1165 Ägg 1166 ärrbildning, s. k. corpus luieum, på det ställe, där follikeln brustit. I fall ägget befruktas, kvar- står detta ärr en längre tid; eljest försvinner det snart. Hos kvinnan stå menstruation och ovula- tion (se Menstruation, sp. 131) i något sam- manhang med hvarandra; hos däggdjuren försiggår denna process, den s. k. ovulationen, vid brunst- perioderna. Hufvudmassan af ägget utgöres af den s. k. gulan, liktydig med de öfriga cellernas cellkropp. Inuti denna ligger groddblåsan (= cellkärnan), som omges af ett hölje (kärnmembranen) och i sin ordning innesluter en eller flera groddfläckar (= kärnkroppar); jfr Cell. Gulan omges af den s. k. gulhinnan (se nedan). Från anläggningen ända till delningen har ägget karaktären af en cell; det är organismens största cell. Gulan motsvarar cellkroppen, groddblåsan kärnan; groddfläckarna äro kärnkroppar, och gulhinnan, eller zona pellu- däggdjuren utvecklas inom moderorganismen och träder i kärlförbindelse med densamma samt där- igenom erhåller sin näring. I fågelägget (jfr nedan) ingår en betydligare mängd deutoplasma, och det är detta, som betingar dess betydande storlek i förhållande till däggdjursägget (människo- ägget mäter endast 0,2 mm. i diameter). Grodd- blåsan, som utgör äggets gelikarna, har såsom sådan en särskild betydelse för äggets befruktning och delning. Por att bli moget för befruktning undergår nämligen ägget en rad ombildningar af motsva- rande art, som iakttages vid celldelningen (jfr Befruktning, Cellbildning och Kärn- delning). Men mognadsprocessens slutliga re- sultat blir, att ur ägget aflägsnats en del af dess substans i form af 2-3 klot, benämnda polceller eller riktningskroppar, som bestå af både proto- plasma och kromatin, hvadan desamma ur morfo- Fig. 2. Förenklade bilder af äggcellens mognad (uppkomsten af polceller): K äggcellens kärna, l Rk första pol- cellen 1. riktningskroppen, 2 Rk andra polcellen, sp sädescellens kärna. (Efter Ziegler, "Zoologisches wörterbuch".) cida, som den kallas hos däggdjursägget, är en cellmembran. Det egentliga ägget omges af flera yttre hyllen. Hos däggdjuren inbäddas det be- fruktade ägget uti lifmoderns slemhinna, som bil- dar den s. k. decidua. Under embryots utveckling tillkommer hos de högre ryggradsdjuren en del hinnor - amnion och allantois -, bildade i sam- manhang med embryot själft. Alla dessa bildnin- gar kallas ägghinnor eller ägghyllen, men de ha intet att skaffa med ägget såsom cell betraktadt. Gulan hos ägget skiljer sig väsentligt från den vanliga cellprotoplasman. Detta beror därpå, att i ägget en del ämnen, fett, ägghvitkroppar m. m., inlagrats för att tjäna till material för de celler, som uppstå genom äggcellens delning. Dessa äm- nen, som utgöra den s. k. deuteroplasman 1. deuto- plasman, bilda en mängd större och mindre, sfä- riska korn, hvilka ligga inbäddade i den egentliga protoplasman. Mängden och fördelningen af deuto- plasman äro mycket olika inom de olika djurklas- serna. Hos människan och däggdjuren i allmänhet år deutoplasman likformigt fördelad inom ägget, och dess mängd är jämförelsevis ringa. Detta för- hållande står i sammanhang med, att embryot hos logisk synpunkt måste uppfattas som celler. Pol- cellerna uppkomma på följande sätt. Äggets kärna (groddblåsan) upplöses, och dess kromatin inträder i en spole, en bildning, som alltid uppträder i sammanhang med celldelningen (jfr K ä r n d e 1- n i n g, sp. 582) ; ägget klyfves i två mycket olika stora delar, och den mindre delen, första polcellen, afsnöres från ägget. Sedan uppstår i ägget ånyo en spole, en andra polcell. Samtidigt med uppkomsten af den andra polcellen delar sig den första. Den kromatinsubstans, som efter dessa delningar kvar- stannat i ägget, bildar den s. k. honliga förkärnan l äggkärnan (fig. 2). Förr eller senare gå polcel- lerna under. Anmärkningsvärdt är, att sådana ägg, som utveckla sig utan befruktning, alltså parteno- genetiskt (jfr Fortplantning, sp. 941), endast en polcell bildas. Betydelsen af detta aflägsnande af substans ur ägget består däruti, att därigenom det mognade äggets kromosomer minskats till hälften af det antal, som förekommer hps djur- artens öfriga celler. Befruktningen (se d. o., sp. 1192) är en förening af två celler, som härstamma från skilda individer. Men det väsentliga i denna