ärfdabalken, så att denna redan i kommissionens första förslag 1690 erhöll det innehåll, som den sedermera bibehållit såväl i kommissionens följande förslag som i 1734 års lag. Bland de förordningar, som efter 1734 års lags tillkomst medfört väsentliga ändringar i ärfdabalken, märkas k. förordn. 19 maj 1845 ang. lika arfsrätt för man och kvinna samt ang. ändrad lydelse af 3:e kap. om bak- och sidoarf; k. förordn. 18 sept. 1862 ang. urarfvagörelse m. m., till följd hvaraf 10:e kap. ("Huru gäld vid dödsfall gäldas bör") upphört att gälla; k. förordn. 21 dec. 1857 ang. hvad i testamente gifvas må, m. m., hvarigenom §§ 1-5 i 17:e kap. upphäfts; lagen 18 april 1884, hvilken är den sista af de tre författningar, som i följd ersatt 23:e kap:s föreskrifter ang. förmyndares redovisningsskyldighet; vidare lagen 12 nov. 1915 samt de s. k. barnlagarna (se d. o. Suppl.) 14 juni 1917, genom hvilka 8:e kap. upphäfts och de utomäktenskapliga barnens arfsrätt och underhållsanspråk reglerats; slutligen två lagar 11 juni 1920, som stadgat arfsrätt för efterlefvande make samt i anslutning till nya Giftermålsbalken (se d. o. Suppl.) ändrat åtskilliga regler om arfskifte och förmynderskap. Arbetet på en revision af ärfdabalken i dess helhet pågår alltjämt inom Lagberedningen (se d. o., äfven i Suppl.), som 1921 framlagt första delen af sitt förslag till sådan revision, innefattande förslag till lag om förmynderskap m. m. - Det mest betydande, hela ärfdabalken omfattande arbete, som hittills utkommit, är Nordling, "Föreläsningar öfver Ärfda Balken" (1872; 3:e uppl. 1885). - Liksom i Sverige, kvarstår äfven i Finland ärfdabalken delvis i gällande kraft. Se härom Chydenius, "Lärobok i finsk arfs- och testamentsrätt" (1910; 2:a uppl. 1913). -s N. (C. G. Bj.) Ärftlig belastning. Se Anlag. Ärftlig besittningsrätt (till jord). Se Åborätt. Ärftlighet, biol., det samband mellan släktleden, hvars tillvaro bevisas därigenom, att hos alla organismer afkomman i mer eller mindre hög grad liknar föräldrarna. Ärftlighet i biologisk mening måste noga skiljas från arf i öfverförd bemärkelse (arf af egodelar eller annat, som öfverlämnas från det ena släktledet till det andra) samt från "falsk ärftlighet", d. v. s. arf genom smitta, tradition e. d. Det finns eller har åtminstone funnits två skilda åsikter om ärftlighetens natur. Enligt den ena ärfver afkomman föräldrarnas egenskaper därför, att individens egenskaper öfverföras till dess könsceller och således äfven till afkomman. Denna uppfattning af ärftligheten som en öfverföringsprocess, som uttalades redan af Hippokrates, är ej blott den vanliga lekmannauppfattningen, utan har äfven varit rådande i vetenskapen (Darwin och många senare forskare), men är numera slutgiltigt vederlagd. Hvad är det, som går i arf? Modifikationer. För att förstå den moderna uppfattningen af ärftligheten måste man först göra klart för sig, hvad det är, som ärfves. Det är därvid lätt att fastställa, att det, i motsats mot hvad öfverföringsteorien förutsätter, ej alls är de personliga egenskaperna, som gå i arf. Det finns, för att ge ett enkelt och ofta anfördt exempel, en primula (Primula sinensis), som under vanliga förhållanden har röda blommor. Om en ung planta ställes i ett varmt växthus, får den hvita blommor i st. f. röda och blir lik en hvitblommande ras af samma växt. Det ser ut, som om värmen hade förändrat växtens natur, men detta är ej fallet; om plantan flyttas tillbaka till rumstemperatur, bli de nya blommorna röda, och fröna ge afkomlingar med röda blommor, äfven om moderplantan tillbragt hela sitt lif i värme och därför aldrig haft annat än hvita blommor. Hvad som går i arf är alltså ej egenskapen röd blomfärg, utan en förmåga att vid lägre temperatur bilda röda, vid högre temperatur hvita blommor. På samma sätt äro hos alla växter och djur de personliga egenskaperna ej fasta och oföränderliga, utan resultatet af en samverkan mellan organismens inre konstitution och de yttre förhållandena och växla alltefter dessas beskaffenhet. Samma växt får ju ett helt olika utseende i mager och i kraftigt gödslad jord. Om en maskrosplanta delas i två stycken och det ena flyttas till en fjälltrakt, förändras det i nästan alla egenskaper (fig. 1). Fig. 1. Delar af en och samma maskrosplanta, den nedre växande på låglandet, den öfre i en fjälltrakt. (Efter Baur.) Råttor och möss få längre svansar i värme än i köld. Människans hudfärg är mörkare om sommaren än om vintern. Organismerna äro alltså böjliga. Personliga förändringar, som på detta vis framkallas genom de yttre förhållandenas inverkan på individen, kallas modifikationer. Förändringen från röd blomfärg till hvit hos primulan är en modifikation; den lilla maskrosplantan i fig. 1 är en modifikation af en vanlig maskros o. s. v. Hvad som går i arf är således