fastland åtskilliga specifikt sydsvenska dialektdrag gå ganska långt upp i Möra-häradena, kan man vänta att finna sådana äfven åtminstone på södra Ö. En sådan förväntan besannar sig endast i mycket ringa mån (jfr nedan). Öländskan måste som helhet betraktad främst föras tills. med målen i norra delen af Kalmar län och i östra Östergötland. Viktigare genomgående drag i öns mål äro inom ljudläran: vokalförlängning i gamla kortstafviga ord (skot l. skôt, med bredt ô-ljud, skott, bek, beck), lamm(e), lam (adj.), och krâmm, krama, apokopering af svagtonig (slut)vokal i mycket stor utsträckning, frånvaron af såväl äldre som ur lång vokal uppkomna diftonger, a har blifvit å-ljud före (äldre) ld, nd, mb (ålda, ålla, ollon, bånd, bånn, band, kåmm, kam), ganska utbredd, om ock till vissa ställningar begränsad öfvergång af i till e och af y till ö i långstafviga ord (vekt, vikt, trêll, trilla, bött, bytta, stöck, stycke) -- den senare öfvergången är vida mindre vanlig i norr --, nyen, njuren, och jyp(e), djup, l ("tjockt" l), äfven ur rd, och tungspets-r, hvilket senare efter vokal är ganska "flyktigt" och delvis vokaliseras (detta måhända ett sydsvenskt drag, som dock icke bör föranleda antagandet, att öländskan förr haft bakre r), sprynga, springan, och änka, änkan, o. d. utan j före a, nättel, nässla, och vattel, vassla, bortfall af slut-n (boka, boken, gata, gatan, bola, borden, oxla, oxelbär); inom formläran: svaga mask. ha segrat med nom.-formen (bongken, bunken, nacken), obest. pl. mask. häst, gûbb förutsätta former på -a, best. pl. mask. slutar i allm. på -a, obest. pl. fem. heter kvane(r), kake(r), best. form slutar genomgående på -(e)ra, verben sakna pl.-former, deras sup. visar öfverallt apokope (kâst, kastat, brûnn, brunnit), starka part. ändas i mask. på -en (icke -in), hvadan äfven stammens i blifvit e i 1:a starka klassen (beten). Bland öfver hela ön spridda egenheter inom ordbildningen må påpekas vanligheten af adj. på -itt, -itte(r): krokitt(er), krokig, bläsitt(er), bläsig. Accenten visar särskildt i n. fluktuationer mellan akut och grav. Nästan alla de nu anförda dragen ha anknytning inom de götiska målen, äfven om några gå därutanför, särskildt så, att de tillika äro uppsvenska. Samma götiska orientering gäller i fråga om ordförrådet, ett område, där dock götiska och sydsvenska mål ofta stå samman emot de uppsvenska. Öländskan visar alltså här nära anslutning till den förra gruppen (använder t. ex. dröppja, idissla, lock, spindel, schûl, stäfva, nek, kärfve o. s. v.), hvilket icke utesluter afsevärd variation i fråga om ordförrådet inom öländskan (i n. t. ex. fänta, i s. gräbba). Specifikt uppsvenska dialektdrag saknas emellertid icke -- ett faktum af stort intresse --, men knappt något af dem tillhör hela ön; de anmärkas särskildt här nedan. -- Dialektsplittringen inom ön är öfverraskande stor, med delvis skarpa dialektgränser. Man kan rätt väl uppdela målen i 4 grupper; gränslinjerna gå i ö. och v. 1. De 5 nordligaste socknarna (Föra bildar dock öfvergång mot 2): apokoperingen har här gått längst och drabbar t. ex. äfven kategorier som bôl, bordet, gål, galet, stânn, stannade (Föra stanna); både o och u uppträda i kortstafviga som bredt ö (eller mellanljudet mot å); långt u närmar sig