Någon lag för variationen har ej kunnat upptäckas, och fyndigheten aftar ej mot djupet. Guldet förekommer emellertid såväl i kiserna som i kvartsen, alltid som gediget, i form af små korn eller ”taggar” eller som fina blad. Stundom kan det ses med blotta ögat, oftast dock endast med mikroskopets tillhjälp och efter kisens krossning och vaskning. Äfven i skiffern på sidorna om gångarna ha enstaka guldkorn anträffats. Ett ganska stort antal skärpningar och mindre grufvor är öppnadt å de guldförande gångarna. En grufva, Adolf Fredriks grufva, har dock afsänkts ända till 234,7 m. lodrätt eller nära 300 m. donlägigt djup. -- Inom Ädelforsfältet finns äfven järnmalm, hvilken man utan framgång sökt tillgodogöra. Th. N--m.* Med Ä. har under senare tider äfven Klefva grufva i Alseda socken varit förenad. Den upptäcktes 1691 och bearbetades först i flera repriser för utvinning af koppar, till dess Berzelius 1838 påvisade, att nickel förekom där, hvarefter utvinningen af denna metall blef hufvudsak. Grufvan arbetades senast åren 1914--19 och afsänktes då till 109,6 m. afvägning. Två stollar, belägna på resp. 45 och 80 m. afvägning, ha tidigare användts för kommunikation med dagen. Utom koppar- och nickelprodukter har af vittringsprodukter från varpen äfven tillverkats rödfärg. Fyndigheten utgöres af utskiljningar af nickelhaltig magnetkis samt koppar- och svafvelkis ur diorit. Den för smältning afsedda malmen har under senare tid i regel hållit omkr. 2 proc. nickel och 0,5--0,75 proc. koppar. Vid ett vattenfall i Emmån, nära Ädelfors station på Hvetlanda--Målilla järnväg, låg i äldre tider Kibbe kvarn, och därinvid uppfördes anläggningar för tillgodogörande af malmen från den 6 km. n. v. därom belägna Klefva grufva. Guldextraktionsverk för bearbetning af malmen från Ädelfors guldgrufvor, belägna 3 km. åt n. ö., finnas äfven på samma plats, som senare kallades Klefva bruk och numera Ädelfors. K. S--ll. Ädelgaser, kem., en klass af gasformiga grundämnen, som erhållit detta namn, emedan de i olikhet med alla andra grundämnen icke bilda några kemiska föreningar. De visa heller icke någon närmare analogi med öfriga hittills kända enkla äm- nen. I det periodiska systemet (se Grundämnen) bilda de därför en särskild grupp, hvilken, på grund af att dessa ämnen sakna valens, benämnes O-gruppen. Alla ädelgaserna, helium, neon, argon, krypton och xenon, äro enatomiga element i den meningen, att deras molekyler bestå af enkla atomer. Om deras upptäckt se Argon. De igenkännas enklast genom sina spektra (se Spektralanalys, med afbildning af heliums spektrum) och kunna särskiljas från hvarandra genom fraktionerad destillation vid låg tempera- tur. Deras kokpunkter stiga nämligen, såsom föl- jande tabell utvisar, med atomvikten: <tab>Helium Neon Argon Krypton Xenon atomvikt . . . 4,00 20,2 39,88 82,92 130,2 kokpunkt . . . --268,s° --243° --186,9° --152° --109° smältpunkt . . -- --250° --189,6° --169° --140° Se f. ö. de särskilda ämnena. Till ädelgaserna räknas också de radioaktiva emanationerna. Se Radiumemanation och Radioaktiva grundämnen. - På grund af sin absoluta kemiska indifferens ha ädelgaser, i synnerhet argon, under de senare åren fått användning till fyllning i elektriska metalltrådslampor. Ädelgran, bot., namn på Abies alba och Abies sibirica (sibirisk ädelgran). Ädelkastanj, bot., namn på Castanea vesca. Ädelkorallen, zool. Se Koraller, sp. 1017, med fig. Ädelkräfta,, zool. Se Kräfta, sp. 147. Ädelopal, miner. Se Opal, sp. 736. Ädelpapegojor, zool.. Se Papegojor, sp. 1484. Ädelsalt, kem. Se Kaliumsalter, sp. 632. Ädel serpentin, miner. Se Serpentin 1, sp. 185. Ädel spinell, miner. Se Spinell. Ädelstenar, Ädla stenar (ty. edelsteine, schmucksteine, fr. pierres précieuses, eng. precious stones), mineral, som på grund af betydlig hårdhet, vacker färg och glans m. m. lämpa sig för användning till smycken eller andra prydnadsföremål. En ädelstens skönhet ligger i dess klara tilltalande färg eller fullkomliga färglöshet, i dess antingen höga och briljanta eller mjuka och milda glans eller lyster samt för flera i deras genomskinlighet. Man skiljer mellan verkliga ädelstenar och halfädelstenar. Verkliga ädelstenar (juveler) indelas i flera rangklasser alltefter sin större eller mindre hårdhet, skönhet och sällsynthet i slipvärda exemplar. Till l:a rangklas- sen höra diamant, rubin och safir (båda ädla varieteter af korund), smaragd, spinell, krysoberyll (cymofan), till 2:a rangklassen höra akvamarin (beryll), topas, hyacint (zirkon), granat, turmalin, ädelopal, till 3:e rangklassen cordierit, vesuvian (idokras), axinit, krysolit (olivin), cyanit, andalusit, turkos m. fl. (se dessa ord). De flesta ädelstenar äro genomskinliga. Äfven äkta pärlor (se Pärlor) hänföras i allmänhet till ädelstenarna. Som halfädelstenar räknas bergkristall, ametist, citrin, röktopas, morion (samtliga kristalliserad kvarts), rosenkvarts, kattöga, tigeröga och falköga, prasem och plasma, heliotrop, aventurin, hvilka utgöras af kristalliniska kvartsaggregat, kalcedon, karneol, krysopras, jaspis, agatt, mokkasten (mossagat) och onyx, som äro till utseendet täta kvartsvarieteter, samt fältspatsarterna adular l. månsten, amasonsten, labrador och aventurinfältspat; som halfädelstenar räknas vanligen också lasursten (lapis lazuli), malakit, rhodonit, nefrit, blodsten (järnglans), obsidian (lava), stenkol (jet, gagat), bärnsten, korall m. fl. (se dessa ord). Bland halfädelstenarna äro endast några få fullkomligt genomskinliga (t. ex. bergkristall och ametist); de flesta äro antingen ogenomskinliga, mer eller mindre mörkfärgade, eller svagt genomlysande. Å vidfogade färgtryckta plansch äro följande ädelstensmineral i naturlig storlek afbildade: Fig. 1. Topas, vingul, större kristall i kvarts- och topasdrus. Schneckenstein i Sachsen. » 2. Topas, blåaktig, kristall på kvarts och fältspat. Alabaschka i Ural. » 3. Topaskristall, brungul, på kvarts. Ouro Preto i Brasilien.