13 Ö d man n 14 "Ved nytaarstid i Nöddebo præstegaard". Först 1873 återupptog han sitt författarskap genom korrespondensartiklar från Paris till "Göteborgs- posten". I bokform hopförde han ett urval af sina humoresker och skisser i följande samlingar: Ung- doms- och reseminnen, Vers och prosa (2 bd, 1887 -88), Ny samling studentminnen och resebilder (1891), Växlande bilder, prosa och vers (1893). En minnesteckning of ver J. A. Josephson (i "Ur en svensk tonsättares lif", 1885-86) vittnar vac- kert om hans förtrogenhet med svensk romanssång. ö:s lyriska alstring är föga omfattande. Bland hans humoristiska poem märkas Kammar junkar en och Souper-, en tilltalande genrebild har han gifvit i Lilla Anna. Som kåsör och reseskildrare vann han popularitet i vida kretsar. Han berättar på en gång skämtsamt och varmhjärtadt, med frisk ursprunglighet och i en flärdlös, ibland kanske något för bred stil. Äkta svensk ton och oskrymtadt religiöst allvar prägla allt hans verk. Jfr ödman, "Från ungdomsåren" (i "Vintergatan", 1894), L. Dietrichson, "Svundne tider" (189&-99) och "En norrmans minnen i Sverige" (1901), K. Warburg, "C. Snoilsky" (s. å.), och R. G:son Berg, "Snoil- sky och hans vänner" (1917-18). G. M-in. Ödmann. 1. Samuel Lorens Ö., teolog, psalmist, naturforskare, sedeskildrare, universi- tetslärare, musiker, f. 25 dec. 1750 i Växjö, d. 2 okt. 1829 i Upp- r --.-»-- .....--: - ~q gaja^ uppfostrades till sitt tionde år efter en "sokra- tisk" metod och fri från läxtvång, hos sin morfader, pro- sten Samuel Wiesel i Vislanda. Vid Växjö skola och gymnasium inhäm- tade Ö. därefter en för sin tid grundlig elementarbildning, i synnerhet i latinet. Student i Uppsala 1768, studerade han först grekiska och österländska språk, men drogs alltmer öfver till zoologiens och botanikens stu- dium samt blef en af Linnés intimare och mest uppmuntrade lärjungar. Sitt uppehälle hade han denna tid af en akademisk kondition, som under mellanterminerna förde honom till norra Delsbo, hvarest han med framgång försökte sig som predikant och af den lärde prosten Lenæus invigdes i teologiskt vetande. Filos, kandidat blef han 1772, men hindrades af medellöshet att undergå promo- tion, prästvigdes i Växjö 1773 och fick därefter plats som informator och huspredikant på Ingarön i Stockholms skärgård först hos general Pfeiff, sedan 1776 hos baron Cederström på Beatelund. Denne inrättade 1776 för hans räkning en fast skola med boställe och ett kapell i Pilhamn på norra delen af ön. Ö., som gift sig, måste emellertid upp- hjälpa sina små löneinkomster genom fiske (han sålde på ett år fisk till Stockholm för öfver 1,000 daler). Han vardt en skicklig iktyolog, liksom han från början af sin skärgårdsvistelse särskildt lagt sig vinn om studiet af simfåglarna. På en jakt efter dylika förkylde han sig 1783 och ådrog sig en ihärdig frossa, som öfvergick till dubbel- och slutligen tredjedagsfrossa af egendomlig typ. Vid de minsta försök att gå ut i fria luften återkom sjuk- domen, -hvarför han blef kammarsittare och snart föredrog att ligga (påklädd) till sängs samt på dessa villkor åtnjöt ypperlig hälsa under sitt långa åter- stående lif. I bokligt vetande hade han i sin undan- gömda skärgårdsort tillfälle att förkofra sig genom att låna böcker från biblioteken i hufvudstaden. ö:s originalitet som naturforskare upptäcktes af Vet. akad., som i sina "Handlingar" 1780 införde en ornitologisk recension af honom och s. å. hans Väderleksanmärkningar för 7 år i Wermdö skär- gård, ett slags naturlig almanack, grundad på noggranna observationer af i synnerhet flyttfåglar- nas vanor. Under flera följande år lämnade han till akad:s "Handlingar" bidrag, merendels ornito- logiska monografier, hvilka länge ansagos mönster- gilla och ännu hållas i aktning. Dylika studier sammanknötos med hans undersökningar i biblisk filologi, och så uppkom arbetet Strödde samlingar utur naturkunnigheten till den Heliga skrifts upp- lysning (6 flockar, 1783-94; delvis flera uppl.), hvilket i tysk öfv. (1786-96) skaffade honom ett ansedt namn af ven i utlandet. Det följdes af Arabernas seder och lefnadssätt (1873; bearb. efter utländsk källa jämte tillägg). 1784 valdes Ö. till led. af Vet. akad. Vid denna tid öfversatte han några predikosamlingar, och från 1783 sysslade han under årtionden med ett säreget slag af skrift- ställeri (först för utkomstens skull, då han icke längre kunde fiska, och sedermera för sitt nöje), nämligen öfv. jämte bearb. af resebeskrifningar från olika världsdelar, hvarvid originalen genom hans sammandragningar, omarbetningar och tillägg fingo ökadt och i ej ringa mån själfständigt värde. Han hade genomläst snart sagdt alla kända rese- beskrifningar alltifrån 1500-talet, och han hop- skref ett resebibliotek af mer än 40 bd. ö:s rese- beskrifningar voro på sin tid den svenska allmän- hetens mest omtyckta läsning och undanträngde romanläsningen. Göteborgs Vet. o. vitt. samhälle prisbelönade 1788 ö:s skrift Tankar om sättet att förekomma tiggerier i städerna, i hvilken några framtidstan- kar finnas uttalade. 1790 utnämndes Ö. till kyrko- herde i Gamla Uppsala (utan aflagd pastoralexa- men) och teol. adjunkt vid Uppsala universitet (tillträdde 1792) och befordrades 1799 till teol. professor, blef i samband med Gustaf IV Adolfs kröning 1800 teol. doktor och förordnades 1806 (som professor i pastoralteologien) till förestån- dare för det teol. seminarium, som då på hans förordande upprättades. 1792 hade han insatts i bibelkommissionen och 1793 i ecklesiastikkommit- tén (för nya "kyrkoböckers" författande). I bibel- kommissionen buro Ö. och Tingstadius den dry- gaste andelen af arbetet, men de drogo icke jämnt. Tingstadius ville försköna originalet, Ö. endast för- tydliga detsamma, med varsam hand parafraserande mera dunkla ställen. I den 1816 utgifna editionen af nya testamentet har Ö. största andelen. Ö. ut- gaf 1797 Försök till kyrkosånger (2:a uppl. 1806), innehållande 77 af honom diktade nya (och 8 omarb.) psalmer, af hvilka 28 fått plats i 1819 års