1209 Ämneskonferens-Ämnesomsättning 1210 åtminstone vid Emmån. Det namnes blott i två bekanta handlingar (af 1393 och 1400). Ämneskonferens, pedag., sammanträde vid all- männa läroverk, Högre lärarinneseminarium m. fl. undervisningsanstalter mellan lärare i samma ämne; de kallas därtill af rektor inom tre veckor efter början af hvarje termin. Protokoll föras därvid och insändas af rektor till Skolöfverstyrel- sen innan resp. 15 okt. och 15 febr. Konferensen har att i enlighet med stadgad läroplan bestämma kurser för hvarje klass eller ring, uppgöra plan för ämnets metodiska behandling, af ge förslag om nya läroböcker samt om inköp af böcker, material o. d. samt af ge förslag om frivilliga laborations- öfningar, om uppdelningen i kl. l-3 af tysk grammatikkurs och kristendomskurser, val af psal- mer m. m, J. C. Ämneslärare (Ä m n e s l ä r a r i n n a), en vid allmänna läroverk m. fl. undervisningsanstalter anställd person, som uppehåller undervisningen i läsämnen, sålunda vid allmänna läroverken rek- tor, lektorer, adjunkter, och (vid samskola) första lärarinna och lärarinnor, dessas vikarier samt extra och t. f. lärare eller lärarinnor. I motsats till dessa stå öfningslärare (öfningslärarin- nor). Se of ni n gsäm n en. J. C. Ämnesnamn, språkv. Se Kollektiv och N om e n, sp. 1137. Ämnesomsättning, fysiol. En lefvande varelse står i ett ständigt ämnesutbyte med sin omgifning (jfr L i f). Den upptar vissa ämnen och af ger andra. I dess inre måste således vissa kemiska processer antas ega rum, och dessa processer har man betecknat med ordet ämnesomsätt- ning. Samma åskådningssätt kan tillämpas jäm- väl på cellerna (se Cell), som uppbygga djur- eller växtorganismen och föra sitt till en viss grad s j älf ständiga lif inom densamma. Man brukar i öfverensstämmelse härmed skilja mellan den totala och den intermediära ämnesomsättningen. Den förra afser kroppen i dess helhet och utgör så att säga slutresultatet af de intermediära omsättnin- garna i de särskilda väfnaderna. Ämnesomsättnin- gen omfattar dels ett uppbyggande - syntes (se d. o.) - af de sammansatta organiska sub- stanser (ägghvitämnen, fett och kolhydrat m. m.), som ingå i de olika väfnaderna, dels klyfnin- gar och sönderfall af kroppssubstanserna. Uppbyggandet har man af gammalt kallat assi- milation (se d. o.), hvarmed man emellertid förstår ej enbart de kemiska synteserna, utan jäm- väl tillkomsten och bibehållandet af den anatomiska strukturen i samband med de nybildade ämnenas aflagring. Sönderfallsprocesserna betecknades förr med uttrycket desassimilation. Sedan man emellertid funnit, att sönderfallet i stort sedt för- löper som en oxidation - upptagande af syre och afgifvande af kolsyra och vatten m. m. -, ha dessa processer sammanfattats under benämningen förbränningen i organismen, ett uttryck, som här- leder sig från Lavoisier (se denne). Ämnesutbytet med omgifningen kan sägas gå i motsatt riktning hos växter och djur. De förra uppta oorganiska ämnen kolsyra, vatten, nitrat och af ge syre. De senare äro för sin näring hän- visade till of van anförda organiska substanser, som i sista hand härstamma från växtvärlden. De uppta syre och afge kolsyra och vatten samt en del kväfvehaltiga ämnen (urinämne, urinsyra m. fl.), som af olika bakterier slutligen öfver- föras till nitrat (se Salpeterbakterier) eller till atmosfäriskt kväfve. Svamparna (se d. o.) kunna anses inta en medelställning mellan växter och djur, i det att de assimilera oorganiskt kväfve - ur nitrat eller ur atmosfären (se Kväfve- bakterier) -, men för sitt behof af kol äro hänvisade till organiska substanser. - I växternas ämnesomsättning öfverväga de organiska synteserna öfver sönderfallsprocesserna, hos djuren eger ett motsatt förhållande rum - en skillnad, som sär- skildt framträder, då läsprocesserna betraktas från energetisk synpunkt (se Energi). De organiska synteserna äro endotermiska processer, sönderfallsprocesserna exotermiska (se Kropps- värme och Termokemi). Den i kvantita- tivt hänseende viktigaste syntesen hos växten är stärkelsebildningen (se Stärkelse) i de gröna växtdelarna. Den kan betraktas som en inmagasi- nering af den från solen utstrålande ljusenergien i form af kemisk energi. Näringsupptagan- det hos djuren innebär en tillförsel af kemisk energi som vid djurets olika förrättningar öfverföres i värme eller mekaniskt arbete. Fullföljes denna tankegång, kunna växter och djur betraktas som seriekopplade företeelser i det materiens resp. ener- giens kretslopp, som man föreställer sig utgöra världsprocessen. Studiet af ämnesomsättningen hos människa och djur har såsom grundval för näringsläran ett myc- ket stort praktiskt intresse. Man söker i första hand fastställa kroppens inkomster och utgifter. De förra utgöras af de med födan tillförda näringsämnena (se Födoämnen) samt det genom lungorna upptagna syret, de senare omfatta tarmuttömningar (se E x k r e m e n t), urin (se d. o.), kolsyra och vatten i utandningsluft och hudutdunstning samt hvarjehanda tillfälliga ut- söndringar, såsom mjölk, slem m. m., äfvensom för- luster från huden, såsom hår och naglar. De i kroppens utgifter ingående ämnena kunna fördelas på följande grupper: 1) Af f all, ämnen, hvilka utsöndras från kroppen i samma form, som de upptagits, och alltså ej ingått i "ämnesomsätt- ningen". Hit höra i främsta rummet födoämnes- resterna i tarmuttömningarna. I praktiken måste man emellertid räkna tarmuttömningarna i sin helhet som affall. 2) Förbränningspro- dukter: kolsyra, vatten, urinämne, urinsyra m. fl. kväfvehaltiga ämnen i urinen. Ägghvitäm- nena, antar man schematiskt, klyfvas i en kväfve- haltig del, som utsöndras med urinen, och en "kväfvefri rest", som i likhet med fett och kol- hydrat oxideras till kolsyra och vatten. Kväfve- mängden i urinen utgör alltså ett mått på ägg- hvitförbränningen i kroppen. 3) Substansför- lust, omfattande ämnen, som bildats i kroppen i likhet med förbränningsprodukterna, men som till sin sammansättning öfverensstämma med kropps- substanserna. Hit höra t. ex. mjölkens bestånds- delar. Utelämna vi den sista posten såsom varande till- fällig, kunna vi uppställa följande schema för den totala ämnesomsättningen under en period (dygn,