Ökna slott.

stenhus. Till den midt på södra hufvudfasaden anbragta porten leder en bred och låg stentrappa upp från den delvis af en stenmur omhägnade gårdsplanen, som i ena hörnet har en en vånings flygelbyggnad med brant tegeltak. Äldste kände egaren är Knut Ödhingsson l. Öndersson (omkr. 1360), stamfar till släkten Lillje af Ö., som innehade godset till 1623, hvarefter det genom gifte och arf kom till släkterna Månesköld och Ulfsparre. På 1690-talet köptes det af general Jakob Spens (se d. o. 2), såldes från denna släkt 1774 till kammarherre C. G. Wattrang (f. 1724, d. 1796), efter hvilkens yngre son J. G. Wattrangs död det 1827 tillföll som arf grefliga ätten Bonde af Björnö och 1842 genom köp landshöfding J. K. Åkerhielm af Margretelund (f. 1807, d. 1879), som lät ombygga och försköna slottet samt göra park- och trädgårdsanläggningar. Nuv. egare är dennes sonhustru, friherrinnan S. Åkerhielm, född Bonde till Eriksberg. E. A--t. Öknabäck. Se Kronobäck 2. Öknamn, ett i smädlig afsikt gifvet namn, binamn, vedernamn. Sådana ges såväl åt lokaler, saker som personer. Exempel på det förra äro Fläskoset om en krog eller Fyrkanten om k. slottet, båda hämtade ur Stockholms lägre slang, plommonstop, som betecknar liten, stel, rundkullig hatt, eller lusask, pinnsoffa, allmänna svenska slangspråksbenämningar. Öknamn på personer kunna vara antingen kollektiva, såsom på folk: Hans Wurst, tysk, Pikelhäring, holländare, Jean Potage, fransman, hvilka getts efter vederbörandes karakteristiska maträtt, liksom strömmingsnackare, sörmlänning, på yrkesidkare: ansjovismördare, kryddkrafsare, bodisco, butiksbiträde, gräshoppa, reseagent; hornbagge, 1600-talet, student, som ej ännu blifvit ”deponerad”, eller individuella, det vanligaste och rikaste området för öknämning, och det, som i regel afses, då man talar om öknamn. Dessa bildas på ytterst skilda sätt, t. ex.: Tofsmesen, person med tofsprydd kappa, Koftan, person med koftlik rock; omstöpning af det verkliga namnet såsom affe Afzelius, abborren Arborén, ansjovis Anjou; karakterisering af det yttre såsom Barbarossa person med rödt skägg, Nebukadnesar person med uppnäsa (karakteriserad genom motsats), schimpans mycket luden; karakterisering genom vanor: chokladharen en Harald, som snaskar choklad; angifning af ursprunget Smålands-Nisse, vitsar af olika slag: Ajuga pyramidalis ståtlig botanist med stark uppfinningsförmåga o. s. v. Någon gång har ett öknamn tagits upp på allvar af den öknämnde och blifvit erkändt och äradt, såsom geuser (se d. o.). -- Språklig behandling af de svenska öknamnen saknas; i de socialistiska tidningarnas listor på strejkbrytare meddelades i äldre tider ett stort antal bland arbetarna gängse; i ”Strix” förekomma åtskilliga verkliga och diktade; i R. G:son Bergs ”Skolpojks- och studentslang” (”Svenska landsmålen”, bd XXVIII, 1900) anföres en del; i ”Tiden” (1922) har G. Langenfelt gett en öfversikt af moderna politiska öknamn. R--n B. Öknebo härad, i Stockholms län, ingår i Svartlösa och Öknebo tingslag, Södertörns domsaga och fögderi samt omfattar socknarna (kommunerna) Östertälje, Västertälje, Tveta, Turinge, Vårdinge, Öfverjärna och Ytterjärna. 42,824 har. 9,737 inv. (1921). Öknens kyrka (fr. l’église du désert). Se Hugenotter, sp. 1242--43, och Rabaut, P. Öksendal, härad och socken under Ö. pastorat, s. ö. om Kristiansund, Möre fylke (före 1919 Romsdals amt), Norge. 225,67 kvkm. 539 inv. (1920). Jordbruk, boskapsskötsel. K. G. G. Öksfjordjökeln, en 1,166 m. hög snebræ (se d. o.) mellan Troms och Finnmark fylke (före 1919 Tromsö och Finmarkens amt), Norge. K. G. G. Ökshammerens fyr. Se Selbjörnen. Öksnes, härad och pastorat i Vesteraalen, Nordland fylke (före 1919 Nordlands amt), Norge. 362,61 kvkm. 2,296 inv. (1920). Fiske. K. G. G. Ökstock. Se Ekstock. Ökultur, arkeol., kallar den grekiska arkeologien det stadium af den helleniska odlingens utveckling, hvari i synnerhet Egeiska hafvets öar befunno sig i 3:e årtusendet f. Kr. och som har sin fullständiga motsvarighet i Trojas 2:a lager (se Troja). Många grafvar från detta kulturskede ha blifvit funna, som visa, att det närmast föregick den kretisk-mykenska kulturen. Kännetecknande för dessa grafvar äro marmorkärl och kvinnobilder af marmor, som i verkliga kvinnors ställe skulle tjäna den döde. Bruket påminner i viss mån om de egyptiska graffigurer, som kallas usjebti (se d. o.). J. C. Öl (da. och no. öl, ty. bier, fr. bière, eng. beer och ale, it. birra), i den vidsträcktare bemärkelsen af maltdryck, är en af mältad spannmål (malt), humle och vatten genom jäsning beredd dryck, som utom jäsningsprodukterna alkohol och kolsyra innehåller ojäst extrakt ur maltet. Utgångsmaterialet vid öltillverkningen är malt (se d. o.), framställdt företrädesvis af korn, samt humle och vatten. Kornets lämplighet för ölbrygd beror af dess egenskap att vid groning i större utsträckning än andra sädesslag bilda de ämnen (enzym), som förmedla särskildt stärkelsens ombildning i lösliga kroppar. På det korn, som skall användas för maltberedning, s. k. maltkorn, ställas vissa bestämda anspråk. Det skall vid groningen växa jämnt och likformigt utan hetsighet samt ge ett extraktrikt, i sin kärna mört och välupplöst malt. Dessa fordringar uppfyllas endast af ett friskt, likformigt, om möjligt sortrent, korn med tillräcklig grobarhet (minst 92 proc.) och ej alltför hög ägghvitehalt (högst 13 proc.). Det