Makter (jfr O. Levertin, "Svensk litteratur", I, 1908), likaledes anmärkningsvärd genom sin inten- sitet. ö:s följande alstring omfattar bl. a. roma- nerna Arfvet (1907), Figaros bröllop (1908), Det stora kontoret (1909) och Grand hotell Jesperson (1911), novellerna Allt under himmelens fäste (1906), Fuchsian (1909), Storstrejk (1910), Gru- set grönskar (1911), Komedien (1913), Drömdt och händt (1914), naturskisserna Gråverk och nyckel- blomster (1915), novellerna Den vita kaktusen (1917), romanerna Svindel (s. å.), Familjerna på Brunkeberg (1918) och D:r Mattsons vår (2:a uppl. s. å.), novellerna Mot bottnen (1919), roma- nen A v Bellmans folk (1920) och skådespelet Nils (1910), hvari han själf spelade titelrollen på en landsortsturné. - ö. har till utgångspunkt Strind- bergs realistiska berättarkonst med författarens egen gestalt som ett centrum; han är i regel nästan fotografiskt verklighetstrogen, och åtskilliga figurer äro lätt igenkännliga; hans framställning har kraft och påtaglighet, men saknar finhet och nyanser. Den har utprägladt borgerlig tendens och sysslar gärna med den lägre tjänstemannaklassens förhål- landen. Stockholm är hufvudscenen. R-n B. Öbolandet, liten ö i Trosaviken af Östersjön, omkr. 1 km. s. ö. om Trosa. Öckershultsfallet, fors i Lagan 5 km. nedanför Hornsborgs station å Skåne--Smålands järnväg. Fallhöjden är 2,3 m. och den industriella medelvattenseffekten omkr. 850 hkr. J. V. E. Öckerö. 1. Socken i Göteborgs och Bohus län, Västra Hisings härad. 2,425 har. 5,473 inv. (1921). Annex till Torslanda, Göteborgs stift, Älfsyssels södra kontrakt. Socknen har utom den i bruk varande kyrkan en ödekyrka (sedan 1906). På Ö. kyrkogård finns en krigargraf för 17 engelska och tyska, under Världskriget omkomna matroser, öfver hvilka i maj 1919 en minnesvård restes. Inom socknen äro belägna municipalsamhällena Hälsö, Kalfsund, Knipplan och Hönö-Klåfva. -- 2. En omkr. 3,5 kvkm. stor, kal, delvis klippuppfylld ö i bohuslänska skärgården, i ofvannämnda socken, omkr. 20 km. v. om Göteborg. På ön finnas Ö. saltsjöbad, restaurang, flera sommarbostäder, ett par byar samt Öckerö kyrka. Goda ankarsättningar finnas n. om ön -- dock endast för mindre fartyg -- samt i Stora Kalfsund, som skiljer Ö. från den ö. därom liggande Kalfön. Ön bebos till stor del af fiskare. <tab><tab><tab><tab> 2. G. Brgrn. Öcolampadius. Se Oecolampadius. Öda. Se Aud. Ödberg, Jonas Fridolf, skolman, historiker, f. 14 febr. 1845 i Arnäs, Ångermanland, d. 20 april 1916 i Lidköping, blef 1866 student i Upp- sala, där han 1875 promoverades till filos. doktor på af h. Om den svenske konungens domsrätt före Svea hofrätts inrättande år 161å. I. och utnämn- des 1876 till lektor i historia och svenska vid Skara högre allm. läroverk, där han tjänstgjorde till 1911, 1878-93 som rektor, ö. var en grundlig kännare af 1500-talets och af Västergötlands historia och utgaf en mängd undersökningar och handlingar rörande dessa forskningsområden, dels fristående: Om prinsessan Cecilia Wasa (1896), Tidsbilder ur 1500-talets svenska häfder (s. å.), Om magister Sven Jacobi, den förste protestantiske biskopen i Skara stift (s. å.), Om stämplingarna mot k. Johan III åren 1572-1575 (1897), dels som läroverksprogram: Anteckningar om Högen- skild Bielkes friherreskap Leckö (1892), Om Anders Lorichs (1893) och Om Klas Kursell (1899), dels i stort antal i "Västergötlands fornminnesfören:s tidskr.", af hvilken han redigerado bd I,hftna6-7 (1893), t. o. m. bd 3, hftna 7-8 (1915). I nämnda förenings verksamhet gjorde han dessutom en bety- dande insats som skattmästare sedan 1880 och från 1908 som intendent för dess samlingar, hvilkas utveckling till ett provinsmuseum i större skala och med egna byggnader i Skara han kraftigt befor- drade, bl. a. genom att testamentera 30,000 kr. för ändamålet. Jfr nekrolog och bibliografi i "Västergötlands fornminnesfören:s tidskr.", bd 3, hftna 9-10 (1918). (H. B-n.) Öddö, Norra och Södra, två natursköna, sinsemellan medelst ett smalt näs förenade öar med sammanlagdt 6 kvkm. areal i Tjärnö socken, Göteborgs och Bohus län, innanför Kosterfjorden och omedelbart s. om inloppet till Strömstad. De ha mycket sönderskuren strandlinje, äro uppfyllda af skogklädda, omkr. 50 m. höga bergshöjder, mellan hvilka bondgårdar, fiskarstugor och villor ligga insprängda. Ett 100--200 m. bredt sund samt öarna Valö och Draftö skilja Öddöarna från fastlandet. G. Brgrn. Öde, filos. 1. Sammanfattningen af de händel- ser, som en varelse upplefver under sitt lefnads- lopp till lycka eller olycka. En människas öde bestämmes af hela den mångfald inre och yttre orsaker, som påverka henne, hennes medfödda and- liga och kroppsliga natur, de omständigheter, under hvilka hon lefver, och hennes egna af viljan ledda handlingar. På de sistnämnda lade Schiller hufvudvikten, då han sade: "I ditt bröst äro ditt ödes stjärnor5'". Återigen sammanhanget mellan individen och världsalltet betonas, när man fattar de olika varelsernas öden som uttryck för en för- nuftig världsordning (se d. o.) eller en gudomlig försyn (se d. o.). I strid mot hvarandra stå dessa båda uppfattningar, endast när de uppfattas en- sidigt. -. 2. Uppfattningen af de lefnadsloppen bestämmande orsakerna såsom en själfständig, out- grundlig makt, som härskar öfver allt och ytterst bestämmer äfven människans vilja, ledande den ene till lycka, den andre till olycka. Detta föreställ- ningssätt är urgammalt och kan väl aldrig fullt utrotas. Det gör sig mera gällande i samma mån, som man är ur stånd att genomskåda samman- hanget mellan orsaker och verkningar och därför i ödet finner en "tillflykt för okunnigheten". Hos alla folk har i äldre tider ödesföreställningen spelat en stor roll. För forntidens greker var ödet något abstrakt, den gestaltlösa nödvändigheten, mot hvil- ken människor och gudar lika förgäfves kämpade. Individens försök att resa sig däremot fattades såsom öfvermod (hybris), som straffades af veder- gällningen (Nemesis, se d. o.) I den grekiska mytologien personifierades ödet i de lifstrådarna spinnande och utdelande moirerna (se Mö i ra). Herakleitos fattade ödet som förnuftigt (Logos) och stoikerna som den lagbundna nödvändigheten. Den romerska uppfattningen af ödet (se Fatum) of verensstämde med den grekiska, likaså romarnas