ii ödlor-Ödman 12 Sandödlan (L. afgilis) skiljer sig från skogs- ödlan (se nedan) genom betydligare storlek (uppnår en längd af 25 cm.) och därigenom, att den har 4 små plåtar mellan näsborren och ögat samt gomtänder; grundfärgen är gråbrun eller grön, ofta med i längsrader anordnade svarta fläckar; på buken är hannen grönaktig, honan hvitaktig. Sandödlan är spridd öfver mellersta och södra Europa; i Sverige anträffas den norrut åtminstone till Dalarna. Den lägger 5-12 mjukskaliga, af- långa ägg i sand, myrstackar eller under mossa. - Skogsödlan (L. vwifpara-} sefig.) blir i allmän- Skogsödla (Lacerta vivipara). het ej öfver 15 cm. lång, har 3 små plåtar mellan näsborren och ögat; gomtänder saknas; ryggsidan är brunaktig, ofta med ett mörkare längsband och en rad hvita prickar på hvardera sidan; buksidan är hos hannen rödgul med svarta fläckar, hos honan hvitaktig med eller utan svarta fläckar. Den finnes öfver hela norra och mellersta Europa och är all- män i hela Sverige. Den är härdigare än sand- ödlan och ligger i de kallare trakterna i en vinterdvala, som kan vara 9-10 månader. Dess byte utgöres af insekter och andra småkryp. Den föder lefvande ungar. - Af öfriga i Europa före- kommande arter må nämnas gröna ödlan (L. vi'ridis), som är allmän i södra Europa, men äfven förekommer ända upp i norra Tyskland. Den väcker uppmärksamhet genom sin lifligt gröna färg; den är betydligt större än någon af våra svenska arter: längden stiger till 35 cm. och därutöfver. L-e. Ödlor, Sauria, zool. Denna term används numera vanligast i samma betydelse och omfattning som ödleartade kräldjur 1. Lacertilia (se d. o.), alltså betecknande en ordning inom kräl- djurens klass. - Till fam. Lacertidæ (se d. o.) hör det i Sverige förekommande ödlesläktet (se d. o.), Lacerta. L-e. Ödman, Svante, läkare, universitetslärare, f. 5 okt. 1836 i By socken, Värmlands län, blef 1854 student i Uppsala, 1865 med. licentiat vid Karolinska institutet och 1889 med. hedersdoktor i Lund. 1871-81 var ö. öfverläkare vid Härnö- sands hospital och sedan 1881 vid Lunds hospital samt från 1891 också vid Lunds asyl. 1893-1901 var han e. o. professor i psykiatri vid universitetet i Lund. Som lärare har ö. inlagt stora förtjän- ster. Hans undervisning var ovanligt sakrik och instruktiv, och i hans vetenskapliga framställning hvilade den personliga uppfattningen på ett lika omsorgsfullt som fylligt beaktande af olika auktorers mening. För sinnessjuk vår den i Sverige har ö. varit en reformernas man, och han har varit lika mot- taglig som de unga för nyare tiders fordringar. Sålunda fann sänglä- gesbehandlingen af sin- nessjuka och deras vård i öfvervakningsafdel- ningen hos honom den varmaste förkämpe, och Lunds hospital torde ha gått före flertalet svenska anstalter i ge- nomförandet af de sin- nessjukes friare be- handling. R. T-dt. Ödman, Nils Petrus (Pelle), skolman, vitterhetsidkare, reseskildrare, f. 12 aug. 1838 i Åmål, d. 26 sept. 1911 i Stockholm, genomgick Karlstads skola och gymnasium och blef 1856 stu- dent och 1860 filos. doktor i Uppsala, där han tidigt framträdde som visdiktare och tenorsångare. Sedan 1861 var han medlem af Orfei drängar och deltog under Arpi i den första studentsån- garfärden till Paris. Han var vidare en af de sex stiftande med- lemmarna af Namn- lösa sällskapet (N. S.; se Namnlösa (stu- dent-) samfundet), inom hvilken krets han verkade som rolighetsminister, icke minst genom uppläsningen af de - ännu be- varade - s. k. "småprotokollen", i hvilka säll- skapets sekreterares (E. D. Björck) något pompösa stil och låter älskvärdt parodierades. 0. vistades 1867 för språkstudier i England (jfr i tidskr. "Nu", 1877, skildringen En dag i ett engelskt hem) och Frankrike, antogs 1868 till hufvudlärare i franska och engelska vid Göteborgs realgymnasium samt blef lektor i främmande lefvande språk 1870 vid Härnösands och 1877 vid Gäfle läroverk. Efter afskedstagandet (1905) bosatte han sig först i Stock- holm, sedermera i Råsunda. ö. ligger begrafven på Solna kyrkogård, där en 4 m. hög bautasten med hans medaljong i brons (mod. af hans son) aftäcktes 1916. Ända till sin död verkade han oförtröt- tadt som skriftställare och föredragshållare. Hans "aftonunderhållningar", af hvilka ett urval 1902 utkom i bokform, voro särdeles populära, ö. var en ungdomens vän som få och egde sällsynt för- måga att fängsla och roa, vare sig som vissångare eller uppläsare. - Sina tidigaste poetiska alster lämnade ö. till studentkalendern "Isblomman" (1861) och det ofvannämnda sällskapet N. S:s publikation "Sånger och berättelser af nio signa- turer" (1863). I sistnämnda samling offentlig- gjorde han humoresken Min första kondition (sign. "Pelle"), som icke saknar beröringspunkter med dansken H. Scharlings 1862 utg. studentroman