63 Ögondietetik 64 godtroget folk - och i lyckligaste fall äfven sig själfva -, att de på regnbågshinnornas färg och teckning kunna igenkänna (diagnosticera) kroppens sjukdomar. Det är detta, som af dem själfva kallas ögondiagnos. Ordet .förekommer ej i den vetenskapliga litteraturen, och den förmenta diagno- sen saknar hvarje reellt underlag. G-d. Ögondietetik, läran om ögats vård och skötsel såväl i friskt tillstånd (ögonhygien) som vid sjuk- domar (se ögonsjukdomar). Det normala ögat är liksom of riga organ i kroppen inrättadt så, att det, om yttre skadligheter afhållas och öfver- ansträngning undvikes, i allmänhet sköter sig själft. Bland utifrån kommande skadliga inflytanden spe- lar smittämnens direkta införande en hufvudroll. D(e mest förstörande ögonsjukdomar, såsom den gonorroiska konjunktiviten (en varig bindehinne- inflammation) och den egyptiska ögonsjukan, bero på direkt införande af smittämne uti bindesäcken. Andra ögonsjukdomar, såsom det frätande horn- hinnesåret (ulcus serpens), uppkomma genom obe- tydliga skador, t. ex. genom en främmande kropp, om bindesäcken eller tårsäcken innehåller varbil- dande bakterier. Men äfven från andra delar af ögats omgifning kan smittämnet komma in, så till exempel från såriga processer i näsan eller från ett utslag på den närgränsande huden vid skrofler. Slutligen kunna äfven föroreningar i luften, såsom tobaksrök, damm och skadliga utdunstningar, åstad- komma ögonsjukdomar. Då en rätt vård af det friska ögat måste afse att förekomma ögonsjuk- domarnas uppkomst, bör den uppenbarligen mot- verka dessa skadliga inflytanden,. Smittämnenas införande i ögat undvikes bäst genom renlighot icke blott å den omgifvande huden, utan i hela ansiktet och framför allt å fingrarna samt genom påpasslig och sakkunnig skötsel af de sjukdomar, t. ex. gonorré, tårsäckskatarr, skrofulösa utslag, af hvilka bindehinnan eller hornhinnan kan smittas. Till en samvetsgrann vård af ögonen hör äfven att undvika sådana ställen, där luften är starkt förorenad, såsom schweizerier, balsalar o. s. v. Ett annat slag af yttre skada, som kan träffa ögat, är blandning, för hvilken i synnerhet de personer äro utsatta, som utan försiktighetsmått en längre tid stirra på solen (såsom vanligen sker vid sol- förmörkelser) eller hvilkas ögon direkt utsättas för det starka, från solbelysta ismassor eller snö- fält reflekterade ljuset, såsom vid gletschervandrin- gar eller långa vinterfärder i nordliga länder, eller slutligen arbetare, hvilka nödgas uppehålla sig i omedelbar närhet af starka elektriska båglampor. I alla dessa fall undvikes skadan genom använd- ning af mörka, helst gråa, glas i lämplig nyans. Svåra sjukdomar kunna orsakas i ett öga genom en främmande kropp, t. ex. en metallsplittra eller en stenflisa, som träffar ögat med stor hastighet. I synnerhet arbetare inom vissa yrken, förnäm- ligast metallarbetare och stenhuggare, äro utsatta för dessa faror, till hvilkas undvikande lämpliga skyddsglasögon äro att förorda. En försiktighet, som hvar man bör iakttaga, är att blunda med det öga, som är mest utsatt för faran, då man passerar förbi en stenhuggare vid hans arbete, ett hus, som håller på att rifvas o. s. v. Slutligen bör ej lämnas obeaktadt, att man bör undvika häftigt luftdrag, t. ex. vid öppet fönster i en järn- vägskupé, h vilket, om det också ej i och för sig skulle kunna orsaka sjukdom, likväl under alla omständigheter genom inverkan på kärlsystemet kan bereda en fruktbar jordmån för ett tilläfven- tyrs i bindesäcken förhandenvarande sjukdomsfrö. Utom afhållande af dessa yttre skador från ögat bestå dess skötsel och vård i det friska tillstån- det hufvudsakligen i undvikande af öfveransträng- ning, hvarmed menas ej blott sådan sysselsättning, som åstadkommer en känsla af obehag eller trött- het i ögonen, utan äfven sådant arbete, som utan att förorsaka någon förnimmelse af ansträngning kan leda till sjukliga förändringar i ögat. Det är framför allt arbete på nära håll, som på detta sätt verkar skadligt. Yid läsning, sömnad o. s. v., i synnerhet om stilen är mycket fin och otydlig eller stygnen måste vara små och tråden föga afsticker mot tyget, t. ex. svart tråd på svart tyg, förefin- nes en naturlig böjelse att närma boken eller handarbetet intill ögat, en böjelse, som nästan antar formen af ett tvång, om belysningen är dålig. Detta närarbete innebär i själfva verket en stor ansträngning såväl af ögats ackommodation som af dess yttre rörelseapparat. Den förra måste sörja för, att ögat städse är skarpt inställdt för den för ögonblicket fixerade punkten, och den senare måste ombestyra de metodiska rörelser af ögonen, som äro nödvändiga t. ex. för flytande läsning, hvarvid dessutom städse båda ögonen måste vara inriktade för samma punkt. Att skarpt fixera en punkt, äfven en jämförelsevis närbelägen, innebär en långt obetydligare ansträngning än den, som är förenad med läsning af otydlig stil på samma af stånd, enär härvid ackommodationen måste växla med snart sagdt hvarje bokstaf och konvergensen (samriktningen af ögonaxlarna till en punkt) är underkastad kontinuerliga växlingar, under det att samtidigt båda ögonens riktning förflyttas åt ena eller andra sidan. Endast i de fall, då raderna äro så korta och afståndet till boken så stort, att hvarje bokstaf befinner sig på ungefär samma afstånd från ögonen, bortfalla dessa skadliga element. Slutligen må omnämnas, att en onaturlig kroppsställning med framåthängande hufvud och genom en styf eller åtsittande halskrage orsakad hoppressning af halsens blodkärl är synnerligen egnad att genom försvå- rande af nutritionen i ögat göra ansträngningen så fördärfbringande som möjligt. I synnerhet under uppväxten och skoltiden äro dessa ansträngningar farliga och leda lätt till närsynthet, ehuru härmed ingalunda är sagdt, att hvarjo individ, som under denna period anstränger sina ögon of ver måttan, blir närsynt eller att en person med utprägladt ärftligt anlag för närsynthet kan vara säker att undgå sitt öde genom iakttagande af tillräcklig varsamhet. Men äfven under senare perioder af lifvet kan ansträngningen orsaka sjukdomar. Så ha fakta framlagts, hvilka bestämdt tyckas häntyda på, att uppkomsten af den verkliga gråa starren i viss mån är beroende af överansträngning af ögats ackommodation. De mått och steg, som man har att vidtaga till undvikande af denna of ver ansträngning, bestå för- utom i en tidig korrektion af sådana medfödda brytningsfel i ögonen (hypermetropi och framför allt astigmatism), som i och för sig medföra en