1245 Ärekränkning 1246 ringaktning för denne hos andra människor. Straff- bestämmelser för sådana handlingar återfinnas i alla strafflagar. Hvilket det intresse är, som därvid skyddas, är en svår och mycket omtvistad fråga. Säkert är, att svaret å densamma måste utfalla olika för olika tider, ofta äfven med afseende på samma tid olika för olika länder. Hvad nuv. svensk rätt beträffar, torde denna icke under verk- lig ärekränkning hänföra andra gärningar än sådana, hvilka innebära ett angrepp på en persons intresse att betraktas och behandlas såsom on enligt en samhällelig genomsnittsmåttstock oför- vitlig samhällsmedlem. Hvad som endast och alle- nast innefattar ett underkännande af en persons begåfning, kunskaper, yrkesskicklighet o. s. v. blir icke utan vidare att anse som någon äre- kränkning. Ej heller eljest blir en gärning äre- kränkning blott därför, att den inverkar eller är egnad att inverka irriterande på en annan per- sons själfkänsla, som t. ex. då man intensivt stirrar på en person på gatan eller ritar bilder på annans husvägg. - Som en särskild svårare art af ärekränkning framhålla lagarna vanligen den form däraf, som kallas förtal. Därmed förstås ett påstående om ett bestäm dt, för annan person ned- sättande faktum, hvilket påstående f ramställes till eller i närvaro af andra personer än denne. Svenska Straff l :s ärekränkningskapitel (16 kap.) egnar åt förtalet två §§, af hvilka den ena, § 7, handlar om beskyllningar för brott, den andra, § 8, om utsättande af rykte om gärning eller last, som ej är straffbar enligt lag, men eljest menlig för någons ära, goda namn och medborgerliga anse- ende. Svenska lagen begränsar således förtals- brottets område till beskyllningar för nedsättande handlingar af annan. I sistnämnda § talas där- jämte om den, som utsätter rykte emot annan om gärning, som är menlig för hans "yrke, näring eller fortkomst", och, för såvidt därvid äfven af ses rykten, hvilka ej äro nedsättande i of van angifvet hänseende, straffas här något, som i själfva verket faller utanför ärekränkningsbrottets område. - Med hänsyn till den yttre form, hvari ärekränk- ningen eger rum, plägar man i fråga om öfriga former af ärekränkning skilja emellan verbal- in jurier, som ske i ord, realinjurier, som ske medelst handgripligheter, samt symboliska injurier, som ske genom bilder eller åtbörder. - I afseende på gärningens inre sida har man af ålder inom teorien fordrat s. k. animus injuriandi, och denna fordran är fullt riktig, såvida därmed endast för- stås, att gärningsmannen skall vara medveten om sin gärnings egenskap att innefatta kränkning af annans ära. Däremot behof ver motivet ingalunda vara en önskan hos gärningsmannen att själf visa eller hos andra väcka ringaktning för den person, som är föremål för ärekränkningen. Äfven den begår t. ex. ärekränkning, som för att vinna ett vad riktar ett ärekränkande tillmäle till en per- son, hvilken han i själfva verket alls ej vill något ondt. I fråga om förtalsförbrytelserna uppställa dock lagarna ofta kraf på en särskild skadeafsikt. - Straffet för ärekränkning kan hos oss vid svårare former af förtal bli straffarbete, men är i allmän- het fängelse eller böter (som här kunna gå upp till 1,000 kr.), i lindriga fall till och med blott böter. I regel kan detta brott åtalas blott af måls- eganden själf. I främmande rätt kan däremot ofta i större utsträckning än hos oss äfven allmän åklagare föra talan efter angifvelse af målsegan- den. -. Ett mycket omstridt spörsmål vid förtals- brottet är, hvilken betydelse det framställda på- ståendets sanning skall ega för detsammas straff- barhet. Emot hvarandra stå här ett allmänt sam- hällsintresse, som, åtminstone i betydande utsträck- ning, kräfver, att framställandet af sanna påståen- den icke belägges med straff, och å andra sidan den enskilde medborgarens intresse, att icke pri- vatlifvets intimiteter skola kunna strafflöst dragas inför offentligheten. Sistnämnda intresse beaktas äfven i de lagar, som principiellt bestraffa endast osanna påståenden, i så måtto, att de alltid lägga bevisskyldigheten för påståendets sanning å svaran- den i ärekränkningsprocessen. Denne straffas alltså, därest han icke mäktar prestera dylikt bevis. Icke ens ett ursäktligt antagande, att påståendet var med sanningen öfverensstämmande, befriar honom från straffet. Men därmed anse dessa lagar ock hän- synen till privatlifvets helgd tillräckligt beaktad. Denna ståndpunkt inta bland oss närliggande länder särskildt Tyskland och Danmark. Andra lagar ha, särskildt under inflytande af franska rätten, gått än längre i riktning af sistnämnda intresses tillgodo- seende, i det att de öfver hufvud afstänga svaranden från rätten att föra dylikt bevis eller åtminstone i viss mån inskränka hans befogenhet i detta hänseende. Särskildt går svenska Straff l. myc- ket långt i denna riktning. Den medger sådan bevisning allenast i fråga om beskyllningar för brott, och det enda tillåtna bevismedlet är där- vid en dom, hvarigenom den ifrågavarande per- sonen förklarats skyldig till brottet. Har brottet ej varit föremål för domstols prof ning, kan under vissa förutsättningar beviljas uppskof med äre- kränkningsmålet, på det att den tilltalade må bli i tillfälle att åvägabringa en dom, som visar san- ningen af hans beskyllning. I andra fall af ärekränkning är hvarje bevisning om det ned- sättande påståendets sanning svaranden helt för- bjuden enligt svensk lag. - Mot dylika bevis- förbud ha i nutiden mycket vägande invänd- ningar blifvit gjorda. Först och främst åberopar man den praktiska omöjligheten att i verkligheten effektivt genomföra dem. Man kan visserligen på denna väg förhindra svaranden att höra vittnen ang. sanningen af påståendet i fråga, men man kan ofta icke förhindra att på annan väg, t. ex. genom parts muntliga eller skriftliga andraganden, åtskil- ligt dylikt bevismaterial införes i processen. Vi- dare åberopar man obilligheten uti att afstänga svaranden från rätten att föra bevis angående en tillvitelses sanning, då man icke afstänger och svår- ligen kan afstänga käranden att föra bevis om dess osanning, enär detta ju ofta kan utgöra en viktig omständighet vid straffets bestämmande. Slutligen åberopar man, att dylika bevisförbud medföra ett otillräckligt rättsskydd för den verk- ligt oförvitlige medborgarens heder. Den bestraf- fade svaranden kan alltid göra gällande, att han blifvit fälld därför, att han icke tillåtits bevisa sanningen af sitt påstående. Icke ens en fällande dom medför därför under sådana förhållanden någon tillräcklig upprättelse för den verkligt oförvitlige,