pilsnerdricka som hvarje maltdryck, hvilken är hänförlig till klass II, och öl som hvarje maltdryck, hvilken är hänförlig till klass III. Alltsedan 1866, då koncessionstvång för försäljning till förtäring på stället af öl infördes, har ölförsäljningen reglerats af tid efter annan ändrade bestämmelser. De nuv. grunda sig på förordn. af 1917 ang. försäljning af rusdrycker samt 1919 ang. försäljning af pilsnerdricka. Enligt den förra gälla principiellt samma bestämmelser rörande försäljningen af öl (klass III) som för spritdrycker och vin, enligt den senare regleras försäljningen af pilsnerdricka (klass II) så, att densamma i försäljningsafseende intar en mellanställning mellan öl och svagdricka. Sedan 1917 års försäljningsförordning trädt i kraft, har tillverkning af klass III ej egt rum. F. n. (1922) föreligger förslag om förbud mot tillverkning och försäljning af klass III inom landet. Statistik. 1920--21 utgjorde antalet bryggerier i Sverige 531, hvaraf 162 skattepliktiga och 369 skattefria. Vid de skattepliktiga bryggerierna afverkades 224,700 dt., vid de skattefria 32,700 dt. malt. Humleförbrukningen s. å. var vid de skattepliktiga 4,478 dt., vid de skattefria 324 dt. Totala maltdryckstillverkningen vid de skattepliktiga var omkr. 1,470,000 hl., vid de skattefria 547,000 hl. Inom hela bryggeriindustrien voro anställda 6,371 arbetare. Maltdryckskonsumtionen i liter per år och invånare utgjorde 34,8, hvaraf 12,7 l. utgjordes af svagdricka och 22,1 l. olika slag af pilsnerdricka. Till jämförelse må nämnas, att under femårsperioden 1905--09 den totala maltdryckskonsumtionen i medeltal per år och invånare utgjorde i Sverige 58,1 (inkl. svagdricka), i Danmark 93,1, Norge 18,6 l. En del andra länder uppvisade samtidigt följande siffror: Belgien 220,6, Storbritannien och Irland 124,4, Tyskland 110,0, Förenta staterna 76,3 (nu förbud mot tillverkning af drycker med öfver 0,5 volymproc. alkohol), Schweiz 70,4, Österrike-Ungern 43,7, Frankrike 36,3, Ryssland 5,3, Italien 1,5 liter. Den största ölkonsumtionen förekommer i Bajern, med den högsta hittills kända siffran, 247,6 liter pr år och invånare (1898). Historik. Konsten att göra öl är sannolikt lika gammal som konsten att baka bröd. Redan de gamle egypterna idkade ölframställning som särskild näring. Under den grekiska och romerska kulturperioden kom vinet i förgrunden, men i de ej vinproducerande länderna, där ölet alltid haft sitt naturliga hemvist, bibehöll det sig. Det omhuldades i synnerhet af germanerna, hos hvilka öl jämte mjöd var en omtyckt gästabudsdryck. I äldsta tider användes ej humle vid öltillverkningen, utan ölet kryddades med diverse örter eller gjordes syrligt genom naturlig syrsättning af mäsken; sistnämnda förfarande användes i Sverige ännu under senare hälften af 1800-talet. I Tyskland omtalas bruket af humle först på 1000-talet, men var tidigare kändt i Nederländerna, som ha gammalt anseende för sin bryggkonst. Där lät enligt sagan konung Gambrinus (antagligen förvrängning af Jan primus, d. v. s. hertig Johan I af Brabant, d. 1294) upptaga sig som hedersmedlem i Bruxelles' bryggargille, och ännu i dag betecknas han som ölets och öldrickarnas skyddspatron. I Tyskland utvecklade sig ölbryggningen redan under medeltiden till en blomstrande näring, om hvilken i synnerhet klostren vårdade sig (klosterbryggerier), men den bedrefs äfven öfverallt i städerna, och några städer blefvo för sitt öl särskildt bekanta, såsom Braunschweig ("braunschweigermumma"), Einbeck ("bocköl") m. fl. Genom Trettioåriga kriget råkade bryggerihandteringen i förfall, och när den sedermera ånyo kom till utveckling, framträdde Bajern som öltillverkningens klassiska land. Bajrarna utbildade underjäsningsförfarandet, medan den enklare verkställda öfverjäsningen ännu var allenahärskande, och det s. k. bajerska tremäsk-förfarandet blef långa tider mönster för all bryggning. Till Sverige, där sedan gammalt två öfverjästa typer tillverkades, svagöl (dricka) och starköl (dubbelöl), infördes underjäsning och den bajerska mäskmetoden af f. d. löjtnanten Fredrik Rosenqvist af Akershult (f. 1806 på Västanå, d. 1872 i Stockholm), som 1843 anlade det första underjäsningsbryggeriet, "Tyska bryggeriet", vid Södra tullportsgatan (nuv. Östgötagatan) i Stockholm, därmed inlänkande öltillverkningen på den bana, där den utvecklats till en af Sveriges viktigaste och tekniskt mest fulländade industrier. Den förut handtverksmässiga näringen började anta tekniska former för att småningom öfvergå till industriell fabrikation i stor skala. Denna utveckling står å ena sidan i nära samband med teknikens snabba frammarsch under senare hälften af 1800-talet, men betingas å andra sidan däraf, att ett omfattande vetenskapligt arbete nedlades till klarläggande af de processer, som ega rum vid öltillverkningen. Med ändamål att främja medlemmarnas gemensamma yrkesintressen och att verka för bryggeriindustriens framåtskridande bildades 1885 Svenska bryggareföreningen (se d. o.). Litt.: Jul. E. Thausing, "Die theorie und praxis der malzbereitung umd bierfabrikation" (5:e uppl. 1898), E. Leyser, "Die malz- und bierbereitung" (1900), O. J. Sopp, "Om öllet og dets udvikling fra oldtid til nutid" (1900), och "Svenska Bryggareföreningens månadsblad". E. O-n. Öland, ö i Östersjön, Götalands och hela Sveriges minsta landskap, är beläget mellan 56° 12' och 57° 22' n. br. samt 1° 41' och 0° 54 1/2' v. lgd från Stockholms observatorium. (Se bladen II och III af kartan öfver Sverige i bd 29.) Ön är genom Kalmar sund skild från fastlandet på ett afstånd af 3,4 till 25 km. och omges i öfrigt af Östersjön. Hela området, ingående i Kalmar län och Växjö stift, utgör 1,345,6 kvkm., hvaraf 1,339,4 kvkm. land och 6,2 kvkm. vatten. Af den ringa vattenarealen upptar den lilla Hornsjön hälften; vattendragen, af hvilka ganska många utrinna vid östra kusten, äro obetydliga. Den i n. n. ö. och s. s. v. långsträckta ön har en längd af 137 km. och en bredd af högst 16 km. i den södra delen

Fig. 1. Ölands vapen.