ej den personliga egenskapen, reaktionen, utan det karakteristiska sättet att reagera mot de yttre inflytelserna (reaktionsnormen). Fenotyp och genotyp. Redan dessa fakta visa, att en växts eller ett djurs utseende och öfver hufvud personliga egenskaper ej ge några säkra upplysningar om dess verkliga natur, om de ärftliga anlagen. En individs eller en samling individers personliga prägel, ur hvilken man ej kan draga några säkra slutsatser om den ärftliga konstitutionen, kallas "företeelsetypen", fenotypen. Under den skiftande ytan finns det en inre grundval för egenskaperna, något, som gör en organism till det den är och bestämmer dess reaktionssätt. Denna grundval, sammanfattningen af de inre, osynliga anlagen, kallas "anlagstypen", genotypen (dessa viktiga begrepp ha formulerats af W. Johannsen). Det är ärftlighetsforskningens (genetikens) mål att tränga igenom ytan och genom undersökningar öfver individernas afkomma draga slutsatser om både dennas och föräldrarnas ärftliga anlag eller genotypiska konstitution. Äro förvärfvade egenskaper ärftliga? Denna fråga, om hvilken länge häftiga strider ha stått, har genom den moderna ärftlighetsforskningen erhållit ny belysning. Uttrycket "förvärfvad egenskap" är något oklart och mångtydigt, bl. a. därför, att de yttre förhållandena kunna förändra själfva könscellerna. Sådana förändringar kunna vara ärftliga (se nedan). Vanligen menar man med förvärfvade egenskaper personliga egenskaper, som förvärfvats af individen genom de yttre förhållandenas inverkan eller genom öfning eller brist på öfning af organen, d. v. s. modifikationer. Sådana äro enligt den moderna ärftlighetsforskningens uppfattning ej ärftliga. Om egenskaperna öfverfördes på könscellerna, skulle tydligen modifikationer vara ärftliga, men nu veta vi ju, att det ej alls är de personliga egenskaperna, som gå i arf. En genom värme från röd till hvit förändrad primula får, som vi sett, en afkomma, som vid lägre temperatur har lika röda blommor som vanligt; på samma sätt förhåller det sig i alla öfriga noggrant undersökta fall. Öfvertygande bevis för att modifikationer ej äro ärftliga ha vunnits genom nedan nämnda undersökningar. Populationer och rena linjer. Vid ytliga undersökningar har man ofta trott sig iakttaga, att genom miljöns inverkan förvärfvade egenskaper eller m. a. o. modifikationer äro ärftliga. En felkälla, som härvidlag ofta inverkat, är, att man ej undersökt ett enhetligt material, utan en blandning af flera ärftligt olika sorter; de yttre inflytelserna åstadkomma då ett urval bland dessa sorter. Inom ett enhetligt material, där alla individer ha samma ärftliga konstitution, sker ingen förändring. De vackraste bevisen härför ha lämnats genom W. Johannsens berömda experiment med bruna bönor. Om man mäter en samling bönor, tillhörande samma "sort", skall man finna, att storleken växlar ganska starkt. Medelstora bönor äro vanligast; både större och mindre bönor äro sällsyntare, allt sällsyntare, ju större resp. mindre de äro. Detta står i samband med att växlingen, variationen, delvis beror på de yttre betingelsernas modifierande inverkan; vanligen inverka både gynnsamma och ogynnsamma faktorer, och de flesta bönorna bli därför hvarken särskildt stora eller särskildt små. Variationen kan åskådliggöras grafiskt medelst en s. k. variationskurva, som är högst på midten och sjunker likformigt åt båda hållen; om bönorna sorteras i profrör efter sin storlek, får man en grof bild af variationskurvan, jfr fig. 2. (En särskild vetenskap, variationsstatistiken, undersöker organismernas variation med

Fig. 2. Storleksvariationen i 5 rena linjer af bönor (A--E); nedtill en blandning af de 5 linjerna. (Efter Johannsen.)

matematiska metoder.) Om man nu sår ut dels ett antal stora, dels ett antal små bönor, så ge i de flesta fall de förra en afkomma med i genomsnitt större bönor än de senare; fortsätter man urvalet i ännu ett släktled, så kan man troligen framkalla en ytterligare förskjutning af genomsnittsstorleken. Det ser alltså ut, som om den personliga egenskapen, bönornas storlek, ginge i arf och som om man genom urval (selektion) kunde förändra den i den ena eller andra riktningen. Denna slutsats är dock felaktig. Om man sår ut en enda böna och låter den nya plantan fortplanta sig genom själfbefruktning, så har ett urval i dess afkomma ingen verkan; i hur många generationer man än till