1163 Ädeltistel-Ägg 1164 i handeln för äkta. Diamant genomsläpper rönt- genstrålar, hvilket icke är förhållandet med glas. Similibriljanter lämna därför en skugga på ett röntgenfotogram, då däremot verkliga diamanter äro därpå alldeles osynliga. - De försök, som under de senare årtiondena gjorts (t. ex. af Mois- san 1893) i ändamål att på kemisk väg framställa ädelstenar af samma beskaffenhet och sammansätt- ning som de naturliga, ha visserligen i viss mån lyckats, men icke ledt till något praktiskt resultat. Litt.: Schrauf, "Handbuch der edelsteinskunde" (1869), Jannetaz, Vanderheym, Fontenay och Con- stance, "Diamant et pierres précieuses" (1881), Bourgeois, "Reproduction artificielle des minéraux" (i "Encyclopédie chimique", II, l:er append. 1884), P. Groth, "Grundriss der edelsteinkunde" (1887), Dölter, "Edelsteinskunde" (1892), Max Bauer, "Edelsteinkunde" (1896), Edv. Erdmann, "Om ädelstenar" (i Geol. fören:s förh., bd 21, h. 5, 1899), och H. Sjögren, "De sydafrikanska diamantförekomsterna och diamanters bildningssätt" (1902). E. E. Ädeltistel, bot., namn på som prydnadsväxter odlade Eryngium-aTtei. Ädelärg. Se Ærugo nobilis. Ädla metaller, kem. Se Metaller, sp. 242. Ädla raser, zool. Se Hästen, sp. 183. Ädla stenar. Se Ädelstenar. Ädna muorki kårtje. Se Stora sjöfallet. Af ja, geol., biol., en urspr. ur allmogespråket hämtad benämning på bottenslam i vatten. K. Sernander har (i "Forna och af ja" i "Geol. fören:s förhandl." 1918) infört denna benämning i mark- lärans terminologi med en strikt definition. Af j a är den aflagring af bottenslam, som bildas på bottnen af ett vatten af rester af de i vattnet of vanför l ef vande planktonsamhällena tills, med kvarlefvor af de på bottnen lefvande växt- och djursamhällena, med eller utan inblandning af alloktona partiklar af detritus och humusämnen. Äfjan öfvergår småningom till en gyttja af sapro- pel (se d. o. Suppl.) natur. Äfjan är sålunda ett mellanstadium mellan de lefvande organismsamhäl- lena och den färdigsedimenterade aflagringen och innehåller de döda resterna af organismerna, som ännu ej genomgått en fullständig förmultning eller förruttnelse. Forna (se d. o. Suppl.) betecknar motsvarande bildning från fasta växtsamhällen och ger upphof till humusämnen och torf. K. A. G. Äfjebrodd, löt. Se Lim ösel l a. Äfventyr. Se Folksagor, sp. 777. Äfventyrsroman. Se Roman, sp. 689. Ägg (lat. òvum). 1. Anat., embryol. Utveck- lingen af en ny individ försiggår inom de flesta djurklasser på så sätt, att två kroppar - en sper- matozo 1. sädeskropp, härstammande från en han- individ, och ett ägg, härstammande från en hon- individ -, båda egande karaktären af en cell, sammansmälta till en kropp, som äfvenledes har karaktären af en cell. Denna cell, den befruk- tade äggcellen, delar sig sedermera flera gånger och ger upphof till nya celler, ur hvilka embryot, eller anlaget till den nya organismen, framgår. Det mogna ägget äfvensom spermatozoen äro båda produkter af körtelartade organ: äggstockarna hos honan och testiklarna hos hannen. - Äggets storlek, utseende och sammansättning, dess utveck- ling, mognande, befruktning och delning, äfvensom den följande utvecklingen af embryot förete betyd- liga olikheter inom de olika djurklasserna. - Ägget leder sitt ursprung från det s. k. grodd- epitelet, en del af det epitel, som bekläder kropps- ka vi teten hos embryot. Samma ursprung ha också de celler, sädescellerna 1. spermatiderna, som hos hannen alstra spermatozoerna. Vissa celler inom groddepitelet utmärkas genom protoplasma- rikedom och stor kärna. Dessa celler har man kallat u r ä g g, enär de stå i nära samband med utvecklingen af äggen i äggstockarna. Hos de högre ryggradsdjuren förlöper denna process i sina hufvuddrag på följande sätt. Anhopningar dels af urägg, dels af andra, mindre celler, de s. k. follikel-cellerna, inväxa från groddepitelet i den underliggande embryonala bindväfven, som seder- mera utvecklar sig till stromat (grundmassan) i äggstocken, under det att groddepitelet kommer att bekläda äggstockens yta. Inom de nämnda cellanhopningarna tilltar en cell i storlek sanno- likt på bekostnad af de öfriga och utvecklar sig till ett "ägg". Denna cell omges af ett tunt lager follikelceller och utanpå dem af ett bindväfs- hölje. Ägget ligger sålunda inneslutet i en follikel. Nybildning af ägg fortgår hos de lägre ryggrads- djuren under hela lifvet; hos de högre är denna process inskränkt till embryonalstadiet och de första lefnadsåren. Antalet ägg inom äggstockarna är likväl mycket stort. Hos en flicka vid pubertets- åldern uppskattas antalet till 36,000. I det att i den urspr. solida follikeln bildar sig en med vätska fylld håla, öfvergår follikeln till en blåsa, som vanligen benämnes Graafs follikel (efter Reynier de Graaf, hvilken först såg denna bildning i ovariet hos människa och då antog den vara ett ägg; se Graafska folliklar) och omges af ett bind- väfshölje (theca folliculi). Hålan vidgas alltmer (se Fig. 1. Snitt från äggstock af katt: l folliklar på ett tidigt utvecklingsstadium, liggande nära ytan af ägg- stocken, 2 mera utvecklade folliklar, som ligga djupare in i äggstockens stromá, 3 en i det närmaste mogen follikel, 4 corpus luteum. fig. 1) och når slutligen äggstockens yta; dess vägg brister, och det i follikeln inneslutna ägget, som på detta stadium afstötes från äggstocken, kom- mer in i bukhålan samt upptas därefter i regel