- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1157-1158

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ädelstenar, Ädla stenar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1157 Ädelstenar 1158 vikten, men för större stiger det i betydligt högre grad än karat-talet. Så värderas t. ex. en slipad 2-karats sten till tre gånger så mycket som en 1-karats, en 5-kaxats till omkr. tio gånger och en af 10 karats vikt till nära femtio gånger så mycket som en 1-karats. En sten, som i rått till- stånd har 10 karats vikt, förlorar vid tillformning och slipning så mycket, att den färdig sällan väger mera än 5 karat. Stenar af ovanlig storlek och skönhet pläga benämnas parangons, nonpareils och solitärer. Dessa ha knappast något bestämdt han- delsvärde. De största och därför sällsyntaste dia- manterna äro, på grund af sitt betydande värde, ryktbara historiska märkvärdigheter. Hit höra föl- jande, af hvilka de åtta första äro afbildade i naturlig storlek å pl. till art. Diamant. Stormogul, 340 karat, funnen på 1500-talet i Indien, eges af schahen af Persien; Regenten eller Pitt (briljant) 136, urspr. 410 karat, måhända den mest praktfulla och fullständiga af alla och vär- derad till 12 à 15 mill. f res, funnen i Indien, till- hör franska skattkammaren och förvaras sedan 1887 i Louvre; Florentinaren (pendeloque), 139*/2 karat, citrongul, förlorades af Karl den djärfve i slaget vid Granson, tillhör nu förra kejs. skattkam- maren i Wien; Söderns stjärna, den största i Bra- silien funna diamant, urspr. 254*/2 karat, slipad till briljant 125V2 karat, tillhör en indisk raja; Sancy (pendeloque, dubbelrosett) "af renaste vat- ten", 53 1/2 karat, betalades i Paris 1836 med 625,000 frcs; Grön diamant (pendeloque) af ung. samma storlek som Sancy, i Dresdens k. samlingar; Koh-i-noor, i äldre formen, före 1852, 186 karat, omslipad till briljant, 106 karat, tillhör Engelska kronan sedan 1850, då den togs af engelska trup- perna vid Lahore i Indien; Hope (briljant), him- melsblå, ungefär hälften så stor som Söderns stjärna; Orlov, 1943/4 karat, bildar spetsen af ryska spiran; Schahen, med naturliga kristallytor, 86 karat, och Polstjärnan (briljant), 40 karat, tillhöra ryska skattkammaren; Nizam, 340 karat, tillhör rajan i Golkonda. - Syd-Afrikas stjärna, som 1869 träffades vid Vaalfloden, vägde rå 831/» karat, vär- derades då till 500,000 tyska mark och har som slipad 46 1/2 karats vikt; Victoria, funnen i Syd- Afrika 1884, vägde då 457 karat och, sedan den slipats till briljant, 186 karat; Excelsior, en 1893 i Syd-Afrika anträffad diamant, lär väga 971 karat. Den största hittills funna är Cullinandiamanten, som fanns 1905 i Premiergrufvan, Transvaal, och i oslipadt tillstånd vägde 3,024 3/4 karat samt mätte i tre mot hvarandra vinkelräta riktningar 10, 6,5 och 3,7 cm.; dess värde vid fyndet anslogs till 9 mill. pd st., och den fick namn efter gruf- bolagets ordf. Af Transvaalregeringen skänktes den till Edvard VII af England, klöfs så i stycken, som slipades och af hvilka de största väga 5161/2, 309, 92 och 62 karat. Det största, Cullinan I (pendeloque), pryder Englands konungakrona, Cul- linan II (briljant) pryder spiran. Samtliga af Cul- linan slipade diamanter äro af hög kvalitet, kla- raste vatten och nästan blåhvita. Sommaren 1921 upptäcktes i närheten af Barklay West i Syd- Afrika en 4 cm. stor hvit diamant vägande 381 karat. Den benämnes Arc efter dess tre köpares (Allén, Russel och Crudgington) initialer. Första upptäckten af såväl diamant som flera af de öfriga ädelstensmineralen gjordes i flodaflagrin- gar (sand o. grus), till hvilka de jämte fragment af andra mineral nedslammats från bergartsmassor, hvari de urspr. bildats, men som genom vittring eller på annat sätt söndergrusats och förstörts. Sedermera påträffades äfven primära fyndplatser, hvilka då började bearbetas. Hufvudsakligen Indien, Brasi- lien, Australien och Syd-Afrika ha försett och förse världen med ädelstensmaterial. I Indien voro diamantförekomster kända och tillgodogjorda redan i forntiden; fyndplatserna äro nu till stor del ut- tömda. I Brasilien träffades de första diamanterna 1725 och vinnas nu inom prov. Minas geraes och Bahia. I Australien har sedan 1851 ett ganska stort antal diamanter erhållits ur den guldförande sanden vid Mudgee i Nya Syd-Wales, och ändå rikare synas förekomsterna på Sundaöarna vara, särskildt de på Borneo, af hvilka den vid Landak säges ha lämnat mycket stora diamanter. Det första diamantfyndet i Syd-Afrika gjordes 1867, då en liten löst liggande sten af detta mineral händelse- vis iakttogs vid Hope town s. om Griqualand West. Först flera år senare började man söka i ström- fårorna, särskildt vid Vaalfloden, och fann därvid diamanter, ehuru gifvande ringa ekonomiskt re- sultat. Sedermera upptäcktes i närheten af Kim- berley en rik diamantförekomst i själfva berggrun- den, en hård blågrå lerbergart, "the blue ground", ett slags vulkanisk tuff. Betydande äro också före- komsterna vid Jagersfontein i Orange Riverområ- det samt Premiergrufvan nära Pretoria i Trans- vaal, hvilken påbörjades 1902 och redan 1909 läm- nade diamanter till ett värde af nära 1,2 mill. pd st. Vid Pretoria arbetas i öppna dagbrott; Kimberleygrufvorna äro mera än 2,000 eng. fot djupa. Flertalet af de för sin ovanliga storlek världsbekanta diamanterna är från de numera öfver- gifna grufvorna vid Golkonda i Indien; men äfven Syd-Afrika har lämnat anmärkningsvärdt stora dia- manter, bl. a. Cullinandiamanten (se ofvan, sp. 1157). Oaktadt diamant, som bekant, utgöres af enbart rent kol, är den i kristalliseradt tillstånd vattenklart genomskinlig och i allmänhet färglös; stundom har den dragning åt blått eller gult eller någon annan färg, i hvilket fall dess värde som smyckesten vanligen förringas. De sydafrikanska diamanterna äro till hufvudparten tydligt gula. Diamantkristallerna förekomma i naturen antingen i form af oktaedrar, vanligen något aftrubbade å spetsarna, eller som dodekaedrar, eller ock i ännu ytrikare former. Genomgångarna, eller de ytor, efter hvilka stenen låter klyfva sig, äro parallella med oktaederns ytor. Diamantens icke kristallise- rade varietet, hvarom här icke är fråga, har nästan svart färg, förekommer hufvudsakligen i Brasilien som kantiga eller runda stycken och korn med finkornig textur, s. k. c a r b o n a d o, och används som slipningsmaterial för andra diaman- ter under namn af "boort" eller "bort". Ehuru ju diamanten med rätta räknas som den förnämsta bland ädelstenarna, stå rubinen, safiren och smaragden i värde föga efter densamma. En vacker och felfri rubin eller smaragd kan ofta betalas högre än en diamant af samma storlek. I handeln är det f. n. hufvudsakligen de nämnda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0625.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free