H. E. Hamberg har bearbetat de af Meteorologiska centralanstalten insamlade observationerna i Sverige för åren 1871--1915 och har funnit följande medeltal för antalet åskdagar per år på olika höjd öfver hafvet: <table> <td c>Höjd öfver hafvet i m. <td c>0--50 <td c>50--100 <td c>100--200 <td c>200--300 <td c>300--400 <td c>400--500 <td c>500--800 <td>Norrland <td r> 7,8 <td r> 7,3 <td r> 7,9 <td r> 8,3 <td r> 6,7 <td r> 6,8 <td r> 5,2 <td>Svealand <td r>11,7 <td r>11,6 <td r>11,6 <td r>11,6 <td r>11,6 <td r>11,1 <td r> 9,3 <td>Götaland <td r>12,3 <td r>12,9 <td r>13,7 <td r>13,4 <td r>15,8 <td r> -- <td r> -- </table> På årets olika månader fördela sig åskvädren, uttryckt i procent af hela antalet åskväder i Sverige, Norge och Central-Europa på följande sätt: <table> <td v2> <td v2 c>Sverige <td c 2>Norge <td v2 c>Central-Europa <td c>kusten <td c>inlandet <td>jan <td r> 0,1 <td r> 5,3 <td r> 1,0 <td r> 0,0 <td>febr <td r> 0,0 <td r> 2,2 <td r> 0,6 <td r> 0,1 <td>mars <td r> 0,1 <td r> 1,2 <td r> 0,3 <td r> 1,2 <td>april <td r> 2,0 <td r> 0,9 <td r> 0,3 <td r> 6,0 <td>maj <td r> 8,1 <td r> 4,4 <td r> 5,8 <td r>16,1 <td>juni <td r>25,4 <td r>10,9 <td r>21,1 <td r>23,7 <td>juli <td r>30,0 <td r>24,5 <td r>36,7 <td r>21,7 <td>aug <td r>22,5 <td r>25,1 <td r>27,2 <td r>19,5 <td>sept <td r> 9,9 <td r> 9,1 <td r> 4,1 <td r> 7,7 <td>okt <td r> 1,7 <td r> 7,6 <td r> 1,5 <td r> 2,9 <td>nov <td r> 0,3 <td r> 5,9 <td r> 1,0 <td r> 1,0 <td>dec <td r> 0,0 <td r> 2,9 <td r> 0,6 <td r> 0,1 </table> Såsom framgår af tabellen, inträffar största antalet åskväder i Sverige under juli, hvilket äfven är fallet för det inre af landet i Norge, medan däremot i kusttrakterna i Norge åskvädrens frekvens har sitt maximum i aug. och i Central-Europa i juni. Minsta antalet åskväder förekommer i allmänhet under vintermånaderna, men i Norge inträffar dock, som tabellen visar, ett sekundärt maximum i jan. Åskvädrens fördelning på dygnets olika timmar är något olika i olika trakter, men oftast inträffa de dock under eftermiddagarna. I Sverige är tiden kl. 3--4 e. m. den vanligaste, under det att tiden kl. 2--3 på natten har att uppvisa minsta antalet åskväder. -- Någon från alla synpunkter fullt tillfredsställande förklaring af uppkomsten af de stora spänningsskillnader, som framkallar blixten vid åskväder, finns ännu icke. Att fenomenet står i samband med luftens ionisering (jfr Luftelektricitet, sp. 1295), torde dock få anses säkert. I ioniserad luft äro emellertid de positiva och negativa ionerna blandade om hvarandra, och för att en spänningsskillnad skall uppkomma, måste de båda slagen ioner helt eller delvis skiljas från hvarandra. C. T. R. Wilson har visat, huru ett sådant skiljande af de båda ionslagen kan komma till stånd. Enligt honom utfälles vattenångan, då den kondenseras i luften, i första rummet på de små stoftpartiklar, som finnas öfverallt i luften och äfven i de högsta luftlagren (jfr Luft, sp. 1279). Vid fortgående afkylning af luftmassan utfälles vattenångan äfven på de negativa ionerna. Dessa komma sålunda att tjänstgöra som kondensationskärnor vid vattenångans utfällning. De negativt laddade små vattendropparna eller iskristallerna, som bildas vid kondensationen, komma emellertid till följd af sin tyngd att bli efter i rörelsen hos den uppåtstigande luftström, i hvilken kondensationen eger rum. Härigenom skulle de negativa ionerna komma att skiljas från de positiva och sålunda en spänningsskillnad uppkomma, som kan framkalla en elektrisk urladdning. Kondensationens betydelse för uppkomsten af åskvädren får genom Wilsons teori en enkel förklaring. Emellertid ha de kvantitativa beräkningarna ang. möjligheterna att med tillhjälp af nyssnämnda teori förklara spänningsskillnaderna ännu icke ledt till fullt tillfredsställande resultat. Litt.: Hann och Süring, "Lehrbuch der meteorologie", och Hamberg, "Åskdagarnas frekvens i Sverige 1730--1915" (i "Bihang till meteorol. iakttagelser i Sverige", 1915). -- Om meteorologiska tecken för åska se Meteorologiska tecken. T. E. A. Åskard (Aaskard), förr Aasgaard, härad och socken i Möre fylke, s. ö. om Kristiansund, Norge. 64,22 kvkm. 828 inv. (1920). Boskapsskötsel är hufvudnäring. K. G. G. Åskby. Se By, sjöv. Åskgudar. Bland alla naturfenomen gör knappast något ett så mäktigt intryck på den okultiverade människans inbillning som åskan (jfr Naturdyrkan). Huru man urspr. uppfattat denna företeelse, är oss knappast möjligt att numera utreda. Med den animatistiska (se Animatism. Suppl.) grundåskådning, hvarpå den primitiva människan stod, behöfde hon emellertid icke bakom eller i detta fenomen förutsätta någon personlighet. En hos de ariska folken redan under deras stenålder rådande uppfattning synes ha varit den, att den dödande eller splittrande blixten varit en själfständigt verkande yxa, hammare eller klubba (jfr Åskvigg). Först under senare utveckling har detta verktyg eller vapen såsom attribut tilllagts en mytisk person, hvilken sålunda blef tordönets och ljungeldens gud. Hos de ariska folken intog åskguden -- ind. Indra, grek. Zeus, lat. Juppiter, ty. Donar, nord. Tor, slav. Perun, balt. Perkunas -- den förnämsta eller en af de förnämsta platserna bland gudarna (jfr Mytologi). Han är de illasinnade makternas bekämpare och besegrare; han är regnets och därför äfven växtlighetens och fruktbarhetens gud och som sådan landtmannens beskyddare. I sin egenskap af växtlighetsgud förbands åskguden ofta med de ollon och nötter bärande träden, särskildt eken (se Trädkult). N. E. H. Åskledare, fys., elektrotekn., apparat med uppgift att skydda byggnader och elektriska anläggningar mot urladdningar af atmosfärisk elektricitet (jfr Blixt 1). Att blixten är en företeelse af samma natur som en vanlig elektrisk gnista, påvisades först af Benjamin Franklin (1750), som också visade, huru man genom lämpligt anbragta metalledningar (en öfver byggnadens högsta punkt uppskjutande järnstång, förbunden med en i marken anbragt metallplåt eller annan metallisk jordledning) kunde skydda byggnader mot åverkan af blixten. I Sverige torde Torben Bergman ha varit den förste, som fäste uppmärksamheten på