- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1161-1162

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ädelstenar, Ädla stenar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kända och mest spridda ädelstenar med röd färg. Af dess olika arter värderas och slipas mest den nästan karmosinröda i violett stötande almandinen, den mörkt blodröda pyropen och den gulröda till hyacintröda hessoniten, äfven kallad kanelsten. Förekomstorter äro Böhmen, Tyrolen, Nord-Amerikas förenta stater, Ural, Grönland, Främre Indien, Ceylon, Brasilien, Uruguay och Syd-Afrika. Pyropen från Böhmen benämnes bömisk granat, den från Vaalfloden i Syd-Afrika kaprubin; en i serpentin och asbest vid Ural i Ryssland förekommande grön granatvarietet kallas demantoid. "Kaprubiner" (pyroper) samt rubinfärgade almandiner från Ceylon och Norra Burma stå högst i pris; minsta värdet har den bömiska granaten. Äfven inom Sverige finnas granater (i urformationens gnejs och kalksten), fastän icke af sådan renhet, att de kunna slipas till smyckestenar. -- Ädelopal, ett af vattenhaltig kiselsyra bestående amorft mineral, antagligen intorkadt kiselsyregelé, till färgen mjölkhvitt, svagt genomlysande eller halfgenomskinligt och vid påfallande ljus företeende ett lifligt färgspel i grönt, rödt, blått och gult, hvartill orsaken torde vara ytterst fina sprickor i stenens massa. Den förekommer som ådror och klumpar i en del vulkaniska bergarter. Hufvudfyndorten är Czerwenitza i Ungern, men opaler erhållas äfven från Syd-Australien, Nya Zeeland, Mexico och Honduras. -- Krysolit, ädel olivin, är ett ljust gulgrönt eller olivgrönt, klart, genomskinligt, kristalliseradt mineral, bestående af kiselsyrad magnesiumoxid och järnoxidul. Dess hårdhet är något mindre än kvartsens. Krysoliten har, mera förr än nu, slipats till ring- och nålstenar m. m. och anses jämbördig med topas. Dess färg är så karakteristisk, att äfven andra gulgröna smyckestenar inom juvelhandeln stundom tillägges detta namn, t. ex. då gulgrön krysoberyll benämnes orientalisk krysolit och gulgrön turmalin Ceylon-krysolit. Den förekommer i flodsand på Ceylon, i Pegu (östra Indien), vid Nilens öfre lopp och i Brasilien. -- Turmalin, ett borhaltigt silikat af åtskilliga metalloxider, förekommer som prismatiska kristaller och uppträder med såväl mörka som ljusa färger. Den järnrika, svarta, ogenomskinliga varieteten förekommer ganska allmänt i granitiska, företrädesvis kvartsrika, bergarter såväl i Sverige som i många andra länder; de mer eller mindre ljusa, genomskinliga varieteterna, s. k. ädel turmalin, träffas mera sällan, och då de förekomma i handeln, få de vanligen namn, som ha afseende på deras färglikhet med andra dyrbarare ädelstenar. Den mörkt röda, rubinliknande turmalinen, hvilken anses mest värdefull (från Ural), kallas sålunda rubellit och siberit, den indigoblå (från Brasilien och Ural) benämnes indigolit l. brasiliansk safir, gröna och gulgröna varieteter, som äro ganska allmänna dels i Minas geraes i Brasilien, dels i flodsanden på Ceylon, gå under namnen brasilianska smaragder och ceylonska krysoliter. Rosafärgade och blekgröna turmaliner finnas på Elba och i Sachsen äfvensom i Sverige (på Utö). -- Turkos, som ädelsten mycket omtyckt, nästan himmelsblått mineral, ofta med grönaktig nyans, består af vattenhaltig fosforsyrad aluminiumoxid jämte ett par proc. kopparoxid och något järnoxid m. m., är ogenomskinligt och till utseendet amorft och tätt. De flesta i handeln befintliga s. k. orientaliska turkoser härstamma från nordöstra Persien (mellan Nischapur och Mesched), hvarest mineralet förekommer som tunna ådror, sprickfyllnader och njurformade utskiljningar i porfyrartad trakyt och trakytbreccia af tertiär ålder, samt i grus, som uppstått vid dessa vulkaniska bergarters förvittring. Som halfädelstenar räknas mineralen bergkristall, ametist, karneol, malakit, bärnsten m. fl., m. fl. Erforderliga uppgifter återfinnas i artiklar öfver de resp. mineralen. (Å pl. Ädelstenar äro halfädelstenarna lasursten, krysopras och heliotrop afbildade.) Ädelstenssliperier, diamantsliperier, finnas i många länder. Mest betydande äro de i Amsterdam, Antwerpen, Paris och London. Ensamt vid den förstnämnda platsen finns ett tjugutal större och mindre diamantsliperier, sysselsättande mera än 10,000 personer. Vid kanske flertalet diamantsliperier bearbetas i allmänhet nästan uteslutande diamanter; för öfriga ädelstenar och mindre dyrbara prydnadsmineral finnas sliperier på andra platser. Vid somliga af dessa är det hufvudsakligen blott ett enda mineral, som slipas, t. ex. granat vid flera sliperier i Böhmen, men vid andra åter behandlas nästan samtliga till smycken använda ädel- och halfädelstenar, och detta i stor utsträckning vid Oberstein i Tyskland, där en på bearbetning af i synnerhet agater grundad industri blomstrat i mera än 300 år. -- Sedan de råa ädelstenarna (diamant och andra) genom klyfning eller sågning så att säga tuktats till något så när den afsedda formen, sker slipningen mot runda, med stor hastighet horisontellt kringgående metallskifvor, som för de hårdare ädelstenarna bestå af järn, koppar eller mässing, för medelhårda och mindre hårda af tenn, zink eller bly. Som slipmedel används diamantpulver för slipning af diamant, rubin och safir, men för de öfriga ädelstenarna merendels smärgel (oren korund), senare ock den med konst framställda produkten siliciumkarbid (carborundum). Till polering begagnas trippel, "engelskt rödt", tennaska eller pimsten. För att vid slipningen kunna hållas stadigt fastsättes stenen i urholkningen vid ändan af en metallstaf, som kan inställas i olika lägen mot slipskifvan, så att fasetterna, den ena efter den andra, erhålla de lägen och den lutning man önskar. Vid Oberstein slipas agaten mot stora, vertikalt roterande slipstenar af en till triasformationen hörande, hvit, hård, finkornig sandsten. Af de dyrbarare ädelstenarna förekomma i handeln äfven med konst framställda imitationer, använda till billiga smycken och prydnader. De utgöras af ett blyhaltigt glas, s. k. strass (se Glasfabrikation, sp. 1280--81), såväl fullkomligt färglöst som med rubinens, safirens, smaragdens och topasens färger, som åstadkommas genom tillsats af olika metalloxider vid smältningen. De färglösa, diamantliknande imitationerna gå under namn af similidiamanter och beniciadiamanter, de förra tillverkade förnämligast i Frankrike, de senare i Förenta staterna. Samtliga dessa billiga ädelstensimitationer torde ganska lätt skiljas från äkta stenar genom mindre hårdhet och vanligen större tyngd än dessa. De utges ej heller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0627.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free