ofta s. k. norskt u (jfr liknande i uppsv.); u i ord, som stubbe, längst i n. äfven i huppa, stuppa; kort a är (utom före l, r, j) nästan alltid = riksspråkets; ld, nd behålla sitt d (för ej länge sedan äfven mb sitt b på ett litet område), en anmärkningsvärd, om uppsv. och gutniska påminnande ålderdomlighet (spår däraf äfven i Emmådalen); g blir icke j efter vokal; d efter vokal bortfaller i stor utsträckning (sî, sida, si(er), sidor, laa, ladan), tje-ljudet åtminstone i n. utan t-förslag; best. fem. koa, kon, brua, bruden; spår af former som kräki, kreaturen, jässi, gässen; adj. fem. liti (-e), liten o. d.; pret. brôt (bredt ö). 2. T. o. m. Gärdslösa i ö. och en del af Räpplinge i v., står nära 1; viktigare afvikelser: pret. stanna; i allmänhet former som stobbe; tje-ljud väl i regel med t-förslag; best. fem. kon, brun, t. o. m. lan, ladan. 3. T. o. m. Sandby i ö. och Torslunda i v.: apokoperingen mindre genomförd (taket, bôlt, bordet, stanned, dock stanna ända ned i norra Runsten); äldre o är i kortstafviga i regel öppet å, men u är slutet å; långt u i allmänhet spetsigt; kort a visar ofta dels ganska slutet uttal, näml. framför k, nk, dels tvärtom ett ä-aktigt, hvilket synes gripa omkring sig (jfr kalmarspråket); ll och nn af äldre ld och nd; g har efter vokal blifvit j (ej i Torslunda); d-bortfall efter vokal; t + tje-ljud; best. fem. kon, brun, lan; adj. fem. lita; pret. bråt (slutet å). 4. Den återstående södra delen. Viktigare afvikelser från 3: apokopering ofta i pres. (stânn, stannar), men ej i take, taket, stanne(d), stannade; äldre u i kortstafviga är spetsigt u (brût, brutit, rûk, hög); kort a visar ofta (utom längst i s.) rätt slutet uttal, oberoende af konsonantens natur; g kvarstår efter vokal; d kvarstår i ord som sîd, sida, lada, ladan (men sän, säden); pret. bröt (slutet ö). Åtskilliga af dessa sydöländska egenheter visa öfverraskande uppsvenskt tycke; det är knappt för djärft att delvis sätta detta i samband med den gamla sveakolonisation just här, som betygas af ortnamnen (Svibo och andra byanamn). Inom 4 träffas de egenartade lugen, logen, mugen, mogen, med motsvarigheter i S. Möre och Blekinge. -- Litt.: J. V. Bodorff, "Bidrag till kännedomen om folkspråket på Ö." (1875), Hj. Lindroth, "Kort överblick över ölandsmålens ställning och indelning" (i "Sv. landsm." 1916) och där citerad litteratur. Hj. L-th. Arkeologi. Öns äldsta befolkning torde ha kommit öfver från det småländska fastlandet ännu under ancylustiden, då öns 5 nordliga socknar lågo begrafna under vatten. En s. k. nätsticka af ben från Källinge mosse i Köpings socken vittnar härom. Senare spred sig trindyxkulturen till mellersta Ö., där den representeras af ett 80-tal grönstensyxor. Under denna tid kommo enstaka spetsnackiga flintyxor öfver till Ö., senare följda af döstidens tunnnackiga yxor, som äro representerade särskildt i Torslunda och närgränsande socknar. Den därefter följande gånggriftstiden har utom diverse redskap, såsom tjocknackade flintyxor, efterlämnat 4 ännu mer eller mindre fullständigt bevarade gånggrifter i Resmo socken på ömse sidor om landsvägen mellan kyrkan och S. Bårby. En af dessa, som undersökts, innehöll en mängd skelett, bennålar, smycken af bärnsten och ben samt flintredskap. I deras