samt 10 km. i området norr om Borgholm. Ön ligger tämligen lågt öfver hafvet. De högsta partierna träffas nära västra kusten intill västra landborgen, där öns högsta punkt, 51 m., är belägen invid Högsrums kyrka. Från landborgen sänker sig landet långsamt mot ö. Den norra, smalare delen af ön når ingenstädes öfver 10 m. ö. h. Geologi. Ö:s fasta berggrund är bildad uteslutande af lager, som tillhöra kambrium och ordovicium. De till det förra hörande utgöras af sandstenar, lerskiffrar och alunskiffrar med endast högst obetydliga inlagringar af kalk, de senare åter af enbart kalksten. Följande lager ha inom dessa bildningar blifvit urskilda. a) Sandsten, det understa lagret, ligger nästan allestädes under hafvets nivå samt sträcker sig från öns västkust på hafsbottnen under Kalmar sund öfver till Småland och bildar där undergrunden för motsvarande kustremsa. I

Fig. 2. Från Ölands södra udde.

sandstenens öfre del ha anträffats sparsamma fossil, tillhörande Olenellusfaunan. b) Grön lerskiffer, rik på fossil, hufvudsakligen trilobiter. c) Skiffrig sandsten. Lagren b och c tillhöra Paradoxides-etagen. d) Alunskiffer med bollar och lager af orsten. Gränsen mellan kambrium och ordovicium dras numera inom alunskiffern så, att dennas hufvuddel räknas till kambrium, och den öfversta delen, som innehåller graptoliten Dictyograptus, föres till ordovicium. e) Ceratopygekalk med fosforit. f--k) Växlande bäddar af röd och grå ortocerkalk, rik på fossil, framför allt kännetecknad af den ymniga förekomsten af stora ortoceratiter. l) Chasmopskalk; yngre bildningar än chasmopskalken förekomma ej anstående på Ö. På södra delen af ön, från Sandby söderut, finnas på östkusten i moränleran stora block eller skollor af dels yngsta delen af chasmopskalken (macrouruskalken) och dels yngre ordoviciska bergarter, däribland paleoporellakalk, östersjökalk o. a. Lagerföljden är fullkomligt regelbunden, men enär lagren slutta eller stupa svagt mot ö. eller vinkelrätt mot öns längdutsträckning, gå de äldsta lagren (t. o. m. alunskiffern och undre röda ortocerkalken) i dagen på öns västra kust, de yngsta på östkusten. Med denna lagrens lutning sammanhänger också det förhållandet, att landet är högst vid eller i närheten af västra kusten och därifrån sakta sluttar mot den östra. Längs öns västra sida reser sig en brant vägg af de nästan lodrätt genomskurna berglagren. Detta är den s. k. västra landborgen. Inom ungefär norra tredjedelen af ön stupar denna omedelbart ned i hafvet, ständigt utsatt för hafsvågornas nedbrytande verksamhet, och erosionen har där ställvis, t. ex. vid Byerum, af kalkstenen modellerat ut fristående pelare, hvilka äro helt analoga med de raukar, som mångenstädes formats ut af kalkstenen vid Gottlands kuster, men i betydligt mindre skala än de gottländska. Inom öns mellersta och södra del är landborgen skild från själfva stranden genom en lägre, sakta sluttande strandremsa (fig. 2), delvis ända till 3 km. bred och i allmänhet mycket bördig, enär den täckes af vittrings- och förstöringsprodukter från de underliggande lösare lerskifferlagren. Själfva den branta landborgen är äfven här ett resultat af hafsvågornas eroderande verksamhet, en strandlinje i fast berg, från en tid, då hafvets nivå var högre än nu. -- Den jämförelsevis jämna platån, som upptar största

Fig. 3. Alfvare-parti med resta hällar (bautastenar; Segerstads socken).

delen af öns yta, sträckande sig från västra landborgens öfre rand med svag sluttning öster ut, utgöres af ortocerkalken. I norra delen är denna merendels öfvertäckt af lösa jordlager, men inom södra tredjedelen af ön ligger den nakna kalkhällen i dagen, blottad på nästan all vegetation, om man frånser några nästan förtorkade grässtrån, som uppspira från förvittringsgruset i hällens många sprickor. Dessa trakter, de s. k. alfvaren (fig. 3), ha flerstädes en bredd af 10 km. Vattnet afrinner mycket hastigt åt ö. Källor saknas, på ett par undantag när. Smärre "alfvar" finnas äfven här och där på nordliga delen af ön. -- De lösa jordaflagringarna bestå på västra strandbältet af moränlera, men för öfrigt af grus eller stenblandadt lerigt grus. Verklig lera förekommer ej i dagen, men väl under svallgrus. Inom öns nordligaste del (Böda kronopark) har sand stor utbredning, delvis hopdrifven till dyner. Gruset är på ytan vanligen mycket rensköljdt och rulladt. Strandvallar förekomma ganska allmänt och vid olika höjd öfver nuv. hafsyta. Dessa strand vall ar och förekomsten af strandgrus på öns högsta partier visa tydligt, att Ö. fordom legat helt nedsänkt under hafsytans nivå. Så var förhållandet under hela den senglaciala tiden, och först under ancylustiden höjde sig ön öfver vattenytan, så att ungefär de södra två tredjedelarna af Ö. då voro land. Ancylusgränsvallen ligger strax n. om Borgholm 22,9 m. ö. h., och sydligast vid Ottenby, 9 m. ö. h. Från Litorinahafvet ha vi den högsta strandvallen, vid