substansförlusten. Denna väfnad undergår sedermera en skrumpning och öfvergår till bindväf och ärret är färdigt. Ärrskrumpningen vållar många olägenheter. Särskildt bekanta äro de vanställande ärren efter brännskador, i hvilka fall ärrskrumpningen kan hämma rörligheten i en ledgång. För att undvida ärrskrumpning i huden brukar man täcka det granulerande såret med hud, tagen från annat ställe ("transplantation", se d. o.). Ärrbildning i matstrupen, tarmen och urinröret kan förorsaka tilltäppning af passagen och i sammanhang därmed vålla svåra rubbningar. Ärrbildning i ögats hornhinna ger anledning till ogenomskinliga hvita fläckar. Jfr Sårläkning. J. E. J-n. Ärrtatuering. Se Tatuering. Ärrväf, med. Se Sårläkning. Ärtbaggen 1. Ärtsmygen (Bruchus 1. Låna pisorum L.), zool. Se Fröviflar och pl. l till art. Landtbrukets skadeinsekter. Ärtbalja, löt. Se B a l j a. Ärtbenet, zool. Se Hästen, sp. 177, fig. l : 31. Ärtbuske, bot. Se Caragana. Ärtböna, bot., namn på Cajanus indicu$, en till fam. Leguminosæ, underfam. Papilionatæ, hö- rande upprat halfbuske med trefingrade blad och gula, oftast purpurstrimmiga blommor i klasar, som antagligen härstammar från Afrika och nu odlas öfverallt i tropiska länder. De ärtstora fröna användas på samma sätt som våra ärtor. G. L-m. Ärtemark, socken i Älfsborgs län, Vedbo härad. 17,172 har. 3,717 inv. (1921). Ä. utgör ett pastorat i Karlstads stift, Norra Dals kontrakt. - Dialekten i Ä. är behandlad i E. Noreens "Ärte- marksmålets ljudlära" (1915). Ärter, trädg. De i trädgårdarna odlade ärt- sorterna härstamma dels från Pisum arvense, åkerärten, igenkännlig på färgade blommor, en purpurviolett fläck på bladstiplerna och fröskalets mörka, prickiga eller fläckade yta, dels från P. sativum, gul ärt en, med hvita blommor, helt gröna blad och gula eller ljusgröna, enfärgade frön. Ärtsläktet, Pisum, omfattar 6 arter i Medel- hafsområdet och Yäst-Asien, hör till fam. Legu- minoso, af d. Papilionatæ, och är n¾ra släkt med Lathyrus. Trädgårdsärterna, som skördas, innan fröna mognat, lämpa sig särdeles väl för ett svalt och fuktigt klimat, hvarför de ofta ge ännu bättre afkastning i Norrland än i södra Sverige. Man skiljer mellan sockerärter och sprit- ärter. De förras fruktvägg är åtminstone på ett yngre stadium alltigenom af lös byggnad, och man äter därför hela baljorna ("ärtskidor"), innan fröna hinna bli för stora. De mogna baljorna igenkännas därpå, att fruktväggen hopsjunker och tämligen tätt omsluter hvarje frö. Mest odlade sorter al sockerärter äro sabelsockerärter och grå jätte (den senare tillhörande åker- ärterna). Den inre delen af fruktväggen hos sprit- ärterna (alla tillhörande gulärten) är seg och pergamentartad, hvarför endast fröna kunna ätas. Efter dessas beskaffenhet indelar man spritärterna i märgärter (märgspritärter) med soc- kerrika, vid mognandet mer eller mindre kantiga frön, och vanliga spritärter med mera mjöliga, stärkelserika, vid mognandet släta och trinda frön. Märgärterna äro mest välsmakande, och de vanligaste sorterna bland dem äro stens- ärten, Witham wonder, Non plus ultra och Fairbeards nonpareil (småfröig konservärt). Bland vanliga spritärter odlas Rapid och Dippes maj. Under namn af petits pois verts utbjudas i han- deln konserverade gröna ärter i små bleckburkar, franskt eller svenskt fabrikat. Ryska ärter äro späda, torkade spritärter. Åkerärter tillagas ofta som s. k. släpärter. Viktoriaärter äro ska- lade och polerade gula ärter. Ärter malas äfven till mjöl, som under Världskriget ej sällan fick ersätta hvetemjölet i bakelser m. m. Ärternas hemland är Medelhafsområdet. Gula ärter odla- des af grekerna och i synnerhet af romarna och spriddes antagligen af de ariska folken både till västra Europa och österut till Indien. I de schweiziska pålbyggnaderna har man påträffat småkorniga ärter. De gröna ärterna äro af yngre datum. I Sverige började ärter odlas under medeltiden och utgöra nu en af våra viktigaste köksväxter. Om ärternas kemiska sammansätt- ning se Födoämnen, sp. 338 och 347 -348. Om angolaärter ^ch jordärter se Voandzeia, om kaffeärter och k i k- ärter se Cicer, om korallärter se d. o., om paternosterärterse d. o., om sparris- ärter se Lotus. Jfr Fodermedel, Grön- gödsling och Ärträtter C. G. D. G. L-m. Ärtfamiljen, bot. SeLeguminosæ. Ärtholmarna (E r t h o l m e n e). Se Kristi- a nsö. Ärtkorf, en sort konserver, som uppfanns af kocken Grúnberg i Berlin ej långt före fransk- tyska kriget 1870-71 och nyttjades i storartad skala till tyska truppernas förplägning under nämnda krig, sedan staten inrättat en fabrik för dess tillverkning i Berlin. Ärtkorf (ty. erbswurst) är sammansatt af tre sorter ärtmjöl (ångkokt, kondenseradt och dubbelkondenseradt), bästa ox- fett, från olja befriadt späck samt lök och olika kryddor till förhöjande af smak och hållbarhet, allt inpressadt i hylsor af pergamentpapper. Korfven måste före förtäringen kokas med vatten; ofta skares den i tärningar och ätes i soppa. Den är ett välsmakande födoämne, som genom sitt be- tydligt höga näringsvärde och sin ansenliga håll- barhet lämpar sig väl äfven för proviantering af fästningar. Ärtmalm, geol. Se S j öm alm. Ärträtter, kokk. (jfr Ärter), äro mycket använda i det svenska köket och äro på grund af sin stora kväfvehalt särdeles närande. Därtill användas både trädgårdsärter och åkerärter, både gula, gröna och grå, dels i sina baljor ("ski- dor"), s. k. sockerärter, dels som spritårter, d. v. s. utkrängda ur baljorna. Ärterna tillredas utom till birätter eller mellanrätter, äfven som soppa, puré (fast eller flytande), både späda och fullmogna, färska och torra eller på annat sätt konserverade ärter. Äfven lens (lins) kan tillredas som ärter. Späda trädgårdsärter (fr. petits pois) äro särdeles läckra. Späda ärter sägas vara till- redda à Vanglaise (på engelskt sätt), när de kokta mjuka läggas upp på varmt fat, med stekt bröd (fr. croútons) rundt omkring. Ä la franpaise tillsättes ärterna med spansk lök eller gräslök, grädde, äggula och grönsakssås. À la flamande äro