69 Ögonsjukdomar 70 kunnig och omsorgsfull skötsel af sina ögon under de skrofulösa sjukdomar de som barn genomgått. Ang. behandlingen af dessa sjukdomar torde här böra framhållas, att de största skador i allmänhet åstadkommas genom vederbörandes lojhet. Då lä- karen t. ex. vid en blefarit föreskrifvit den salfva, som bör användas (innehållande kvicksilfveramido- klorid eller fälld kvicksilfveroxid), med tillsägelse, att den skall användas, till dess han själf bestäm- mer annorlunda, är det mycket vanligt, att, när de svåraste symtomen efter kort tid gått tillbaka, barnets föräldrar anse vidare behandling obehöflig och att läkaren ej får återse patienten, förrän sjukdomen, som efter den otillräckliga behandlin- gens slut jämnt och säkert fortskrider, hunnit angripa hornhinnan, där den dessutom kan ha fått en eller annan vecka på sig för att utbreda sig, innan man besluter sig för att söka hjälp. Teck- nen på, att en allvarlig ögonsjukdom föreligger, äro dock i sanning tydliga nog: ljusskygghet och tårflöde inställa sig från början, och slutligen till- bringar barnet hela sin dag med att ligga fram- stupa i en soffa och borra ned sitt hufvud med de igensvullna och af det ständiga tårflödet såriga ögonlocken i en kudde. Vid behandlingen af den flyktenulösa keratiten är det i allmänhet nödvän- digt att börja med atropin och våt värme samt allmänbehandling och afsluta behandlingen med ett kvicksilfverpreparat, den gula kvicksilfveroxiden i salfva eller kvicksilfverklorur i pulver till in- pudring. Äfven här har läkaren att bekämpa loj- heten: då barnen efter den första behandlingen tämligen hastigt förbättras, afslutas behandlingen utan vidare, tvärtemot läkarens tillsägelse, och bar- net visas, först när återfallet kommer, hvilket ofta kunnat undvikas, om behandlingen fått skötas ordentligt. - Men om föräldrarnas underlåtenhets- synder i detta fall hårdt straffas på barnen, finnes det en ögonsjukdom, ögonvarflytning hos nyfödda (blennorrhoea neonatorum), i hvilken underlåtenhetssynden straffas ännu hårdare. Må det vara nog att nämna, att denna sjukdom, om den i tid behandlas af sakkunnig person, med nästan absolut säkerhet kan botas och att det oaktadt ingen annan sjukdom lämnar en så stor kontingent blinda till blindinstituten (se Blind- h e t s s t a t i s t i k, sp. 691 och 692). Sjukdomen, som är högst smittsam, uppkommer genom infek- tion med gonokocker, de bakterier, som orsaka dröppeln i könsorganen. Dess mest framträdande symtom är vårflöde, hvarför den benämnes v a r i g bindehinneinflammation (conjunctivitis purulenta), någon gång äfven blennoftalmi. Hos fullvuxna, som vanligen smittas genom direkt ofverföring från könsorganen till ögat, förmedlad af fingrarna, har åkomman en betydligt svårare form än hos nyfödda, hvilka kunna smittas under passagen genom moderns genitalkanal eller vid oförsiktig behandling af ögonen under och omedel- bart efter födelsen eller genom direkt öfverföring från moderns könsdelar under de första lefnads- dagarna. Hos fullvuxna är man äfven med den omsorgsfullaste och kraftigaste behandling aldrig säker för utgången, under det, såsom redan nämndt, hos nyfödda resultatet under lämplig behandling, hvilken dock aldrig behöfver vara så sträng som hos fullvuxna, så godt som alltid är gynnsamt. Sjukdomen börjar med rodnad och svullnad af bin- dehinnan och sedermera äfven af hela ögonlocken, hvilka i synnerhet hos fullvuxna ofta äro så starkt spända, att de endast med svårighet kunna öppnas af läkaren. Samtidigt erfar patienten en olidlig känsla af hetta i ögonen, och en köttvattenliknande af söndring flyter ut från dem. Svullnaden, rodna- den och spänningen tilltaga; afsöndringen ändrar småningom karaktär och blir slutligen rent varig, hvarefter svullnaden aftar något, under det den rikliga varbildningen fortgår några veckor eller, om den ej blifvit behandlad, längre. Genom denna inflammation, som har sitt säte i binde- hinnan, lider denna ej någon förstörelse, utan faran för Ögat ligger däri, att sjukdomen inficierar och förstör hornhinnan. Hos fullvuxna kan detta gå med en förfärande hastighet, under det där- emot hornhinnan hos den nyfödde gör betydligt större motstånd mot en hastig förstörelseprocess. Emellertid dukar äfven den utan hjälp af behand- lingen förr eller senare under i kampen mot för- störelsen. Det är ej heller att undra på, att horn- hinnan går förlorad, då den dag ut och dag in badas uti detta smittsamma var, instängdt som det är mellan de svullna och hopklibbade ögonlocken, hvilka aldrig öppnas för rengöring eller behand- ling af sjukdomen, utan endast sprängas isär så mycket af varet, att detta kan sippra ut. Till förekommande af sjukdomen hos nyfödda är en ändamålsenlig behandling af moderns gonorré af stort värde, och hvarje kvinna, som lider af flyt- ning, bör vid iråkad grossess, om ej förr, låta grundligt behandla denna. Har emellertid detta försummats eller på grund af sociala förhållanden ej kunnat ega rum, måste största försiktighet iakt- tagas vid födelsen: barnets ögon måste, innan de öppnas, väl rengöras med ren bomull eller linne; de få ej under några omständigheter komma i beröring med badvattnet eller vidröras af fingrar, som varit i beröring med detta eller med moderns könsdelar. Synnerligen lämplig är dessutom en profylaktisk behandling, bestående i indrypning af en droppe 2 proc. lapislösning i hvartdera ögat (Credés metod). Efter födelsen bör fortfarande stor försiktighet iakttagas, att ej smittämne med fingrar eller klädespersedlar införes i ögonen, och dess- utom bör dagligen tillses, att dessa ej äro igen- svullna eller lämna någon sjuklig afsöndring. Så snart någon sådan upptäckes, bör läkarhjälp sökas. Skedde alltid så, behöfde knappast någon bli blind af denna sjukdom. Behandlingen utgöres dels af trägna rengöringar af ögonen, sköljning med bor- syrelösning en gång i halftimmen dygnet om, dels af pensling med 2 proc. lapislösning å bindehinnan på ögonlockens insider och i öfvergångsfållorna. Den senare behandlingen måste utföras af läkaren själf och bör upprepas dagligen; men erfarenheten visar att, om blott sköljningen verkställes sam- vetsgrant, sällan någon fara uppstår, om också toucheringen ej kan verkställas precis hvarje dag. För att skydda det friska ögat, i fall endast det ena är angripet, för smitta från det senare, göres hos nyfödda lämpligen en profylaktisk lapisindryp ning dagligen i det förra. Hos fullvuxna åter lägges i sådant fall omedelbart ett hermetiskt slu- tande förband å det friska ögat; till det sjuka