59 60 sjukdomar se ögondietetik och ögon- sjukdomar. 2. Embryol. Det är anmärkningsvärdt, att ryggradsdjurens näthinna ej (såsom förhållandet docik är hos de ryggradslösa djuren) utvecklas direkt ur hudens epidermis, utan i samband med hjärnans anläggning, medan däremot linsen omedel- bart härledes ur epidermis. Detta näthinnans ut- vecklingssätt ger en förklaring på det egendomliga förhållandet, att den ej blott utgör en sinnesyta, såsom sinnesepitelet för hörseln och för lukten, utan därjämte eger en sammansättning af ganglie- celler, som erinrar om hjärnans byggnad. Nät- hinnan hos ryggradsdjuren har således ej blott till uppgift, såsom hos de ryggradslösa djuren, att tjänstgöra som en analysator af ljuset och för- medlare af ljusintrycken, utan den bearbetar själf och sammanställer ljusintryckens mosaik till högre förnimmelseenheter, hvilka därefter i sin tur fort- ledas till hjärnan. - Hjärnan och ryggmärgen anläggas som längslöpande förtjockade plattor, en på hvardera sidan om midtlinjen, i det yttre grodd- bladet eller ektodermet (fig. 2). Dessa plattor ställa sig på kant, hvarigenom en längslöpande ränna bildas. Yid h järnanlagets främre ända förete där- vid dessa plattor hvar sin sidoutbuktning (foveola optica). Då härefter plattornas of re kanter af- snöra sig från ektodermet och sinsemellan sam- manväxa, hvarvid nyssnämnda ränna sluter sig till ett rör, sväller sidoutbuktningen ut till en blåsa, en ögonblåsa, som sammanhänger med h järnröret genom ett trängre parti, en ögonstjälk. Vid ögon- blåsans tillväxt närmar den sig det utanför lig- gande ektodermet eller epidermisanlaget. Härvid förtjockas blåsväggen och epidermis på de ytor där de sammanträffa, hvarvid äfven ögonblåsan instjälpes till en dubbelväggig bägare, en ögon- bägare, med ett ytligare tjockt och ett djupare tunt vägglager (fig. 3), Motsvarande förtjockade ställe inom epidermis sänker sig säckformigt in mot ögonbägaren till utvecklingen af ögonlinsen och afsnör sig från epidermis i form af en Uns- säck (fig'. 4), hvars hålighet utplånas elter hand. På undre sidan af ögonbägaren finns tidigare en springa, som senare växer igen (fetal ögonspringa, fissura cliorioidea). Genom ögonbägarens tillväxt förstoras dess hålighet alltmer och linsen sjunker in under det yttre ofvergångsvecket mellan bäga- rens inre tjocka och yttre tunna cellblad. Hålig- heten innehåller redan från början en cellfri väfnad, som bibehålies och utgör glaskroppen (fig. 6). Bägarens yttre tunna cellblad blir snart starkt pig- menteradt och bildar näthinnans pigmemtepitel (tape- tum nigrum; fig. 5 o. 6). Det inre tjocka cellbladet utbildas till näthinnans sinnesepitel och gangliecell- lager. - Sedan linsen afsnört sig från epidemis och sjunkit in i ögonbägarens hålighet, utbildas mellan epidermis och linsens yttre hemisfär dels ett fast genomskinligt bindväfslager närmast under epidermis, dels och närmast framför linsen ett saftrum. Detta rum utgör ögonkammaren. Bind- väfslagret jämte utanför liggande epidemis bildar hornhinnan (fig. 5 o. 6). På utsidan af ögon- bägaren öfvergår närmast liggande bindväf till en på blodkärl särdeles rik och starkt pigmenterad hinna, åderhinnan (tunica vascularis, tunica media), och utanför denna förtätar sig bindväfven till ögonglobens yttre fasta hölje, senhinnan (tunica externa), som utgör en omedelbar, ehuru icke genomskinlig, fortsättning af hornhinnans bind- väfslager, och hvari ögats yttre muskler fästa sig (fig. 5). - Som of van nämnts, växer ögonbägaren vid omvikningsranden af bägarens yttre och inre blad utåt på yttersidan af linsen. Härvid bli båda bladen lika tunna, och det inre förvandlas på detta ställe ej till ett ljuspercipierande epitel (fig. 5 o. 6). Inom den främre delen af åderhinnan, strålkroppen (corpus ciliare; fig. 5), dels ut- vecklas en muskel, som betingar linsens olika buktig- het, dels bildas voluminösa nystan af blodkärl, som kamformigt bukta in mot linsens ekvator och därvid skjuta ögonbägarens båda epitelblad framför sig. Dessa kamformiga utskott benämnas ciliarutskott. Framför dessa utskott, som af ge kammarvattnet, bilda åderhinnan och nyssnämnda epitelblad tillsam- mans regnbågshinnan (ms; fig. 5). Den öppning i ögonbägaren, som på yttersidan af linsen blir kvar, utgör pupillen (fig. 6), som således tillhör regnbågshinnan. Inom iris utvecklas dels närmast pupillranden en ekvatoriell eller cirkulär muskel, som genom sin sammandragning snörper ihop pupillen, dels äfven en radierande muskel, som genom sin verksamhet åstadkommer pupillens vidgande. Genom iris inväxning i ögonkammaren mellan linsens yttersida och hornhinnans djupa yta blir denna kammare uppdelad i en främre ögon- kammare utanför iris och en bakre ögonkammare bakom iris. - Som bekant, lysa rofdjurens ögon i mörkret. . Denna egenskap är betingad däraf, att ett lager inom chorioidea ombildats till en tapetbildning med metallisk glans och iriserande förmåga (tapetum lucidum). H vad den ljusförnimmande näthinnans (tunica interna) sammansättning beträffar, så har redan ofvan framhållits, att ryggradsdjurens nät- hinna ej blott är en sinnesyta, jämförbar med de ryggradslösa djurens retina eller med de sinnesytor, som förmedla förnimmelsen af gaser (luktsinnet) eller af ljudvågor (hörselsinnet), utan därjämte innehåller lager med det centrala nervsystemets organisation. Näthinnans utveckling ger nämligen upphof dels till ett, utåt mot pigmentlagret vettande, sinnes- epitel, dels till ett tvåskiktadt, mot glaskroppen vettande lager af ganglieceller (fig. 7). Genom veckbildningar af huden i närmaste om- gifningen af ögonanlaget komma ögats skyddande biapparater till stånd, nämligen ögonlocken och bindehinnesäcken (fig. 5 o. 6). Vid ögonloc- kens utveckling sammanklibba till en början deras fria ränder med hvarandra (fig. 5 o. 6). I sam- band med den fulla utbildningen af ögonhåren (cilierna) och de kraftiga talgkörtelkomplexerna (Meibomska körtlarna) löses förbindelsen, och ögon- locken bli sinsemellan fria. Hos människan sker detta före födelsen, hos andra djurformer, som födas "blinda", kommer lossandet af samman- hanget först senare. Från bindehinnesäcken utveck- las tårkörtlarna. I den inre ögonvrån utvecklas tårsäcken, som genom en kanal från hvardera ögon- lockets inre kant, tårkanal (canaliculus lacry- malis), uppsuger tårvätskan. Tårsäcken utgör eg. den öfre blinda ändan af tårgången (ductus nasolacrymalis), som öppnar sig i näshålans undre