socken, Hälsingland, d. 17 sept. 1845 på Hofgårdsberg i Vendel, Uppland, blef student i Uppsala 1802, filos. magister 1809, gymnasieadjunkt i Gäfle 1810 och lektor i latin där 1814. Han prästvigdes 1825, erhöll Vendels pastorat (i ärkestiftet) 1827 och prosts titel 1830 samt befordrades 1841 till kontraktsprost i Örbyhus kontrakt. 1844 fick han teol. doktors titel. Ö. var led. af prästeståndet vid riksdagarna 1834, 1840 (då han insattes i konstitutionsutskottet) och 1844. Han var där från början en genom sin själfständighet och praktiska blick framstående medlem af oppositionen, utan att dock gå till några ytterligheter. På grund af sitt politiska anseende valdes han några gånger till stats- och diskontrevisor samt uppfördes två gånger på förslag till pastor primarius och 1841 på biskopsförslag (i Visby stift). I yngre år eröfrade han Sv. akad:s mindre pris i vältalighet, med Historia om det första korståget (1813) och Försök öfver islamismen (1816). Ö. öfversatte flera historiska arbeten och författade Öfningar i latinska syntaxen (1822; ny uppl. 1832) m. m. 3. Samuel Martin Ö., den föregåendes son, tidningsman, f. 1 maj 1822 i Gäfle, d. 21 jan. 1899 i Stockholm, vardt student i Uppsala 1837, var 1850--65 landtbrukare, 1865--98 redaktör af halfveckotidningen "Fäderneslandet", var 1856--58 led. af bondeståndet och 1862--65 riksgäldsfullmäktig. Han var liberal enligt 1848 års idéer och arbetade ifrigt för representationsreformen, bl. a. som sekreterare i den för dennas genomdrifvande bildade agitationskommittén. Han redigerade 1860--64 "Politisk tidskrift för Sveriges allmoge" och utgaf bl. a. Från flydda dagar (1898). -- Hans hustru i andra giftet (1869), Jenny Maria Braun, f 20 mars 1847 i Stockholm, d. 6 okt. 1917 i Sidmouth, England, utvecklade under märket J-y Brn utomordentlig produktivitet som roman- och novellförfattarinna hufvudsakligen i "Fäderneslandets" följetongsafdelning. Ett stort antal af hennes "spännande" följetonger har sedan utgetts i bokform. 1. (E. N. S--g.) Ödmann, Arvid Fredrik, operasångare, f. 18 okt. 1850 i Karlstad, d. 15 juli 1914 i Stockholm, hade hunnit skolans sjunde klass, då han kallades att deltaga i den af A. Jahnke bildade sångkör, som ämnade uppträda i Amerika. När han för detta ändamål kommit till Stockholm, blef han där i stället af O. Wijkander öfvertalad att ingå vid K. Stora teatern, profsjöng och antogs till elev 1871. Efter sångstudier för Arlberg debuterade han med framgång 1873 som Tamino i "Trollflöjten", Oberon samt Ernesto i "Don Pasquale" och engagerades 1875. Under tiden fortsatte han sina studier, hos Günther och Ivar Hallström, hvilken framgent instuderade många operapartier med honom, samt (1875--76) Masset i Paris. 1876 --febr. 1911 var Ö. ständigt fäst vid Stockholmsoperan, utom 1887--89, då han var anställd vid k. teatern i Köpenhamn. I början prisad endast för sin sällspordt rena, höga och klara, äkta nordiska tenorröst, vann han fr. o. m. 1878, då han uppträdde vid Trebellis sida som Fernando i "Leonora", allt större uppmärksamhet som framstående sångare. Hans talang gjorde sig på den tiden bäst gällande i italienska operor och dessutom i en del komiska eller lyriska uppgifter af olika slag, såsom Bénoit i "Kungen har sagt det", Wilhelm Meister i "Mignon", Zephoris i "Konung för en dag" (där han gjorde synnerlig lycka) o. s. v. Men därjämte och i synnerhet efter Arnoldsons död, 1881, fick han småningom öfverta alla slags tenorpartier, äfven sådana för koloraturröst, såsom Almaviva i "Barberaren i Sevilla", eller hjältetenor, såsom Radamès i "Aida". Till hans mest populära uppgifter hörde Romeo (en särdeles vackert utformad prestation), Faust i "Faust" och "Mefistofeles", Lohengrin, José i "Carmen", Turiddo i "På Sicilien" och Fra Diavolo. Öfriga viktigare roller voro Ottavio i "Don Juan", Alfredo i "Den vilseförda", Noureddin i "Lalla Rookh", Bergakungen i "Den bergtagna", Hertigen i "Rigoletto", Paul i "Paul och Virginie", Huon i "Oberon", Walter von Stolzing i "Mästersångarna", Gerald i "Lakmé", Arnold i "Wilhelm Tell", Enzo i "Gioconda" Profeten, Postiljonen från Longjumeau, Lyonel i "Martha", Rodolphe i "Bohême", Simson, Linkerton i "Madame Butterfly" och Otello i Verdis liknämnda opera. Sistnämnda roll (1890) blef väl hans förnämsta; han lyckades där mer än vanligt förena skådespelarens konst, som annars ej var honom i högre grad beskärd, med sångarens samt åstadkomma en sällsynt fulländad, vokal, plastisk och mimisk helhet. Den hyllning och beundran, som alltifrån 1880- talets början egnades Ö. i synnerhet från den kvinnliga publiken, har knappast något motstycke i våra teaterannaler. Också var denna röst med sin ljusa, öppna klang och sitt smekande välljud särskildt egnad att tolka vek och hängifven erotik. Midt i alla framgångar förblef hans naturliga flärdlöshet sig lik, och i sin konstutöfning var han städse ytterst samvetsgrann och omsorgsfull. Långsamt, men med seg ambition arbetade han på sin utveckling. Ännu vid 60 år förvånade han genom sin ungdomlighet på scenen, Ö. blef 1897 led. af Mus. akad. och utnämndes 1906 till hofsångare. -- Hans änka, Alma Hård-Ö., född Björklund, utgaf 1915 "A. ö. Minnesblad". A. L. (E. F--t.) Ödmansson, Ernst Ludvig Vilhelm, läkare, f. 8 juli 1831 i Landskrona, d. 11 febr. 1910 i Stockholm, blef student i Lund 1849, filos. kandidat 1853, med. licentiat 1859 samt kirurgie magister 1861. Sedan han 1862 utgett afh. Bidrag till kännedomen af urinsedimentet uti njurarnes sjukdomar, promoverades han s. å. i Lund till med. doktor. 1863 blef Ö. docent och 1864 adjunkt i