71 Ögonsjukdomar 72 iskall, och sköljningen måste upprepas hvar femte minut eller i lindrigare fall åtminstone hvar kvarts timma dygnet om - en högst ingripande behand- ling. Till toucheringen användas här utom 2 proc. lapislösning äfven lapis i substans och, i senare stadier, kopparsulfat. - En annan inflammation af bindehinnan, som äfvenledes är smittsam, fastän smittämnet ännu ej är kändt, och som likaledes genom öfvergripande på hornhinnan kan bli för- därfbringande för synförmågan, är den s. k. e gy p- tiska ögonsjukan, trä komet (conjunc- tivitis trachomatosa). Se därom Egyptisk ö g o n i n f l a m m a t i o n. De nu anförda äro jämte den enkla katarren (se ögoninflammation) de viktigaste sjuk- domarna i bindehinnan. Att de i många fall genom att angripa hornhinnan bli orsaker till vidt gående synrubbningar, ha vi sett. Men ej mindre fara för hornhinnan kan uppkomma från ett tår- säckslidande. Tårsäcken, som genom tårkanalen står i förbindelse med näsan, blir ofta genom detta sammanhang utsatt för infektion med varbildande bakterier, hvilka vid kroniska lidanden i näsan ständigt äro till finnandes. Följden blir en k a- tarr i tårsäcken (dacryocystitis] med stagna- tion af sekretet och tårflöde, hvaraf åter kan resul- tera antingen tilltagande förträngning i tårvägarna eller, om inflammationen sprider sig till omgifnin- gen, en flegmonös inflammation med genombrott utåt och i somliga fall kvarstående kommunikation utåt hudytan, tårfistel. Om emellertid det smitt- samma stagnerande sekretet från tårsäcken tömmer sig i bindesäcken i stället för genom näsan, är horn- hinnan ständigt utsatt för inverkan af de varbil- dande bakterierna. Dessa kunna dock intet uträtta, så länge hornhinnans epitellager är oskadadt; men så snart den allra minsta skada träffar detsamma, t. ex. om en obetydlig främmande kropp blåser in i ögat - något, som under normala förhållan- den ej medför någon risk -, så kan en infektion af hornhinnan ega rum, hvarvid ett f rätsår (ulcus serpens) uppkommer. Detta sår, som alltid är be- läget i de centrala delarna af hornhinnan och åtföljes af en varsamling i främre kammaren (hypopyon), utbreder sig hastigt genom sönder- fall vid randen och kan genom bristning i sår- bottnen (något, som äfven kan inträffa med andra hornhinnesår) ge anledning till smittämnets in- trängande i ögonglobens inre och på detta sätt medföra ögats förlust, men lämnar under alla om- ständigheter, om det ej med det allra snaraste kom- mer under riktig behandling, efter sig ett ärr, som högst betydligt försämrar synförmågan, så att ofta nog knappast ledsyn återstår. Uppkommer vid inträffad perforation (genombrytning) ingen infek- tion af djupare delar, plägar följden bli en sam- manväxning mellan hornhinnan och regnbågshin- nan, en främre synechi eller, om ett stort hvitt ärr uppstår, i hvilket regnbågshinnan är inläkt, ett adherent leukom eller, om de sammanväxta delarna ge efter för trycket inuti ögat och ut- buktas, ett hornhinnestafylom. Vid denna sjukdom är, om någonsin, snar och sakkunnig hjälp af nö- den. Framför allt bör tårsäckslidandet behandlas och antingen tårsäcken exstirperas eller ock genom annat operativt ingrepp eller genom sondering af tårkanalen afflöde skaffas åt det infekterande sekre- tet, hvilket i motsatt fall oupphörligt på nytt inficierar hornhianart. Till behandlingen af själfva såret är i avancerade fall glödhettan, sådan den lämnas af särskildt för ändamålet konstruerade galvanokauterer, det verksammaste medlet; dess- utom nyttjas våt värme och antiseptiska medel. Till förekommande af inflammation i regnbågs- hinnan måste genast från början atropin användas. - Om alltså inflammationen i tårsäcken innebär en allvarlig fara för ögat, så är detta däremot ej hotadt vid inflammation af tårkörteln (dacryo- adenitis], en åkomma, som kan uppträda som ett symtom af påssjuka. - Bland de öfriga inflamma- tionerna i hornhinnan intar den parenkyma- tösa keratiten ett särskildt rum. Den är en mycket långvarig sjukdom, som i regel träffar båda ögonen, det ena efter det andra, och som består i en fördunkling af hornhinnan i dess helhet, orsakad af förändringar i dess djupare lager, med eller utan för blotta ögat synlig kärlbildning. Den träffar relativt ofta personer med ärftlig syfilis, stundom äfven sådana, hvilka själfva förvärfvat denna sjukdom, alltid individer, hvilkas kropps- konstitution antyder nedsatt nutrition. Den kan fullständigt öfvergå till hälsa, men kan också lämna efter sig kvarstående, för synen högst menliga för- dunklingar i hornhinnan, ja t. o. m. leda till utbuktning af densamma. Stor försiktighet måste under behandlingen iakttagas med hänsyn till sjuk- domens benägenhet att orsaka en inflammation af regnbågshinnan, en benägenhet, som sjukdomen delar med inflammationen i senhinnan, s k l e r i t (scleritis), äfvenledes en mycket lång- varig sjukdom, som ofta nog förr eller senare angriper båda ögonen. Den kan såsom den förra sjukdomen likaledes stå på syfilitisk grund, men äfven bero på reumatism. Den börjar vanligen med en blåröd upphöjning på hvitögat ett stycke ifrån hornhinneranden, oftast förbunden med starka smärtor omkring ögat. Har härden sitt säte i sen- hinnans ytligare lager (episcleritis], kan denna upphöjning mycket väl gå tillbaka, utan att göra någon skada; men om djupare lager äro intresse- rade, inställer sig en särskild form af inflamma- tion i hornhinnan, efterlämnande tjocka ärr, vidare inflammation i regnbågshinnan och strålkroppen och slutligen i angränsande delar af åderhinnan, hvarigenom fördunklingar i glaskroppen uppstå, eller också ge de sjukliga partierna efter för tryc- ket inuti ögat, och utbuktningar uppkomma, hvilka vanligen leda till blindhet (se d. o.). Vid båda dessa sjukdomar är utom användning af redan nämnda lokala medel en energisk behandling af grundlidandet af nöden. Inflammation i regnbågshinnan (iritis) är en genom sina följder ödesdiger och ej ovanlig ögonsjukdom. Den kan uppkomma efter skador, som träffa ögat, eller vara sekundär efter en djupare inflammation i hornhinnan, men orsakas i de flesta fall af ett allmänlidande, framför allt syfilis, därnäst reuma- tism, men äfven tuberkulos, sockersjuka o. s. v. Den har liksom alla på allmänlidande beroende ögonsjukdomar böjelse för att träffa båda ögonen, om ock ej båda på en gång, och är dessutom i många fall synnerligen benägen för recidiv, hvar- med likväl visst icke må vara sagdt, att ej i ett