Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ä ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1153
Ädelstenar
1154
Fig. 4. Ametist på kvarts. Erzgebirge.
» 5. Smaragd, kristall på kalkspat i lerskiffer.
Muzo vid Bogotá (Colombia).
» 6. Lasursten (Lapis lazuli) med insprängd
svafvelkis. Badaksjan (Central-Asien).
» 7. Diamant, kristall i en vulkanisk bergart.
Kimberley i Kaplandet.
» 8. Turkos i mörk trakyt. Persien.
» 9. Opal, delvis färgskimrande, i vittrad
andesit. Czerwenitza i Ungern.
» 10. Krysopras från Frankenstein i Schlesien.
» 11. Almandin (granat) inväxt i glimmer-
skiffer. Grönland.
» 12. Safir (korund), ljus. Lös kristall ur flod-
sand. Ceylon.
» 13. Rubin (korund). Lös kristall ur flodsand.
Ceylon.
» 14. Spinell, röd. Lös kristall ur flodsand.
Ceylon.
» 15. Hyacint (zirkon). Lös kristall ur flod-
sand. Ceylon.
» 16. Pyrop (granat), kristalldrus. Ala i Pie-
mont.
» 17. Turmalin, svart, på fältspat. New York.
» 18. Turmalin röd, jämte kvarts. Schaitansk i Ural.
» 19. Krysoberyll ("Alexandrit"), mörkgrön, i
mörk glimmerskiffer. Jekaterinburg. Ural.
» 20. » (Ädel beryll, "Orientalisk
krysolit") jämte röktopas på fältspat. Mursinka. Ural.
» 21. Heliotrop. Ostindien.
De flesta ädelstenar äro kristalliserade, d. v. s.
de ha i naturen utbildats till kristaller be-
gränsade af regelbundna plana ytor, som ha
en viss lagbunden form och ställning i för-
hållande till hvarandra, olika hos olika mineral.
Hos andra däremot har den yttre kristallfor-
men icke kommit till utbildning, fastän dock den
lagbundna molekuläranordningen förefinnes i det
inre och ger sig till känna vid mineralens klyf-
ning eller på annat sätt. Hos turkos, opal, kal-
cedon, agat m. fl. förefinnes icke någon vare sig
yttre kristallbegränsning eller bestämd inre anord-
ning, de äro formlösa (amorfa) i likhet med flinta,
glas och andra ämnen. De kristalliserade och de
kristalliniskt utbildade ädelstensmineralen låta i
allmänhet klyfva sig i vissa bestämda riktningar,
så att jämna ytor därvid framkomma parallellt
med flera eller färre af mineralets förnämsta kri-
stallografiska ytor. Denna egenskap af klyfbarhet
är till stor hjälp för lapidarien (eng. the lapidary,
ty. der steinscheider) vid hans arbete att tillforma
och för slipning bereda de råa ädelstensämnena.
Att säkert bestämma och särskilja de olika ädel-
stenarna möter ej sällan svårigheter, i synnerhet
då fråga är om slipade stenar. Af färgen, resp.
färglöshet, allena kan man i många fall ej döma,
då ju flera ädelstensmineral kunna i naturen upp-
träda med flera olika färger, i hög grad liknande
andras. Färglös spinell har t. ex. stundom för-
växlats med diamant, röd och blå sådan liknar
rubin och safir; med gröna färger uppträda jämte
smaragden äfven vissa varieteter af turmalin och
granat m. fl. Olikhet i hårdhet och specifik vikt
Tryckt den 26/5 22
är icke heller alltid fullt afgörande. Den säkraste
fgenkänningsmetoden grundar sig på mineralens
optiska egenskaper, hvilka med tillhjälp af vissa
optiska instrument (polarisationsinstrument, dikro-
skop, se dessa ord) kunna iakttagas och bestämmas.
Somliga ädelstenar ha vissa fysiska egenskaper, som
skilja dem från andra; topas blir t. ex., till
skillnad från andra gulfärgade stenar och glas-
flusser, starkt elektrisk genom gnidning och vid
upphettning. På samma sätt förhåller sig turmalin,
t. ex. röd sådan, till skillnad från den värderikare
rubinen.
I äldsta tider begagnades ädelstenarna till pryd-
nader, sådana de påträffades i naturen eller blott
nödtorftigt jämnade och slipade på ytan. Och
stundom buros de då fästa i snören. Konsten att
i halfädelstenarna karneol, agat, bergkristall m. fl.
ingravera figurframställningar, ofta mycket konst-
närliga (jfr G e m), var dock redan långt före den
kristna tidräkningen känd och utöfvad i Grekland
och Egypten. Men först omkr. midten af 1400-
talet fann man på att slipa och polera den hårda
diamanten med dess egna pulver samt att ge den
och andra ädelstenar de af fasettytor begränsade
former, genom hvilka mineralens utmärkande op-
tiska egenskaper, färger och glans kunde göra sig
fullt gällande. Ludvig van Berguem (Berghem)
uppges som uppfinnaren.
Diamant (se vidare d. o.) är den hårdaste
af alla ädelstensmineral, hårdare än alla andra
kända ämnen; närmast i hårdhet stå rubin och
safir, därnäst topas och spinell m. fl., alla hår-
dare än kvarts. Underlägsna kvartsen i hårdhet
äro bland ädelstenarna turkos och opal, bland
half ädelstenarna adular, labrador, malakit, bärn-
sten m. fl. - Den fördelaktigaste form, hvartill
diamant och äfven flera andra bland de förnämsta
ädelstenarna slipas, är briljantformen (fig. 1). En
Fig. 1. I briljantform slipad ädelsten, sedd från sidan
(öfre fig.) och uppifrån.
Fig. 2. Tjocksten, indisk form (sedd från sidan och
uppifrån).
till briljant slipad sten utgöres, kan man säga,
af två afstympade och med sina grundytor förenade
pyramider, hvardera försedd med två, tre eller flera
rader fasetter, 8 eller 16 i hvarje rad. Den kant,
som löper rundt om stenen, där de båda pyrami-
derna förenas, och som gripes af infattningen,
kallas gördel eller rundist, den del af stenen, som
höjer sig öfver rundisten, kallas of ver del eller
krona, den undre underdel eller paviljong. Kro-
nans öfversta och tillika största yta benämnes platta
eller tafel, den, som nederst begränsar underdelen
och som alltid är mindre än öfre plattan, kallas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
