gnistan ger båda metallernas
spektrallinjer äfvensom att en sammansatt gas ger
samma linjer i spektrum som dess beståndsdelar,
så inses lätt, hvilken viktig grund han därigenom
lade till den nya gren af optiken, benämnd
"spektralanalys", som få år därefter genom Kirchhoffs
och Bunsens gemensamma arbeten bragtes till
användning. I samma afh. uttalar Å. den nu
viktiga absorptionsiagen, att nämligen en kropp är i
stånd att absorbera just de ljussorter, som den
i glödande tillstånd kan utsända; och då han
ytterligare tillägger, att, vid jämförelsen mellan
solspektrum och det elektriska spektrum, de i sin
helhet betraktade ge det intryck, som vore det
ena spektret en så att säga omvändning af det
andra, så berör han så nära som möjligt de
viktiga frågor, som kort därefter ledde till den i och
för sig och ännu mera genom sina viktiga
följder uppseendeväckande förklaringen af de
fraunhoferska linjernas uppkomst i solspektret. Därför
anses ock Å. med rätta vara en bland dem, hvilka
stodo den gjorda upptäckten närmast och genom
sina grundläggande arbeten gett så kraftiga
impulser åt dessa undersökningar, att upptäckten af
spektralanalysen föll snart sagdt som en mogen
frukt i händerna på dem, som närmast därefter
upptogo ämnet till bearbetning. Också har Å. till
sist vunnit allmänt erkännande för sina gedigna
arbeten, och hans ryktbarhet ökades ännu mera
genom hans många fortsatta undersökningar på
detta område. Bland dessa bör i främsta rummet
här nämnas Spectre normal du soleil (med Atlas,
1866), hvilket arbete innehåller hans på
gittermätningar grundade våglängdsbestämningar för de
viktigaste af solspektrets fraunhoferska linjer; i
hans Atlas äro dessa linjers lägen för första gången
angifna efter våglängder och därmed befriade från
hvarje godtycklig skala. Denna Atlas har sedan
dess öfver hela världen tjänat som grundval för
alla senare våglängdsbestämningar, till följd hvaraf
beskaffenheten af en gifven ljussort först då ansetts
vara till fullo bestämd, när den blifvit angifven
i "Ä:s enheter", och sagda Atlas skulle sannolikt
under lång tid fortfarande ha kommit att ega samma
betydelse, därest icke det begagnade metermåttet,
användt för uppmätning af gitterbredden,
olyckligtvis varit behäftadt med några små fel, hvilka
inför de stigande anspråken på noggrannhet icke
ansetts kunna negligeras. – Öfver norrskenets
spektrum, hvilket Å. först af alla lyckades
observera, skref han en uppsats i Jubelbandet af
Poggendorffs "Annalen" samt meddelade där,
liksom i några franska journaler, vissa resultat från
sina undersökningar ang. de enkla gasernas spektra.
Ett större arbete, rörande metalloidernas spektra,
var tillämnadt och delvis färdigt, men hann ej
fullbordas, medan Å. lefde.
Som akademisk lärare visste A. intressera sina
åhörare för sitt ämne; men som hans största
förtjänst därvidlag torde böra framhållas, att han är
den förste, som vid svenskt universitet infört fysiska
laborationer för de studerandes räkning, hvarvid
dessa under lärarens ledning själfva få utföra för
dem lämpliga experiment och ur de anställda
mätningarna beräkna resultaten. – Å. var led af
Vet. akad. (1850), Vet. soc. i Uppsala (1851),
Fysiogr. sällsk. i Lund (1866), preussiska vet.
akad. (1867), Royal society (1870),
Videnskabernes selskab i Köpenhamn (1873) och Franska
institutet (s. å.). Af Royal society erhöll han
1872 för sina arbeten inom optiken och
värmeläran Rumfordska guldmedaljen, hvilken
utmärkelse förut icke tillfallit någon svensk. – Se
"Lefnadsteckningar öfver kongl. svenska
Vetenskaps akademiens efter år 1854 aflidna ledamöter"
(II, 1878–85).
3. Karl Arendt Å., den föregåendes
broder, mekaniker, f. 23 okt. 1821 på Lögdö bruk
i Medelpad, d. 27 dec. 1896 i Stockholm, blef
student i Uppsala 1841, deltog som frivillig i
danska kriget 1848, aflade filos. kandidatexamen 1851
och genomgick 1851–53 Falu bergsskola, hvarefter
han öfvertog disponentbefattningen vid Tabergs
grufvor i Värmland och 1854 antogs till ingenjör
på Järnkontorets mekaniska stat. S. å.
promoverades han till filos. doktor. 1864 utnämndes han till
professor i tillämpad mekanik vid Teknologiska
institutet i Stockholm och blef tillika, efter
bergsskolans flyttning dit från Falun, 1869 lärare i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
