närhet har äfven hittats en s. k. enmansgraf med skelett och båtyxa, som anses representera en sydöstlig kulturström, under det att gånggriftskulturen har en mera sydvästlig karaktär. Mer än 200 bronsåldersföremål ha hittats på Ö., och några grafvar äro kända, dels anbragta i grusåsar under flat mark, dels i högar eller rosen, som under äldre bronsåldern ofta omsluta en hällkista. Mera bekanta bronsåldersrösen äro "Blårör" i Köpings socken och Mysinge hög i Resmo socken, den senare dock ej umdersökt. Vid Smedby i Klinta socken har hittats en bronsåldersristning på ett till en graf hörande löst klippblock (nu i Statens historiska museum). Den äldsta järnåldern räknar några få fynd, däribland s. k. tutulusformade spännen af brons med järnnålar. Omkr. 100 år f. Kr. ökas tydligen befolkningen starkt, att döma af de stora graffält, som äro kända från latènetid och från romersk järnålder. Till den första af dessa perioder höra de stora grafplatserna med fyrkantiga och runda rösen på Karums alfvar i Högsrums socken (den skeppsformade "Noaks ark" är troligen också från samma tid), vid Ryd i Glömminge socken och vid Dörby och Ö. Ålebäck i N. Möckleby och Gårdby socknar. Rika fynd med vapen, brons- och järnkittlar, smycken m. m. ha gjorts i dessa grafvar, som alltid innehålla brända ben (se pl. I och III till art. Järnåldern). Grafvarna från romersk järnålder visa prof på likbränning, men ännu oftare innehålla de obrända skelett, vanligen i kistor af kalkstenshällar. De senare anträffas stundom i låga rösen, men oftast befinna de sig under flat mark, samlade i graffält. Dylika träffas i mängd på såväl östra som västra landborgen. Romerska silfverdenarer och dyrbara romerska statyetter ha ej sällan hittats på Ö. (se pl. I till art. Järnåldern). De många kalkstensflisor och bautastenar (fig. 3), som öfverallt ses uppresta på graffälten, tillhöra delvis romersk järnålder, delvis senare tid. Ett mossfynd af samma karaktär som de på Fyn och i Schleswig har anträffats i Gärdslösa socken i Skede och Sörby mossar. En del husgrunder af rektangulär form med afrundade hörn tillhöra möjligen också romersk järnålder. De 14 på Ö. befintliga borglämningarna, af hvilka den mest beryktade är Ismanstorps borg (se d. o.), torde tillhöra folkvandringstidens äldre skede. 400-talet och början af 500-talet äro rika på guldföremål. Öfver 300 sådana äro hittade på Ö., hvaraf mer än hälften dock romerska guldmynt, som synas ha införts ej genom vanlig handel, utan på en gång omkr. 480 e. Kr. af invandrare söderifrån. Märkligast af guldfynden är en halskrage, funnen vid Färjestaden. Från samma socken (Torslunda) härstamma också de bekanta 4 bronsplåtar med människo- och djurframställningar, som tros ha varit mallar för tillverkning af de tunna bronsbleck, som sirat kämparnas hjälmar. Vikingatiden har kvarlämnat minnen i form både af grafvar, stensättningar, runstenar och stora silfverskatter. Bland de senare kunna nämnas de från Jämjö i Gärdslösa och från Sandby kyrka. Runstenarna, af hvilka många förstörts, torde ha uppgått till ett 80-tal eller mera. (Se S. Söderberg och E. Bråte, "Ö:s runinskrifter, granskade och tolkade", 1900--06.) Mest känd af dem är Karlevistenen (se d. o.). Jfr T. J. Arne, "Ölands fornlämningar" (i "Sv. turistför:s tidskr.", 1921), där ytterligare litteraturhänvisningar meddelas. T. J. A. Historia. Ö. bildade under medeltiden ett helt för sig: det hade egen lagman, men antagligen östgötalag (i Linköping gick enligt landslagen nyvald konung ed "inför alla östgötar och ölänningar") och var indeladt i 8 eller 9 härad, hvilka länge hade sina särskilda ting; det utgjorde ett särskildt län under höfvitsmannen på Borgholm; det lydde i kyrkligt afseende under Linköpings biskopsstol, men hade sina egna stadganden i afseende på afgifterna till prästerskapet. I början af 1400-talet indelades ön i två prosterier, hvilket gaf uppslag till den nuvarande indelningen i "mot" (se ofvan). Vid riksdelningen i Hälsingborg 1310 tillföll Ö. hertigarna Erik och Valdemar (döda 1318) och vid "häfdaskiftet" 1315 den senare, som residerade på Borgholm. Ö. var sedermera, till 1356, anslaget till underhåll åt hans änka, Ingeborg, som skref sig "hertiginna af Ö." 1361 härjades Ö. af Valdemar Atterdag, var 1362--66 pantsatt till de vendiska hansestäderna, lydde 1367--omkr. 1389 under konung Albrekt, utgjorde vid unionens begynnande upplösning sista tillhållet inom det egentliga Sverige för konung Eriks anhang (omkr. 1440) samt var i danskarnas händer 1456--72, 1501--10 och 1519--23. -- Under nyare tiden har Ö. i administrativt afseende undergått flera förändringar. 1682--1849 bildade Kalmar län och Ö. en lagsaga. Ö. skildes 1569 från Linköpings stift och lades till Växjö, men kom 1607 till Kalmar stift och införlifvades vid dettas upphörande 1915 med Växjö stift. Enligt 1634 års regeringsform blef det jämte Kalmar län ett landshöfdingdöme, men 1820--24 hade det egen länsstyrelse med en vice landshöfding i Borgholm, tillsatt för fullbordandet af flera på ön under de föregående åren vidtagna hushållsanstalter. 1557--60 var Ö. jämte Kalmar län m. m. anslaget till underhåll åt hertig (konung) Erik. 1651--54 innehades det såsom förläning af arfprinsen Karl Gustaf, som residerade på Borgholm, och 1654 blef det ett af drottning Kristinas "underhållsländer", men Karl XI tillbytte sig Ö. 1681 mot vederlag af gods och räntor i Bremen-Verden med en årlig afkasthing af 20,000 rdr sp. Äfven under nyare tider har Ö. hemsökts af fienden, nämligen under Nordiska sjuårskriget, Kalmarkriget, då danskarna 1612--13 höllo ön besatt, och 1677, då danskar och holländare brände och plundrade där. Under Karl XII:s krig föllo två tredjedelar af ön i ödesmål, hvarefter en stark inflyttning från Småland egde rum. Ö. har under det senaste halfseklet hämmats i sin utveckling genom den i detta landskap ytterst omfattande emigrationen. Vid Ö. ha stått flera i vår krigshistoria märkliga sjöslag: vid södra udden 11 sept. 1563 mellan svenskarna under Jakob Bagge och en dansk-lybsk flotta under Peder Skram och F. Knebel, hvilket slag blef oafgjordt; vid norra udden 30--31 maj 1564 mellan svenskarna under J. Bagge och en dansk-lybsk flotta under H. Trolle, då Bagge blef fången (se Bagge, Jakob); vid ön Jungfrun omkr. 9 km. v. om ö. 14 aug. 1564 mellan svenskarna under Klas Horn och en dansk-lybsk flotta under Trolle, som besegrades; utanför Hulterstad 1 juni