1205 Äitgräs-Ämbetsbrott 1206 hemliga medel (patentmedicin), elektriska bäl- ten m. m. O. T. S. (C. G. S.) j Ältgräs, bot., svenska namnet på Ranunculus Flammula. Se Ranunculus och Älta. Ältkakor. Se Ä 11 a. Ältpåsar. Se Kryddpåsar. Ältsalfva. Se Alt a. Ältstenar. Se Älta. Älttorf och Ältverk. Se Bränntorf, sp. 424. Ältträ. Se Älta. Ämäbel. Se A i m abol. Ämbete (da. embede, ty. amt), statstjänst med mera själfständig ställning, hvars innehafvare i Sverige tillsättas af konungen (genom fullmakt eller konstitutorial; se dessa ord) eller äro med så tillsatta likställda. Jfr Tjänsteman. Ordet kommer af ett samgermanskt ord, som ingår i f sv. embete, fnhty. ambaht, ambathi, angls. ambiht, got. andbahti, isl. ambátt (trälinna, tjänarinna). Dess betydelse var urspr. vidsträcktare, i det att därmed betecknades 1) både enskild och offentlig tjänst, och 2) handtverk och skrå. Om ordets användning i sistnämnda betydelse se H a n d t- verksämbete och Brandförsäkring, sp. 1464. Det moderna ämbetsbegreppet har ut- vecklats under starkt inflytande af det senromerska ämbetsväsendet (se Magistratus, sp. 472). S.B. Ämbetsansvar, straffpåföljd för felaktigt hand- hafvande af ämbete (se d. o.), men äfven af tjän- stemannauppdrag (se T j ä n s t em a n). S. B. Ämbetsbok. Se Stadsbok. Ämbetsbrott, jur., sådana brott, som föröfvas af ämbetsman i hans ämbete. De generella straffbe- stämmelserna för dylika gärningar finnas i Straff l. kap. 25. Den omfattning, i hvilken strafflagarna kriminalisera dylika gärningar, är väsentligt olika i olika länder. Där, såsom i Frankrike innehafvet af ett ämbete (med undantag för några få grupper af offentliga funktionärer), anses som ett preca- rium, hvilket när som helst åter kan af vederbörlig öfverordnad myndighet fråntagas vederbörande, är det icke nödvändigt att i strafflagen upptaga till be- handling annat än sådana kränkningar af ämbets- plikter, hvilka äro i behof af en allvarligare näpst, emedan de - utöfver statens allmänna intresse af, att dess ämbetsmän iakttaga de med deras ställning förbundna rättsliga förpliktelser - kränka jämväl andra viktiga intressen af vare sig privat eller offentlig-rättslig natur. Men detsamma kan bli fallet, äfven om ämbetsmännen i gemen, såsom fallet t. ex. är i Tyskland, endast genom ett rätts- ligen regleradt inskridande i disciplinär väg kunna beröfvas sina ämbeten. Äfven i dylikt fall kan man på nyss angifvet sätt begränsa omfattningen af de gärningar, som i strafflagen beläggas med straff, och öfverlämna öfriga förseelser i ämbetet åt beifran i disciplinär rättslig väg. I franska och tyska straff- lagen förekommer därför ej heller afsättning eller suspension som särskildt hufvudstraff eller särskildt bistraff för förbrytelser i ämbetet, utan allenast som moment i mera allmänna påföljder af brotts- liga gärningar öfver hufvud (ty. verlust der biir- gerlichen ehrenrechte, fr. dégradation civique). Åläggande af ämbetets förlust som särskild på- följd af brott i ämbetet sker i administrativ-, resp. disciplinär-rättslig väg. Annorlunda ställer sig saken i ett land som Sverige, hvarest ej som i främmande länder regel- mässigt blott domare, utan äfven andra ämbetsmän sedan gammalt, åtminstone principiellt, tillförsäk- rats rätten att icke utan laga rannsakning och dom beröfvas sina ämbeten (så redan Gustaf II Adolfs konungaförsäkran 1611 och 1660 års "Additament" art. 8 samt fr. o. m. 1719 års konungaförsäkran art. 8; nu R. F. § 36). I dylikt fall blir det nödvändigt att i strafflagen kriminalisera åtmin- stone alla sådana tjänsteförseelser, hvilka anses böra medföra afsättning. Men den svenska straff- lagen har icke stannat därvid, utan äfven där- utöfver i gemen straffbelagt ämbets- och tjänste- mäns förseelser i sitt ämbete, äfven sådana, som den ansett allenast böra medföra suspension eller böter, i sista hand genom de generella straffbestäm- melserna i Straffl. 25 : 16 och 17. De brott, som af lagarna behandlas som ämbets- brott, äro dels sådana, som endast innefatta bry- tande af rättsregler, hvilka gälla speciellt för ämbetsmän, s. k. rena eller egentliga ämbetsbrott, t. ex. orätt dom (i Straffl. 25 : 1), obehörig af- kortning af utskylder (i Straffl. 25 : 10), dels sådana, som i sig innesluta ett s. k. delictum com- mune, d. v. s. ett brytande mot rättsregler, som gälla för medborgare i genien, s. k. blandade eller oegentliga ämbetsförbrytelser, hvilket t. ex. är fallet med ämbetsmans försnillning i ämbetet (Straffl. 25 : 11). Den svenska allmänna straff- lagen har ej i samma grad som andra strafflagar upptagit sistnämnda slag af ämbetsförbrytelser till särskild behandling, utan nöjt sig med att äfven för svårare fall af sådana gärningar (i 25: 16 och 17) allenast föreskrifva förlust af ämbete och vid sidan däraf låta ett efter de vanliga bestraffnings- reglerna utmätt straff inträda för det delictum com- mune, som gärningen innefattar, konkurrera med nämnda påföljd enligt regeln i Straffl. 25 : 18. Subjekt för ämbetsbrott är enligt svensk lag i första rummet ämbetsman i inskränkt mening; och hvad därmed skall förstås är angifvet i Straffl. 10 : 1. Men därutöfver utsträckas straff- bestämmelserna för ämbetsbrott genom stadgandet i 25 : 22 till att gälla äfven "dem, som äro satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna af konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter; de tjänstemän, som under ämbets- eller förvaltnings- myndigheterna lyda, och andre, som förordnade äro att ämbete eller tjänsteärende förrätta". För vissa offentliga funktionärer gäller emellertid sär- skild lagstiftning, så att Straffl. kap. 25 endast i kraft af i denna lagstiftning gifven hänvisning till detsamma äro å dem tillämpliga. Så är förhållan- det med statsrådets ledamöter, hvilka uteslutande äro underkastade bestämmelserna i ansvarighetsla- gen för statsrådets ledamöter af 1810, de funktio- närer, som lyda under strafflagen för krigsmakten i fråga om de förbrytelser, som där sägs; vidare statskyrkans präster, som uteslutande äro under- kastade straffbestämmelserna i prästerliga straff- lagen af 1889. Vid sidan af de i Straffl. kap. 25 gifna straff- bestämmelser för ämbetsbrott, som skola tillämpas af domstol, finnes emellertid äfven i Sverige en disciplinär bestraffningsrätt för öfverordnad myn-