1814, enär han icke kunde finna sig i Wallins öfvermäktiga inflytande. Ö:s psalmer äro färgade af 1700-talets religiösa åskådning och röra sig med förkärlek kring Guds allmänna försyn samt maningar till dygd. Man finner ej hos flertalet af dem någon starkare innerlighet, men däremot klarhet, sanning och tadellös språkform. Trots påverkningen af tidsmaneret ega de dock så mycket af positivt trosinnehåll, att de rättfärdiga Ö:s egen försäkran, att de "drejas omkring ortodoxiens axel". Högst bland dem står botpsalmen "Herre, dig i nåd förbarma" (n:r 384 i 1819), ett miserere af gripande äkthet, och bland öfriga psalmer af Ö:s hand, hvilka varaktigt bibehållit sig, må särskildt nämnas bönepsalmen "Fader, under detta namn" (n:r 14) och gudstjänsthymnen "Tack, o Jesu, för det ord" (n:r 331). Hans fina natursinne röjer sig i sommarpsalmen "Naturen åter träder" (n:r 393). Själf musikkännare, räddade Ö. många af våra äldsta koraler genom att välja versmått efter dem. Från hans hand härröra jämväl många ännu nyttjade kyrkoböner och formulär till heliga förrättningar. Som föreståndare för seminariet hade han länge sig ensam pålagdt att årligen rätta mer än ett tusental homiletiska krior. Med humoristisk skärpa utrotade han det löjliga och förargelseväckande hos den äldre predikostilen, och hans lärarverksamhet var epokgörande för sundare uppsvensk prästbildning. I sin rymliga sängkammare, som tilllika var bibliotek, föreläste han offentligt i exegetik, och genom den sant filologisk-historiska grundval han gaf åt detta studium samt genom sitt klara och lediga framställningssätt verkade han reformerande äfven inom detta ämne. Ö. nedsatte aldrig förnuftet, men han erkände gränsen för detsamma och vardt ej någon tviflare. I neologiens och rationalismens tidehvarf stod han som "en förmedlare mellan en bättre förgången och en bättre kommande tid". Sin homiletiska ståndpunkt har han i Anvisning till ett christeligt predikosätt (1807) sammanfattat i den förklaringen, att han "söker endast verka inom kretsen af den vältalighet, som åtnöjer sig att öfvertala syndare till bättring och tro". I sitt förhållande till lärjungarna förenade han strängt allvar med faderlig godhet. Från sin bädd utöfvade han äfven pastoralvård åt sin landsförsamling, i hvars kyrkogård han är begrafd. Under 45 år oafbrutet sängliggande i 26--28 graders rumstemperatur, utan kroppsrörelse, utan frisk luft (han tålde ej heller vatten, utan torkade sig med varma handdukar i st. f. att tvätta sig), åtnjöt Ö. likväl den förträffligaste hälsa, matlust och sömn -- ett fullständigt undantagsfall i fysiologisk-hygieniskt hänseende. I detta läge utvecklade han till det sista en rastlös flit. Den instängde följde därjämte med nyfiket intresse den yttre världens stora och små tilldragelser, och till honom buros dagligen alla nyheter. I hans kammare samlades icke blott lärjungeskaror och resande främlingar, utan äfven arbetande kommittéer; ja där öfvades hvarje vecka akademiska kapellet, för hvilket Ö. var inspektör. Redan i skolåren spelade Ö. flera instrument; han idkade framgent studier i tonkonsten, och ofta såg man honom röras till tårar vid läsning af partitur. Obestyrkt är den vanliga uppgiften, att han skulle åtminstone delvis satt musik till sina oratorietexter Försonaren på Golgatha (1809; 4:e uppl. 1831) och Försonaren på Oljoberget (1815); den förra är tonsatt af Hæffner, den senare af Frigel. Däremot satte Ö. musik till flera psalmer. Han vardt led. af Mus. akad. (1818). I Vitt. hist. o. ant. akad. invaldes han 1820. Ö. var i granden en autodidakt med skarpt förstånd och utomordentligt minne. Han egde, enligt Geijers omdöme, geniets "blick för de naturliga tingens egenheter och skillnader". På zoologiens område var han utan tvifvel mest framstående, en linnéan af första ordningen. I geografi och etnografi egde han vidsträcktare kunskaper än mängden af samtida lärde i Europa. Språkstudierna voro för honom snarare redskap än ändamål, och själf ville han ej heta orientalist. I filosofien var han ej anhängare af något system. Att han som teolog intog en för sin tid framstående rang, är of van påpekadt. Ö. är en bland de verklige stilisterna inom svenska litteraturen: hans uttryckssätt är korthugget och kärnfullt, något kantigt, men klart och liffullt, ofta fyndigt eller kvickt. -- Ett växtsläkte, Oedmannia, har blifvit uppkalladt efter Ö. Bland hans utg. arbeten må vidare nämnas en öfv. (jämte fortsättning) af Schroecks "Utkast till christna religionens och församlingens historia" (1792), Strödda försök öfver Nya testamentets heliga skrifter (4 bd, 1799--1822), hvilket verk fick stort inflytande i exegetiskt och homiletiskt hänseende, Geographiskt handlexikon öfver Nya test:s heliga skrifter (1799; 2:a uppl. 1812), Försök öfver Johannis uppenbarelse (1803; ny uppl. 1805), den förut omnämnda handboken Anvisning till ett christeligt predikosätt (1807; 2:a uppl. 1812) och en samling på sin tid högt skattade Predikoutkast (1808; 2:a uppl. 1812; för årets alla helgdagar), den förtjänstfulla uppsatsen Om andligt ljus, svärmeri och samvetsfrihet och en Paraphras öfver större delen af Nya test:s heliga skrifter (1832), om hvilken omdömena dock utfallit ogynnsamt. Inom litteraturen skall Ö:s namn dock troligen lefva längst genom hans i sitt slag klassiska Hågkomster från hembygden och skolan (förf. 1801, tr. 1830; senare tillökad med uppsatsen Prosten Lenæus i Delsbo och hans församling på 1760- talet; 5:e uppl. 1888), där både den idylliska prästhusskildringen och de med klaraste åskådlighet skildrade skolminnena från Växjö ge de ypperligaste tidsbilder. Litterärt sedt står särskildt prästhusskildringen utomordentligt högt; "det är den svenska litteraturens största och renaste idylliska poem, prästgårdspastoralen, sannare och verkligare än någon annan herdedikt" (F. Böök). -- Svenska akad. lät 1867 prägla en minnespenning, till hvilket tillfälle K. V. Böttiger författade en mästerlig minnesteckning öfver honom (i "Sv. akad:s Handl. ifrån år 1796", d. 43). Jfr ock P. Wieselgrens biografi i "Biogr. lexikon" (d. 23, 1857), A. Hildebrand, "Svenska kyrkans psalmbokskomitéer och psalmboksförslag under 1700- talet och början af 1800-talet" (1884), J. Sundblad, "Bland kräklor och mitror" (1886), och R. Petersen, "S. Ö." (i "Fra det svenske kirkeliv", 1895). 2. Erik Samuel Ö., den föregåendes brorson, präst, riksdagsman, f. 27 okt. 1786 i Mo