1247 Ärelöshet-Ärfdabalken 1248 kunna lagens straffbestämmelser göras tillräckligt allvarliga, då meningen är, att de skola bringas till användning oberoende af, om påståendets san- ning kunnat af svaranden bevisas eller ej. Följden af sanningsbevisets afklippande blir därför lätte- ligen att den, som "har rent mjöl i påsen", hellre afstår från att påkalla lagens rättsskydd för sin ära, medan den, som vet med sig, att beskyll- ningen är sann, gärna använder den möjlighet till åtminstone delvis upprättelse i det allmänna om- dömet, som genom bevisförbudet erbjudes honom. Det torde icke kunna bestridas, att dylika tenden- ser gjort sig gällande äfven i vårt land. - I nyare lagstiftning har man därför sökt inslå på en medelväg och upprätthållit bevisförbudet endast i fråga om "offentligen framställda meddelanden ang. sådana privatlifvets förhållanden, som icke beröra något offentligt intresse", eller ock, såsom den norska strafflagen, helt upphäft detsamma, men tillika uppställt en särskild lägre straffbe- stämmelse för den, som "genom offentliga med- delanden stör privatlifvets fred", oberoende af, om dessa äro sanna eller ej. Den förstnämnda utvägen är i så måtto otjänlig, att den af skäl, som förut anförts, likvisst inskränker den, särskildt för oförvitliga män i offentlig ställning, ofta värde- fulla möjligheten af att vid allt slags förtal vinna största möjliga upprättelse i det allmänna omdömet. Denna olägenhet är icke förbunden med den norska lagens anordning. Huruvida åter det särskilda straff bud densamma uppställt för "offentliga medde- landen, som störa privatlifvets fred", är af något större värde, får anses ovisst. Den, som på dylikt sätt angrips till sin ära, har ju nämligen alltid jäm- väl möjligheten att yrka ansvar för verklig ärekränk- ning och därmed erbjuda svarande ett tillfälle att föra sanningsbevis; och en underlåtenhet att anlita denna utväg kan då lätteligen leda till, att ett ådömdt straff för "störande af privatlifvets fred" icke medför den upprättelse, på hvilken en oförvitlig medborgare har anspråk. - Oberoende af lagens allmänna regler om sanningsbevisets förande gäller slutligen, att den, som har en rätts- plikt att uttala sig om en annan, måste anses fri från ansvar för ärekränkning, så framt det icke visas, att hans påståenden äro osanna; äfvensom att i de fall, då lagens regler väl icke ålägga en dylik rättsplikt, men likväl antingen uttryck- ligen inrymma eller åtminstone måste anses förut- sätta en befogenhet för vederbörande att om annan uttala sanna omdömen, straffrihet får anses inträda icke blott, då påståendets sanning af honom be- visas, utan äfven då det af honom ådagaläggs, att han ursäktligt antagit, att påståendet var med sanningen öfverensstämmande. N. S-g. Ärelöshet. Se Infami och Vanfrejd. Äreminne, en numera urmodig form af akademisk vältalighet, utgörande en karakteristik af någon stor man med ensidigt lofprisande af hans förtjänster och öfverskylande af hans fel samt med uppbjudande af all retorisk konst och utsmyckning i framställningssättet. Äreminnets ursprung kan spåras tillbaka till antiken. Enligt Diodoros Siculus var det i Egypten öfligt, att prästerna höllo inför det församlade folket loftal öfver aflidna konungar. Hos grekerna firades i kollektiva högtidstal krigare, som stupat för fosterlandet (t. ex. Perikles' tal öfver de förste atenare, som föllo i Peloponnesiska kriget), och hos romarna höllos minnestal öfver enskilda framstående personer (t. ex. af Valerius Publicola öfver Brutus, af Antonius öfver Cæsar, af Nero öfver Claudius, af Marcus Aurelius öfver Antoninus, hvilka tal emellertid icke bevarats till eftervärlden). Jämväl som rent litterärt och retoriskt arbete var äreminnet icke främmande för de gamle (se Panegyrik), och retorerna i Rom ända till slutet af 500-talet funno i panegyriken en säker väg till rykte och de stores gunst. Efter akademiers instiftande i det nyare Europa kom äreminnet till heders, hufvudsakligen i den form det hade fått under senromerska tiden, och gjordes till föremål för akademiska pristäflingar, i synnerhet i Frankrike. Sedan vältaligheten där länge strött underdånigt smicker för Ludvig XIV, egnade man den i stället åt prisandet af den klassiska forntidens ryktbara män, och arten bragtes till fulländning af A. L. Thomas (1732--85). Hos denne var en stoisk kärlek till frihet och dygd uppdrifven till en permanent hänförelse, som yttrar sig i en entonigt ståtlig och högtrafvande stil, ett hopande af abstrakta uttryck och konstlade omskrifningar, med undvikande af att nämna tingen vid deras rätta namn. Stilen utmärkes därjämte af sentensrikedom och utarbetning i de minsta detaljer. Arten kom högt i anseende, emedan den lämpade sig för framställning af upplysningsfilosofiens läror i en högtidlig och förnäm form. I Sverige odlades den först af A. J. von Höpken, men fick insteg i synnerhet genom Svenska akademien; Gustaf III vann själf stora priset med sitt äreminne öfver Torstenson, och kort därefter bragtes arten till fulländning af Lehnberg (se denne). Äreminnet hade ett estetiskt, idealiserande syfte, vida skildt från den osminkade historiska framställningens. Fylld af vördnad för sitt föremål, ville loftalaren icke uppehålla sig vid skuggsidorna, men framställa det betydelsefulla hos en stor man, renadt från tillfällighetens slagg. Emellertid är det svårt att vara i extas ett helt minnestal igenom, utan att detta sker på bekostnad af natur och sanning. Det vardt följaktligen af nöden att hämta anledningar utifrån, att införa episoder, målningar och liknelser, så att lätt nog formen blef förmer än innehållet. E. F-t. Ärenpris, bot. Se Veronica. Ärentuna, socken i Uppsala län, Norunda härad. 3,486 har. 814 inv. (1921). Ä. utgör ett pastorat i Uppsala stift, Norunda kontrakt. Äreport. Se Triumfbåge. Ärfdabalken (fsv. ærfþar-, arfþar-, ærfþa balker), jur., den afdelning af 1734 års lag, som i 23 kapitel behandlar ämnena arf, testamente och förmynderskap. Också de gamla svenska lagarna ha, såvidt de äro indelade i balkar (se Balk 2), i allmänhet särskild ärfdabalk, likvisst blott innefattande den egentliga arfsrätten (ærfþ), hvaremot de fordom ganska knapphändiga bestämmelserna ang. testamente och förmyndarskap till största delen återfinnas i andra balkar. Sedan förmynderskaps- och testamentsrätterna, till följd af ändrade förhållanden och vacklande praxis, närmare utvecklats genom särskilda förordningar, hänförde Lagkommissionen (se d. o.), efter någon tvekan, stadgandena ang. testamente och förmynderskap till