bogspröt, å hvilka fördes storsegel, fock, jack, stagfock och klyfvare; de tre förstnämnda seglen voro sprisegel. -- 2. Äldre benämning på joll. -- 3. Karronadäsping, mindre fartyg tillhörande skärgårdsflottan (längd 8,3-10 m., bredd 2-3 m.) och i allmänhet bestyckadt med 1 18 skålpunds eller 12 skålpunds karronad och 2 nickor. -- 4. Galäräsping. Se d. o. 1--4. C. K. S. Äspingsbod, skpsb., äldre benämning på ett örlogsvarfs båtbyggarverkstad. C. K. S. Ässja, ugn för upphettning af ett arbetsstycke för smidning, så anordnad, att detta vid upphettningen är i intim beröring med ett fast, i en murad härd (grop) liggande bränsle, vanligen stenkol, koks eller träkol. Förbränningen sker genom tryckluft, omkr. 200 mm. vattentryck, inkommande genom ett munstycke (forma) antingen vid härdens sida (sidobläster) eller botten (underbläster). Rök och sot utsugas genom en huf eller kåpa (ty. esse, hvaraf ordet ässja uppkommit). Vid ässjans sida är anordnad en s. k. härdho, d. v. s. ett kärl, som för olika ändamål under smidningsarbetet hålles fylldt med vatten. Blästermängden uppgår till 0,3 à 0,5 kbm. pr min., alltefter ässjans storlek, och kolåtgången till 2 à 3 kg. stenkol pr timme för mindre, 7 à 9 kg. för större, beroende på hetsernas antal och temperatur. För utsmidning af smärre stänger kunna beräknas 60--80 kg. stenkol eller 50--70 kg. träkol pr 100 kg. järn, för större stänger och flera hetser ända till 150 kg. stenkol. Upphettning i ässja åstadkommer stor afbränning (6-10 proc.) och är mycket oekonomisk; blott omkr. 3 à 4 proc. af bränslevärdet tillgodogöres. I många fall är den dock oumbärlig. Den äldre typen, i sin enklaste form anordnad med blåsbälg för handdrift, har mångenstädes ersatts med slutna ässjor eller flamässjor, som bilda öfvergång till flamugnar, ofta med flytande eller gasformigt bränsle. Bland speciella typer må nämnas: flyttbara ässjor, t. ex. för uppvärmning af nitar m. m vid bro- och fartygsbyggen, revolverässjor med ugnen vridbar kring en vertikal tapp, ringässjor m. fl. G. S--n. Ätliga grodan, zool. Se Amfibier, sp. 837 och pl. 2. Ätliga svalbon. Se Kinesiska svalbon. Ätliga svampar. Se Näringsväxter samt pl. I och II till art. Svampar. Ätlig jord, mest något slags lera, som af olika orsaker förtäres. Se därom Geofagi (äfven i Suppl.). Ätrafors kraftverk. Se Yngeredsfors kraftaktiebolag. Ätran, vattendrag i Västergötland och Halland, upprinner vid 322 m. höjd ur en mosse å Boareds egor i Gullereds socken, Redvägs härad. Den flyter till en början norrut genom Sörsjön, Nolsjön, Vinsarpsjön och Lönnern under sakta lopp med obetydliga fall, vänder omkr. 2 km. s. om Vartofta järnvägsstation åt s. v. och s. samt inkommer småningom i en bred, af branta höjder innesluten dal, genom hvilken ån, 1--2 m. djup, 6--10 m. bred, med lugnt lopp, endast afbrutet af några kvarnforsar, slingrar sig omkr. 25 km., tills den faller ut i den vackra sjön Asundens norra ända. Efter att ha lämnat Yttre Asunden (164 m. ö. h.) fortsätter ån sitt lopp i sydvästlig riktning genom skogstrakter och upptar vid 126 m. höjd nära Örsås kyrka den från ö. kommande Lillån (65 km.), som själf har flera icke obetydliga tillflöden, samt något längre ned, nära Frölunda kyrka, äfven från ö. en annan Lillå (50 km.), aflopp för sjöarna Visen, Gråsken, Spaden, Fegen, Kalfven och Svansjöarna m. fl. Ån, som genom dessa tillflöden erhållit en betydlig vattenmassa, öfverskrider, fortfarande med jämförelsevis lugnt lopp, vid 105 m. höjd gränsen till Halland. Ådalen blir nu trängre och loppet stridare. Bällforsen har ett fall af 3,5 m., Yngeredsfors (se Yngeredsfors kraftaktiebolag) af omkr. 10 m. Nedanför Räfvigefors med 15 m. fall upptas fr. n. Högvadsån (50 km.) vid 18,5 m. höjd, och genom bördigare, odlade trakter fortsätter ån, där äfven kallad Falkenbergsån, till Kattegatt, som den når vid staden Falkenberg. Laxfiske. Längd 243 km. A. G.* Ätsäri (Äthäri), socken. Se Etseri. Ätt. 1. Odalmannasläkt eller familj i det forntida Skandinavien och på Island. Ättens medlemmar voro med hvarandra förenade till gemensamt bistånd, försvar och ansvar. Om en af dem dräptes, var hela ätten skyldig att hämnas honom (se Blodshämnd) och egde, om förlikning kunde åvägabringas, att mottaga och sinsemellan fördela de böter, som dråparens ätt erlade (se Ättebot). Jorden var visserligen skiftad mellan ättens medlemmar, men vid försäljning hade säljarens släktingar bördsrätt. Om ättledning se d. o. -- 2. Furstlig eller adlig släkt. -- 3. Hvar och en af de tre grupper, i hvilka runraden indelades och som i den äldsta runraden innehöllo 8 "mynder" (se Runor, sp. 1211). Enligt Brate är ordet ätt i denna betydelse icke det fornnord. ott, ætt, familj, utan en afledning af átta, åtta, således = "antal af 8". Ad. N--n. Ättarbot. Se Ättebot. Ättartafla. Se Stamtafla. Ättartal, släktregister; stamtafla (se d. o.). Ättebot (fsv. ættarbot, ættabot), "släktböter", kallas i de fornsvenska landskapslagarna de böter, som af en dråpares släktingar -- eller, om dråparen var en träl, af hans egare -- erlades till den dräptes släktingar. Bötesbeloppet var direkt proportionellt mot släktskapsgraden, så att en släkting erlade (resp. mottog) en dess större summa, ju närmare besläktad han var till dråparen (resp. den dräpte). Ätteboten afskaffades genom Magnus Erikssons stadga i Skara 1335. Ad. N--n. Ättestupa, ett troligen genom misstydning af isl. ætternisstapi, "släktklippan", uppkommet ord. Det isländska uttrycket förekommer blott på ett enda ställe i hela litteraturen, nämligen i den unga och fabelaktiga Gautreks saga, där det förtäljes, att någonstädes i Götaland fanns en klippa med detta namn, från hvilken de af nejdens befolkning, som trycktes af hög ålder eller sorger, störtade sig för att hastigt och utan dödskamp få lämna lifvet. Från denna på 1600- och 1700-talen i Sverige mycket populära och som en god historisk källa betraktade, men i själfva verket fullständigt fantastiska saga förskrifver sig den hos flera historieskrifvare och fornforskare ända in till våra dagar gängse uppgiften, att våra förfäder