bestående i konstantbestämningar och erforderliga beräkningar, med långa afbrott sysselsatte honom under 20 års tid. Arbetet utgafs på svenska och franska under titeln "Kongl. svenska fregatten Eugenies resa omkring jorden"; de ifrågavarande magnetiska observationerna innehållas i 3:e delen: Fysik. Vetenskapliga iakttagelser (1858--74). -- De af professor Rudberg redan 1837 anordnade observationerna å jordtermometrarna fortsattes efter Rudbergs död till 1846 af bl. a. Å., som i Mémoire sur la temperature de la terre à differentes profondeurs (1851--55) angett beräkningen af dessa observationer och redogjort för de ur dem vunna resultaten. Värmefortplantningen i metallstänger utgjorde under en längre tid föremål för A:s flitiga undersökningar, hvarvid en ny, af honom uttänkt observationsmetod, bestående i periodiska upphettningar och afkylningar, visade sig leda till en pålitlig bestämning i absolut mått af värmeledningsförmågan hos metaller, oberoende af deras strålningsförmåga. Dithörande undersökningar, hvilka tilldrogo sig mycken uppmärksamhet i utlandet, återfinnas i Recherches sur la conductibilité des corps pour la chaleur (1861), Ny method att bestämma kroppars ledningsförmåga för värme (s. å.) och Om kopparns och jernets ledningsförmåga för värme vid olika temperatur (1862). I afh. Om de monoklinoëdriska kristallernas molekulära konstanter (1850) redogjorde Å. för sina bestämningar af de 3 brytningsindices, klangfigurerna, ledningsförmågan för värme i olika riktningar, utvidgningen m. m. hos kristalliserad gips, hvilka undersökningar tillvunnit sig allmänt och välförtjänt erkännande. Ännu märkligare voro dock hans Optiska undersökningar (1853), hvilka, i den mån de blefvo för utlandet bekanta, grundlade Å:s sedermera stora vetenskapliga anseende. Han studerade nämligen vid denna tid den elektriska gnistans spektrum och fann detsamma sammansatt af två särskilda spektra, det ena tillhörande den gas, hvari gnistan fick öfverhoppa, det andra den metall eller det ämne, hvaraf polytan bestod. Lägges därtill den af Å. gjorda iakttagelsen, att en kemisk förening af två metaller vid förgasning i den elektriska gnistan ger båda metallernas spektrallinjer äfvensom att en sammansatt gas ger samma linjer i spektrum som dess beståndsdelar, så inses lätt, hvilken viktig grund han därigenom lade till den nya gren af optiken, benämnd "spektralanalys", som få år därefter genom Kirchhoffs och Bunsens gemensamma arbeten bragtes till användning. I samma afh. uttalar Å. den nu viktiga absorptionsiagen, att nämligen en kropp är i stånd att absorbera just de ljussorter, som den i glödande tillstånd kan utsända; och då han ytterligare tillägger, att, vid jämförelsen mellan solspektrum och det elektriska spektrum, de i sin helhet betraktade ge det intryck, som vore det ena spektret en så att säga omvändning af det andra, så berör han så nära som möjligt de viktiga frågor, som kort därefter ledde till den i och för sig och ännu mera genom sina viktiga följder uppseendeväckande förklaringen af de fraunhoferska linjernas uppkomst i solspektret. Därför anses ock Å. med rätta vara en bland dem, hvilka stodo den gjorda upptäckten närmast och genom sina grundläggande arbeten gett så kraftiga impulser åt dessa undersökningar, att upptäckten af spektralanalysen föll snart sagdt som en mogen frukt i händerna på dem, som närmast därefter upptogo ämnet till bearbetning. Också har Å. till sist vunnit allmänt erkännande för sina gedigna arbeten, och hans ryktbarhet ökades ännu mera genom hans många fortsatta undersökningar på detta område. Bland dessa bör i främsta rummet här nämnas Spectre normal du soleil (med Atlas, 1866), hvilket arbete innehåller hans på gittermätningar grundade våglängdsbestämningar för de viktigaste af solspektrets fraunhoferska linjer; i hans Atlas äro dessa linjers lägen för första gången angifna efter våglängder och därmed befriade från hvarje godtycklig skala. Denna Atlas har sedan dess öfver hela världen tjänat som grundval för alla senare våglängdsbestämningar, till följd hvaraf beskaffenheten af en gifven ljussort först då ansetts vara till fullo bestämd, när den blifvit angifven i "Ä:s enheter", och sagda Atlas skulle sannolikt under lång tid fortfarande ha kommit att ega samma betydelse, därest icke det begagnade metermåttet, användt för uppmätning af gitterbredden, olyckligtvis varit behäftadt med några små fel, hvilka inför de stigande anspråken på noggrannhet icke ansetts kunna negligeras. -- Öfver norrskenets spektrum, hvilket Å. först af alla lyckades observera, skref han en uppsats i Jubelbandet af Poggendorffs "Annalen" samt meddelade där, liksom i några franska journaler, vissa resultat från sina undersökningar ang. de enkla gasernas spektra. Ett större arbete, rörande metalloidernas spektra, var tillämnadt och delvis färdigt, men hann ej fullbordas, medan Å. lefde. Som akademisk lärare visste A. intressera sina åhörare för sitt ämne; men som hans största förtjänst därvidlag torde böra framhållas, att han är den förste, som vid svenskt universitet infört fysiska laborationer för de studerandes räkning, hvarvid dessa under lärarens ledning själfva få utföra för dem lämpliga experiment och ur de anställda mätningarna beräkna resultaten. -- Å. var led af Vet. akad. (1850), Vet. soc. i Uppsala (1851), Fysiogr. sällsk. i Lund (1866), preussiska vet. akad. (1867), Royal society (1870), Videnskabernes selskab i Köpenhamn (1873) och Franska institutet (s. å.). Af Royal society erhöll han 1872 för sina arbeten inom optiken och värmeläran Rumfordska guldmedaljen, hvilken utmärkelse förut icke tillfallit någon svensk. -- Se "Lefnadsteckningar öfver kongl. svenska Vetenskaps akademiens efter år 1854 aflidna ledamöter" (II, 1878--85). 3. Karl Arendt Å., den föregåendes broder, mekaniker, f. 23 okt. 1821 på Lögdö bruk i Medelpad, d. 27 dec. 1896 i Stockholm, blef student i Uppsala 1841, deltog som frivillig i danska kriget 1848, aflade filos. kandidatexamen 1851 och genomgick 1851--53 Falu bergsskola, hvarefter han öfvertog disponentbefattningen vid Tabergs grufvor i Värmland och 1854 antogs till ingenjör på Järnkontorets mekaniska stat. S. å. promoverades han till filos. doktor. 1864 utnämndes han till professor i tillämpad mekanik vid Teknologiska institutet i Stockholm och blef tillika, efter bergsskolans flyttning dit från Falun, 1869 lärare i